Sverige 2024 i backspegeln

Nätverket Tillsammans mot rasism, där Socialistiskt Alternativ deltar, demonstrerar mot regeringens rasism den 2 juni i Stockholm. Foto: Natalia Medina.

av Per Olsson // Artikel i Offensiv
- - -

"Högerpolitiken föder också sin egen motreaktion..."

Världsutvecklingen och de många globala kriserna kastade sina skuggor över Sverige år 2024. Särskilt den israeliska regimens folkmordskrig mot Gaza – som utvidgades till Libanon – samt kriget i Ukraina och den globala uppvärmningen har satt tydliga avtryck i samhällsklimatet.

Foto: Natalia Medina

De uthålliga protesterna mot kriget mot Gaza blev årets största proteströrelse. I Malmö i maj var det uppemot 30 000 som samlades på Mölleplatsen för att protestera mot kriget och Israels deltagande i Eurovision (ESC). De många antikrigsdemonstrationerna har i Sverige också haft en tydlig udd mot såväl regeringens stöd till kriget och vapenhandeln med Israel som de så kallade oppositionspartiernas (S, V och MP) brist på engagemang och deltagande i proteströrelsen.

Mer än något annat kom dock 2024 att färgas av maktelitens militarism och krigshets. Tonen sattes redan i början av året.
”Det kan bli krig i Sverige”, sa ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), när han talade på den årliga Folk och Försvarkonferensen i januari.
Detta och andra liknande uttalanden följdes av att Sverige blev medlem i Nato i mars. Därefter antog riksdagen (i juni) DCA-avtalet, som gav USA-imperialismen full tillgång till 17 svenska militärbaser och i det långtgående militära samarbetsavtalet fanns inga förbehåll – inte ens mot kärnvapen på svensk mark.
Som om inte det vore nog började broschyren Om krisen eller kriget kommer att skickas ut till 5,2 miljoner hushåll i november. Det gick så långt att de offentliga arbetsgivarna (SKR) i avtalsrörelsen använde Natointrädet som ett skäl till att frångå arbetstidslagen och försämra villkoren för de vårdanställda. Men det var en provokation för mycket och SKR fick snabbt dra tillbaka ”Natopapperet”.

Foto: Ninni Andersson, Regeringskansliet.

Sedan 2020 har militärutgifterna fördubblats och redan i år nådde landets militärutgifter Natos minimimål – militären ska sluka en summa som motsvarar minst 2 procent av medlemslandets BNP. Denna exempellösa miljardrullning ska nu, enligt regeringen med stöd av övriga riksdagspartier, följas av att anslaget till militären sammantaget ökar med över 170 miljarder kronor under perioden 2025-2030.
Det skulle ta alltför stort utrymme att lista alla de klimatfientliga beslut som det blåbruna styret hittills har tagit. Men på Supermiljöbloggen finns en lista (länk).
Regeringens illusion om att marknaden klarar den gröna omställningen har redan skördat offer. Northvolts kollaps är ett bevis på att utlämnad till kapitalismen blir den gröna omställningen spekulativ och riskfylld.
Den blåbruna storsatsningen på kärnkraft är dyr, onödig och tränger undan satsningar på förnybart. ”Skattebetalarna får betala surt för att några få storbolag garanteras saftiga vinster, medan de slår ut konkurrerande aktörer som annars hade kunnat stå för framtidens elproduktion”, tvingades även Dagens Nyheter erkänna den 7 december.

Foto: Natalia Medina

I både vår- och höstbudgeten fick det militära ytterligare påslag på välfärdens och klimatets bekostnad. I vårändringsbudgeten som lades fram i april var det flyg, försvar och fängelse – för att Sverige ska få flest fångar i EU per capita – som blev vinnarna. Men skolan, som skulle ha behövt ett tillskott på 4 miljarder kronor, fick bara ett extra tillslag på 500 miljoner kronor.
Skolan har under de senaste åren drabbats av de värsta nedskärningarna på 30 år. I Malmö har skolslakten resulterat i att ”Nära 470 lärare, elevassistenter, kuratorer och andra medarbetare har försvunnit från Malmös grundskolor de senaste två åren. Samtidigt har antalet elever blivit 500 fler” (Skolledaren den 5 december).

