LO sviker arbetarkvinnorna

Strax innan internationella kvinnodagen 8 mars sviker LO-ledningen en av de viktigaste kvinnofrågorna

Stress, sjukdomar och psykisk ohälsa genom arbetet drabbar främst kvinnor och borde vara självklara stridsfrågor i avtalsrörelsen. Strax innan internationella kvinnodagen den 8 mars, sviker dock LO-ledningen en av de viktigaste frågorna för arbetarkvinnorna: Arbetstidsförkortning.

av Louise Strömbäck, skyddsombud, Socialistiskt Alternativs fackliga kommitté // Artikel i Offensiv

- - -

Arbetsgivarna: ”det är positivt att LO inte gör arbetstids- förkortningen till en stridsfråga”

När LO-ledningen i höstas beslutade om LO-samordningens krav inför avtalsrörelsen så fanns det inga krav om arbetstidsförkortning. I stället beslutades det att LO skulle tillsätta en gemensam utredning om frågan. Den ska vara klar senast den 15 maj 2025. Detta trots (eller på grund av) att majoriteten av kollektivavtalen löper ut innan dess – för kommuner och regioner löper avtalen ut den 31 mars.

Om LO var beredd att ta kampen i avtalsrörelsen skulle medlemmarna kunna få en omedelbar arbetstidsförkortning. Det är något som verkligen behövs: anställda inom exempelvis vård, omsorg och skola håller på att jobba ihjäl sig på grund av en extremt hög arbetsbelastning, långa arbetsdagar, personalbrist och stora arbetsmiljöproblem. De enorma nedskärningarna på kommuner och regioner sedan Sveriges Natointräde har förvärrat situationen ytterligare.

Men i stället för att ta den självklara kampfrågan under avtalsrörelsen väljer LO-ledningen att skjuta upp frågan till strax efter avtalsrörelsen. De ger alltså arbetsgivarna en utmärkt chans att skriva kollektivavtal  som inte innehåller någon arbetstidsförkortning alls innan dess. LO:s förhållningssätt leder också till att enskilda förbund inte kan eller vill ta kamp i frågan. 

”Av de som blir sjukskrivna på grund av stress är fyra av fem kvinnor i välfärdsyrken”

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har öppet uttryckt att ”det är positivt att LO inte gör arbetstidsförkortningen till en stridsfråga i kommande avtalsrörelse” (skr.se 23 oktober 2024). I samma artikel beskriver de vilka hemska konsekvenser en arbetstidsförkortning skulle få på Sveriges ekonomi och på välfärden.

Seko var det enda LO-förbund som kritiserade att LO-samordningen inte tog upp några krav på en arbetstidsförkortning. Men det dröjde dock inte länge förrän Seko ändå gick med i samordningen.

Sekos medlemmar är inte heller de som är i störst behov av en arbetstidsförkortning. Störst behov har välfärdsarbetare, särskilt inom kvinnodominerade yrken som vård, skola och omsorg, vilka också är några av de mest stressutsatta branscherna. Av de som blir sjukskrivna på grund av stress är fyra av fem kvinnor i välfärdsyrken. Stress och psykisk ohälsa är den främsta orsaken till sjukskrivning, och för långtidssjukskrivna är den vanligaste diagnosen utmattningssyndrom.

LO-ledningens svek mot sina medlemmar stannar inte vid frågan om arbetstidsförkortning. LO-tidningen Arbetet skriver om hur en typisk arbetarfamilj går back 1 000 kronor varje månad i genomsnitt. Ensamstående föräldrar går back 3 000 kronor i månaden. Men trots de senaste årens inflation och oskäliga hyreshöjningar kräver LO en löneökning på endast 4,2 procent.

Med högerns attacker med nedskärningar på välfärden är det särskilt viktigt att facken tar strid i frågor som lön, arbetsmiljö och arbetstid. Förra året gick Vårdförbundet ut i strejk för kortare arbetstid – en strejk som skulle öppna dörren för fler att ta den kampen. Istället gör LO-ledningen motsatsen i ett enormt svek mot sina kvinnliga medlemmar och hela arbetarklassen.

Arbetare på gräsrotsnivå inom facken måste bli aktiva och börja ta tillbaka makten från byråkratin inom förbunden. Bara genom masskamp kan våra rättigheter vinnas och bibehållas. LO:s svek får inte stå oemotsagt, utan kampen för en arbetstidsförkortning måste tas i den här avtalsrörelsen.■