 |
| Vårdförbundets demonstration i Stockholm den 12 juni. (Foto: Vilgot Karlsson) |
Industrimärket långt ifrån tillräckligt för att kompensera reallönesänkningarna
av Katja Raetz, specialistsjuksköterska // Artikel i Offensiv
- - -
Under året 2025 ska drygt 500 kollektivavtal omförhandlas som omfattar 3,4 miljoner arbetare. Nu finns chans att börja ta igen tidigare reallöneförluster.
Men de signaler som många fackföreningsledare sänder ger anledning till oro.
Sedan 1990-talet gäller det så kallade industrimärket som ger normen för övriga avtalsförhandlingar, vilket också var fallet under den förra avtalsrörelsen (våren 2023), som gav genomsnittliga procentuella löneökningar på 7,4 procent på två år.
Detta var långt ifrån tillräckligt för att kompensera för de största reallönesänkningar på 30 år till följd av inflationen.
Dessutom har en stor del av anställda i Sverige individuella löner, vilket innebär att en del fått ännu lägre löneökningar. Som en följd av de låga löneökningarna har en allt större del av det värde som produceras gått till vinster.
I fjol var vinstandelen 40,7 procent vilket är den högsta noteringen på nästan 30 år.
Fackföreningsledarna tycks dock inte vara beredda att ta den nödvändiga fajten. LO-samordningen som presenterades i oktober kräver visserligen högre löner till alla, en särskild låglönesatsning och en satsning på deltidsanställda. Men Facken inom industrin – GS (facket för skogs-, trä- och grafiska branschen), Livsmedelsarbetareförbundet, IF Metall, Sveriges Ingenjörer och Unionen – avtalskrav begränsas till 4,2 procent på ett år, vilket inte är nog för att kompensera för tidigare reallöneförluster. Och det är industriavtalet som sätter det ”märke” som övriga avtal ska hålla sig inom.
Även kostnaderna för en eventuell arbetstidsförkortning ingår i avtalskravet. Inte förvånande slår arbetsgivarna bakut och menar att kraven riskerar att undergräva företagens konkurrenskraft. Skandalöst nog argumenterar även en del fackliga ledare på samma sätt och hävdar att det viktigaste är att värna ”den svenska industrins konkurrenskraft”.
Med tanke på det är det glädjande att Unga byggare har gått ut med krav på 15 procent. Som ordföranden för Unga byggare Väst, Erika Andersson, säger i Byggnadsarbetaren den 11 november att facket bör utgå från vinstandelen i sina lönekrav:
Socialistiskt Alternativ och Offensiv säger:
• Rejäla lönelyft med ett extra påslag till lågavlönade. Inga ”märken” och lönetak. Ta kampen för reallönerna – förbered för strejk.
• Sänk arbetstiderna – mot 30 timmars arbetsvecka.
• Rätt till heltid och bort med karensdagen.
• Nej till individuella löner och sifferlösa avtal.
• Avtalet ut på omröstning.
"I fjol var vinstandelen 40,7 procent vilket är den högsta noteringen på nästan 30 år"
Under året 2025 ska drygt 500 kollektivavtal omförhandlas som omfattar 3,4 miljoner arbetare. Nu finns chans att börja ta igen tidigare reallöneförluster.
Men de signaler som många fackföreningsledare sänder ger anledning till oro.
Sedan 1990-talet gäller det så kallade industrimärket som ger normen för övriga avtalsförhandlingar, vilket också var fallet under den förra avtalsrörelsen (våren 2023), som gav genomsnittliga procentuella löneökningar på 7,4 procent på två år.
Detta var långt ifrån tillräckligt för att kompensera för de största reallönesänkningar på 30 år till följd av inflationen.
Dessutom har en stor del av anställda i Sverige individuella löner, vilket innebär att en del fått ännu lägre löneökningar. Som en följd av de låga löneökningarna har en allt större del av det värde som produceras gått till vinster.
I fjol var vinstandelen 40,7 procent vilket är den högsta noteringen på nästan 30 år.
Fackföreningsledarna tycks dock inte vara beredda att ta den nödvändiga fajten. LO-samordningen som presenterades i oktober kräver visserligen högre löner till alla, en särskild låglönesatsning och en satsning på deltidsanställda. Men Facken inom industrin – GS (facket för skogs-, trä- och grafiska branschen), Livsmedelsarbetareförbundet, IF Metall, Sveriges Ingenjörer och Unionen – avtalskrav begränsas till 4,2 procent på ett år, vilket inte är nog för att kompensera för tidigare reallöneförluster. Och det är industriavtalet som sätter det ”märke” som övriga avtal ska hålla sig inom.
Även kostnaderna för en eventuell arbetstidsförkortning ingår i avtalskravet. Inte förvånande slår arbetsgivarna bakut och menar att kraven riskerar att undergräva företagens konkurrenskraft. Skandalöst nog argumenterar även en del fackliga ledare på samma sätt och hävdar att det viktigaste är att värna ”den svenska industrins konkurrenskraft”.
Med tanke på det är det glädjande att Unga byggare har gått ut med krav på 15 procent. Som ordföranden för Unga byggare Väst, Erika Andersson, säger i Byggnadsarbetaren den 11 november att facket bör utgå från vinstandelen i sina lönekrav:
– Vi har tittat tillbaka i tiden på hur stor del vi löntagare fått av företagens vinster. Om alla arbetare i Sverige i dag skulle få 15 procent så skulle vi fortfarande inte vara uppe på de nivåer som gällde på 1970-talet.Under året 2024 har frågan om arbetstidsförkortning kommit högst upp på dagordningen, inte minst för den offentliga sektorn, efter att Vårdförbundet tagit strid och strejkade för kravet tidigare i år. Att arbetstidsförkortningen inte finns med i LO-samordningen kan inte betraktas som något annat än ett svek.■
Socialistiskt Alternativ och Offensiv säger:
• Rejäla lönelyft med ett extra påslag till lågavlönade. Inga ”märken” och lönetak. Ta kampen för reallönerna – förbered för strejk.
• Sänk arbetstiderna – mot 30 timmars arbetsvecka.
• Rätt till heltid och bort med karensdagen.
• Nej till individuella löner och sifferlösa avtal.
• Avtalet ut på omröstning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.