Höstbudgeten, som lades fram i september, blev en jackpot för höginkomsttagare. Mer än hälften av de 26 miljarder kronorna i höstbudgetens skattesänkningar gick till den femtedel som tjänar mest. Men det blev inga nya pengar till välfärden och nästa år får kommuner och regioner mindre i statsbidrag än i år.
Regeringens alla löften om ”vårdsatsningar” och kortare vårdköer har varit direkt lögnaktiga. Vårdköerna växer igen och totalt har antalet disponibla vårdplatser minskat i år. Brist på vårdplatser, resurser och personal bidrog till att 100 personer dog på landets sjukhus under 2023, enligt en undersökning som Sjukhusläkaren redovisade i oktober i år.
Viljan att rädda vården fanns dock kvar och lokalt mötte nedskärningarna motstånd och med sjuksköterskornas strejk blev vårdkampen riksomfattande.
Akutjourlinjen på Arvika sjukhus räddades av protesterna, med kulmen i en jättedemonstration den 19 januari. Tusentals slöt upp trots att det var 22 minusgrader.

Trots vårdpersonalens alla varningar om att journalsystemet Millennium inte fungerade stod det arroganta S-ledda styret i Västra Götalandsregionen fast vid beslutet att det skulle införas, med början den 12 november på Södra Älvsborgs sjukhus (Säs) i Borås. Systemet havererade redan på första dagen och vid lunchtid den 14 november demonstrerade flera hundra vårdanställda, utanför Säs.
Demonstrationen tvingade till sist regionledningen att pausa Millenniumprojektet, som hade kostat hisnande minst 5,5 miljarder kronor, vilket vittnar om marknadsstyrningens pris och de kostnader som följer när personalen, de verkliga experterna, ständigt körs över.

En arbetstidsförkortning på minst 1 till 4 timmar i veckan var huvudkravet i den historiska vårdstrejk som inleddes den 4 juni. Vårdstrejken blev på många håll även en aktiv strejk med demonstrationer och möten. Strejken trappades också upp, men inte i tillräcklig grad för att sätta hårt mot hårt mot arbetsgivarna. Efter fyra veckor, den 28 juni, sade Vårdförbundet ja till arbetsgivarnas bud och strejken avblåstes.
Strejkens utfall blev långt ifrån de förväntningar som kampen reste. Arbetstiden förkortades, men bara för 8 till 10 procent av Vårdförbundets medlemmar och lönehöjningen stannade vid vad andra avtal gav.
Strejken fick dock stort stöd och dess krav på arbetstidsförkortning är nu tillbaka på dagordningen.

Den 27 april samlades tusentals i Gubbängen i protest mot nazistvåldet. Foto: Natalia Medina

Under året fortsatte den blåbruna regeringen med att lägga ut sin ”bombmatta” av skärpta strafflagar och rasistiska åtgärder. Men att kamp lönar sig visades på nytt när de blåbruna fick retirera vad gäller angiverilagen. Det breda motståndet innebar att bibliotekarier, lärare, anställda inom vård och socialtjänst ska undantas från den så kallade informationsplikten (angiveriet), enligt regeringens utredare, som presenterade sitt förslag den 26 november. Det var en viktig delseger som ger en stadig plattform för fortsatt kamp för att helt stoppa införandet av en angiverilag.

I kölvattnet på den blåbruna regeringens rasism och skuldbeläggning gick en grupp nazistiska våldsverkare till attack mot ett antirasistiskt möte som Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade arrangerat i Gubbängen, Stockholm, den 24 april. Nazisterna sprayade mötesdeltagarna med rödfärgad överfallsspray, kastade en rökfackla och gick till fysiskt angrepp mot deltagare i mötets samtalspanel.
Veckan innan hade nazister angripit ett skogsläger för hemlösa EU-migranter i Hjulsta, Stockholm.
Den 27 april fylldes torget i Gubbängen av tusentals människor som ville protestera mot nazistvåldet. Det var den största antirasistiska demonstrationen på länge i Stockholm. Men det skulle krävas gräsrotsinitiativ och en rörelse underifrån för att antirasismen skulle få en aktiv fortsättning med bland annat nya demonstrationer.

