Vad händer i Syrien?

Foto: Natalia Medina

Nu börjar kampen om vad som ska följa efter diktaturens fall

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv
- - -

"...utbredd rädsla för det nya sunniislamistiska styret, medan Västimperialismen ser en möjlig nyallierad"

En vecka efter att Bashar al-Assad brutala diktatur i Syrien föll, firar massorna fortfarande på gatorna i Damaskus. Att en 50-årig brutal diktatur faller är en av de få ljusglimtarna 2024 och ger hopp. Men nu börjar kampen om vad som ska följa efter Assad. De segrande islamistiska milisgrupperna har gett klartecken till en övergångsregering, samtidigt som de militära angreppen mot självstyret i Rojava intensifieras och Israel bombar sönder det sista av Syriens militära förmåga. Bland shiamuslimer, kristna, kurder och andra minoriteter finns utbredd rädsla för det nya sunniislamistiska styret, medan Västimperialismen ser en möjlig nyallierad.

Jublet på gatorna över att al-Assadfamiljens 50-åriga diktatur är till ända är inte svårt att förstå. I skrivande stund pågår uppgrävningen av en massgrav utanför Damaskus, som enligt Syrian Emergency Task Force, i sina mest konservativa bedömningar, innehåller 100 000 kroppar (Al-Jazeera, den 17 december). Många av dem tros ha dödats i den fallna regimens fängelser, vars skräck kablades ut till hela världen under förra veckan.

"…HTS utsatt kritiker och motståndare för dödlig tortyr såväl som försvinnanden"

Men stor oro finns över hur de nya makhavarna ska styra. Milisgrupperna Hayat Tahrir al-Sham (HTS) – som styrt Idlibprovinsen sedan 2020 – och den Turkietstyrda ”Syriska Nationella Armén” (SNA) är de största av de islamistiska och högerextrema ”rebellgrupper” som nu tagit kontrollen över den största delen av Syrien. HTS, som är den största och ledande gruppen, bildades 2017 som en ombildning av Jabhat al-Nusra (Nusrafronten, som stod nära  al-Qaida). Sedan dess har de putsat fasaden drastiskt, bort från tal om ett globalt kalifat och en fiende till Väst, till en syrisk befrielserörelse som är vän av ”marknadsreformer” (The New Arab, den 11 december) och vill skydda Israel från Hizbollah och Iran (The Times of Israel, den 2 december).
Detta är ren diplomatisk pragmatism, för att säkra den nya makten, tillika anpassning till den realitet den interimperialistiska kampen mellan de två globala blocken har skapat. HTS backas av Turkiet, men behöver fler allierade för att kunna konsolidera makten. Inget talar för att HTS idag skulle ha förändrats i grunden i synen på demokrati och rättigheter. Enligt en rapport från den brittiska frivilligorganisationen SNHR (Syriska nätverket för mänskliga rättigheter) som verkar i Syrien har HTS utsatt kritiker och motståndare för dödlig tortyr såväl som försvinnanden (Al-Jazeera, den 15 december).

Otaliga rapporter vittnar om SNA:s brutalitet i militära attacker mot det multietniska självstyret i Rojava (AANES) av kurder, araber och assyrier. I Manbij har SNA öppnat eld mot civila, avrättat sårade på sjukhuset och tagit kvinnor som gisslan. Redan den 9 december rapporterade Syriska människorättsobservatoriet (SOHR) att minst 30 000 kurdiska familjer i Manbij fått sina hem plundrade och brända samt att det utförs ”etniskt baserade avrättningar”. Även turkiska militärer uppges delta. Flyktingar utanför Aleppo vittnar om hur milismän som bär den turkiska gråvargsymbolen (symbol för det turkiska fascistpartiet MHP) kallar dem för ”grisar”, ”kurdgrisar” och blir tillsagda att täcka håret med hijab (Studio Ett, den 3 december). Human Rights Organization Afrin såväl som kurdiska ANHA News rapporterar om minst två tillfällen då SNA har halshuggit civila.
Turkietstyrda SNA:s fokus är att krossa Rojava och dess militära allians ”Syriska Demokratiska Styrkorna” (SDF), vilket domineras av kurdiska Demokratiska unionspartiet (PYD) och dess militära gren Folkets försvarsstyrkor (YPG) – som spelade en nyckelroll i att besegra IS. Tidigare i veckan hade SNA och Turkiet pressat SDF tillbaka öster om floden Eufrat.

"Frågan är hur USA kommer att agera vid en större turkisk och islamistisk militär offensiv mot Kobane när USA samtidigt överväger en allians med milisernas styre?"

