Kära kamrater, vänner, kollegor och medkämpar

Ida von Rosen

Krönika i Offensiv 

av Ida von Rosen
- - -

Jag står här som kvinna, lärare och medlem i Sveriges Lärare. Som Sveriges största akademiska fackförbund, med cirka 300 000 medlemmar där majoriteten är kvinnor, representerar vi inte bara läraryrket utan vi är också en symbol för kampen mot ett system som alltför länge har utnyttjat vårt arbete.

Våra krav är klara och tydliga. Vi kräver en omstrukturering av arbetsbördan, där den överväldigande arbetsbelastning vi möter dagligen måste få ett slut. För många av oss har de ökade kraven – både i klassrummet och i administrativa uppgifter – lett till ohälsosamma nivåer av stress och utmattning. De allt högre sjukskrivningstalen är inte bara siffror; de är varningssignaler om ett system som pressar våra kroppar och sinnen till bristningsgränsen.

Ur ett socialistiskt perspektiv ser vi hur den nuvarande modellen, där ekonomin styrs av vinstintressen, resurserna koncentreras hos en minoritet och både lärare och elever enbart ses som ekonomiska poster, bidrar till den exploatering som vi upplever. Vår kamp är inte bara en kamp om löner och arbetsvillkor, utan också en kamp för att bryta ett system som reducerar våra mänskliga insatser till mätbara produktivitetsmål.

"Tid för undervisningsuppdraget" (SOU 2025:26) i kombination med den pågående utredningen om ett nytt betygssystem visar tydligt att dagens modell inte speglar den helhetssyn på utbildning som vi behöver. Dagens skol- och betygssystem skapar en orättvisa som befäster den segregering och stigmatisering som redan idag finns i samhället, samtidigt som betygsinflationen inte längre speglar faktiska kunskaper. Ett nytt betygssystem måste innebära att elever blir rättvist bedömda och därmed ge möjlighet även för elever i resurssvagare områden att komma in på bättre skolor. En reformering av skolsystemet måste bidra till en omfördelning av resurser – där läraryrket inte längre ses som en kostnad, utan som en ovärderlig investering i vårt framtida samhälle.

Samtidigt, ur en feministisk synvinkel, måste vi uppmärksamma att den kamp vi för inte enbart sker inom skolans väggar. Vi kvinnliga lärare bär ofta en dubbel börda; utöver den tunga arbetsbelastning som vi möter på jobbet kämpar vi också med det osynliga, obetalda arbetet i hemmet. Detta obetalda arbete – omsorg om barn, äldre och hushåll – riskerar att osynliggöras och undergräva både vår hälsa och möjligheten till yrkesmässig utveckling. Vi kräver därför att detta arbete erkänns och värderas på samma villkor som den formella arbetsinsatsen. Ingen ska behöva utstå att bli fast i en ond cirkel där könsbaserade normer fortsätter att belasta kvinnors både privata och professionella liv.

Vi måste också ifrågasätta de strukturer som urholkar skolsystemet. Marknadsskolan, där friskolorna får ekonomiska fördelar genom att kommuner tvingas att överkompensera friskolor när kommunens skolor går med förlust, skapar en obalans som urholkar de offentliga skolornas möjligheter att erbjuda likvärdig utbildning och riskerar att undergräva hela den pedagogiska verksamhetens fundament. Genom att låta ekonomiska incitament styra utbildningen riskerar vi att glömma bort det gemensamma uppdraget att forma ett samhälle där alla barn och elever får samma chans att lyckas.

Tack!

/Ur Ida von Rosens tal på internationella kvinnodagen den 8 mars.