Nätverket Tillsammans mot rasism, som Socialistiskt Alternativ varit med om att starta och som samlade runt 30 olika organisationer, bildades för att bygga antirasismen inför EU-valet och mobilisera till en gemensam demonstration den 2 juni.
När sedan Tillsammans mot rasism-manifestationen den 2 juni förenades med demonstrationen mot kriget mot Gaza i ett gemensamt tåg skrevs en bit historia. Eller som Offensiv skrev: ”Under talkören ’Tillsammans, tillsammans, tillsammans är vi starka’ saxades våra demonstrationer ihop. Det var en sådan symbolisk antirasistisk handling att många rördes till tårar. Därefter blev det bara bättre när vi tusentals strömmade igenom Stockholm och hade ett gemensamt mäktigt avslut på Gustav Adolfs torg.”
Den 2 juni blev inte heller en slutpunkt, utan vid riksdagens (riksmötet) öppnande den 10 september genomförde Tillsammans mot rasism en kampfylld manifestation med tal, sång och dans mot rasism och regeringens stöd till Netanyahus folkmordskrig.

Sjukvården har länge varit väljarnas viktigaste fråga. När året går mot sitt slut är sjukvården fortsatt kvar på en ohotad förstaplats och näst viktigast är skola och utbildning (Novus i december 2024). Men dessa stämningar märks varken i samhällsdebatten eller sätter några avtryck i de etablerade partiernas politik. Tvärtom är det en fortsatt tävlan om vem som har den hårdaste batongpolitiken och vem som är mest försvarsvänlig.
Socialdemokraternas nya program, som ska antas på partikongressen 2025, markerar en ytterligare högervridning av partiet. ”I sossarnas uppdaterade programförklaring är det hårdare tag som gäller. Migrationen ska hållas på en stram nivå”, skriver Expressen i en ledare och konstaterar med glädje att ”Socialdemokraterna anpassar sig efter trenderna [de reaktionära]. Oavsett om det är genusglasögon eller hårdhandskar som gäller”.

Även Vänsterpartiets ledning följer med i etablissemangets högervridning och varje ny global vändning, som terrorkriget mot Gaza, tenderar att skapa nya kriser för partiet när ledningen inte vågar gå mot strömmen, utan försöker anpassa sig efter tillfälliga opinionsvindar.
För V-ledningen finns inga ”röda linjer”, utan politiken är helt inriktad på att bli med i en ny S-ledd regering. V-ledningens försök att isolera och tysta motståndet och kritiken från de egna medlemmarna trappades upp med en rad uteslutningar under året, vilket har resulterat i nya vänsterformationer, som Solidaritet, och som har gett den socialistiska vänstern vid sidan av Vänsterpartiet nya möjligheter att få en starkare röst.

Maktelitens militarism, batongpolitik, den statliga rasismen och skuldbeläggningen tenderar att få allt mer auktoritära inslag.
Attackerna mot det fria ordet, public service, ”kulturkriget” och allt det som etablissemanget föraktfullt stämplar som ”woke” intensifierades under 2024, vilket sände en tydlig varning om att demokratins reträtt även har nått Sverige. Tidstypiskt är det att bara veckorna innan årets slut riktade regeringen ett politiskt motiverat dråpslag mot landets kulturtidskrifter, som fick sänkta bidrag. Från demonisering och polisangrepp mot exempelvis antikrigsprotester, som när polisen gick till attack och började vräka studenternas protesttältläger vid Göteborgs universitet den 22 november, samt klimatprotester är steget inte långt till demonstrationsförbud. Och angiverilagar hör hemma i en polisstat.

Att den politiska medvetenheten och aktivitetsnivån ännu är väldigt låg jämte bristen på både ett stort vänsteralternativ och kamperfarenheter samt att dagens stämningar också rymmer ett mått av hopplöshet ger SD och den svenska trumpismen en jordmån.
Det finns dock även motkrafter, något som antikrigsprotesterna, motståndet mot angiverilagen, de många lokala protesterna mot nedskärningar samt gruvjättarnas planer (läs skövling) har visat. Den lokala kampen vann också framgångar under 2024. I oktober kunde Offensiv exempelvis rapportera att: ”Kampen från personalen inom hemtjänsten mot ’Luleåmodellen’ har resulterat i att Luleå kommun har backat från det ursprungliga förslaget.”

I opinionen blåser även små vänsterbriser, vilket EU-valet gav besked om. Högerpolitiken föder också sin egen motreaktion och en vilja att ta revansch och säga att nu är det vår tur, något som vårdstrejken gav ett tydligt exempel på.
I mångt och mycket var år 2024 ett interregnum, en mellantid, inför de politiska och sociala stormar som väntar, också i Sverige. Kanske redan år 2025.■