SDF:s överbefälhavare, Mazloum Abdi, berättade i Fox News den 12 december att de militära attackerna från Turkiet och SNA har ”förlamat” delar av SDF:s administration, exempelvis har antalet som vaktar de fängelser som håller tusentals fångar från IS (Islamiska staten) minskat med hälften – en potentiell katastrof som kan uppenbara sig.

– Idag finns cirka 12 000 IS-fångar i Rojavas fängelser och i lägren Al-Hol samt Roj lever omkring 60 000 familjemedlemmar till dessa, varav 34 000 är barn. Många av dessa har växt upp under en radikal islamistisk ideologi, vilket utgör ett betydande säkerhetshot, berättar Ali Ali, sekreterare vid AANES Byrå i Stockholm till Offensiv. 

– Rojava är det mest demokratiska exemplet i regionen med direktval, varannan vald kvinna, olika etniciteter representerade etcetera. Därför är Rojava viktigt att försvara mot jihadister och Turkietstödda grupper, fortsätter Ali.

SDF befarar att en mer omfattande militär offensiv mot staden Kobane i Rojava är nära förestående. USA har 900 trupper kvar i Rojava och är allierad med kurderna i kampen mot IS – en vänskap som socialister har varnat för att den i grunden är falsk och tillfällig. Sedan Turkiet och SNA inledde de nya angreppen mot Rojava har USA hittills förhandlat om reträttvägar med Turkiet för SDF:s räkning. Frågan är hur USA kommer att agera vid en större turkisk och islamistisk militär offensiv mot Kobane när USA samtidigt överväger en allians med milisernas styre?
Samtidigt har Israel passat på att med 450 luftangrepp (fram till i måndags den 16 december) slå ut nästan hela Syriens militära förmåga, intagit FN:s ”demilitariserade zon” vid Golanhöjderna och uppger nu att de ämnar fördubbla den israeliska närvaron där. HTS vädjar till Israel om att sluta med bombangreppen, men uppger att de inte tänker besvara angreppen.

"Beständig fred och frihet i Syrien kommer inte att komma ur islamistiska milisers gevärspipor…"

Maktskiftet har inneburit en helt ny styrkebalans i regionen. Ryssland, som deltagit militärt i det syriska inbördeskriget på al-Assads sida sedan 2015, har nu helt övergivit sin syriska flottbas Tartus. Israel har stärkts då Syrien inte längre kan utgöra Irans korridor för att kunna transportera vapen och annat logistiskt stöd till Hizbollah i Libanon såväl som till Hamas i Gaza. Turkiet, som finansierat flera av miliserna, har också stärkts och beordrar nu med rak arm att miliserna ska fortsätta med de militära angreppen mot kurderna och självstyret i Rojava; inte för att de utgör en risk för Turkiets egen säkerhet, utan för att självstyrets existens – och möjligheten till en kurdisk stat – kan radikalisera och stärka kurder i hela Turkiet.

Inverkningarna för de två globala imperialistiska blocken är stora. Västblocket – främst USA, EU, och Natoländerna (utom Ungern och Turkiet), med Israel som främsta regionala bas – stärks och försöker säkra en ny allierad i regionen genom HTS och Syriens nya övergångsregering (i princip samma grupp som styr Idlibprovinsen sedan 2020); USA, Storbritannien, Frankrike med flera Västblockregeringar har redan tagit steg för att ta bort HTS från sina respektiva terrorlistor och har upprättat relationer.
Det andra imperialistiska blocket – Kina, Ryssland och de flesta BRICS-länderna – har förlorat sitt allierade styre i Syrien samtidigt som Hizbollah försvagats av Israels attacker och Iran isolerats och tvingas tänka över hela sin roll. Redan samma dag som al-Assad föll genomförde Iran en 180-graders kursändring i sina uttalanden om rebellmiliserna, från terrorister som måste slås ned till ”legitima oppositionsgrupper”. Maktskiftet i Syrien innebär att Iran inte längre kan understödja Hizbollah och Hamas på ett tryggt avstånd. Kan detta vara slutet på Irans regionala roll i ”Motståndets axelmakter”?

Mycket lite talar för att al-Assads fall och maktskiftet är det sista kapitlet i det syriska inbördeskriget – som sedan 2011 har skördat 230 000 människoliv och skapat 12 miljoner flyktingar. Beständig fred och frihet i Syrien kommer inte att komma ur islamistiska milisers gevärspipor, uppbackade av imperialistiska makter.
En organisering underifrån av arbetare, småbrukare och ungdomar – över de etniska och religiösa linjerna – är det som till sin natur kan leda till ett verkligt demokratiskt Syrien. Ett socialistiskt Syrien. Om Syriens stora potentiella resurser socialiseras i gemensam ägo och styrs av de som brukar och arbetar, skulle det finnas välstånd åt alla – vilket är det enda gångbara alternativet till den privata plundring som såväl de islamistiska miliserna som de imperialistiska blocken står för.■