Allt färre arbetare är med i facket – hur bryta trenden?

Marsch mot Svenskt näringslivs huvudkontor (Foto: Robert Bielecki).

Det behövs en aktiv facklig kamp

Av Louise Strömbäck // Artikel i veckotidningen Offensiv
- - -

Förra året ökade antalet medlemmar i facken för första gången på flera år. Men bara tack vare ökningen i Saco och TCO. Medlemskapet i LO sjönk 2023 till den lägsta nivån sedan 1947.

Ifjol sjönk den fackliga organisationsgraden i Sverige från 69 till 68 procent. Tjänstemännens och akademikernas centralorganisationer, TCO och Saco, stannade kvar på sina 73 procent och antalet medlemmar ökade. En faktor som har lett till att fler tjänstemän går med i facket är förmåner såsom en bra inkomstförsäkring – en trygghet som särskilt lockade under pandemin. LO-förbunden saknar ofta inkomstförsäkring för att det är för dyrt när arbetare har en högre risk att bli arbetslösa. De som behöver det mest får det alltså inte.
Det är istället hos LO som tappet ligger – andelen fackligt organiserade arbetare sjönk från 59 till 58 procent. Den minskade andelen arbetare som går med i ett fackförbund är oroande, men inte förvånande.

Det ligger många faktorer bakom, en viktig orsak är LO:s misslyckande med att organisera ungdomar och invandrare. En annan är missnöjet med hur facktopparna missköter sina uppdrag, genom att teckna företagsvänliga svekavtal.
Dessutom har det under en tid varit arbetskraftsbrist inom många LO-yrken, och många unga och utlandsfödda har rekryterats till dessa yrken. Det här är två grupper som i betydligt mindre utsträckning går med i facket, vilket i sig är ett misslyckande från fackens sida.

Facken behöver satsa på att nå ut till dessa grupper och förmedla vikten av det fackliga medlemskapet – att det bara är genom gemensam kamp som man kan vinna och försvara sina rättigheter.
Medan det är utrikes födda och unga som tenderar att inte gå med i facket är inrikes födda som arbetar inom den offentliga sektorn som lämnar. En orsak kan vara det kraftigt försämrade ekonomiska läget för arbetare som har lett till behovet av att dra in på utgifter, inklusive fackavgiften.
Alla dessa orsaker i kombination med ett alltmer individualistiskt synsätt leder till att färre ser vinsten i att organisera sig. Facken gör inte själva något särskilt för att förändra trenden. Facktopparna borde visa att de står på medlemmarnas sida och verkligen tar kampen mot arbetsgivarna, men i stället ger de vika vid minsta motstånd och kallar det en seger.

Det behövs en aktiv facklig kamp för att få upp lönerna till en god nivå, för att få igenom en arbetstidsförkortning och rätten till heltid.
Alla de rättigheter vi har förlorat genom facklednignarnas svek, såsom anställningsskyddet och strejkrätten, behöver vinnas tillbaka. Om LO-facken på riktigt tog kamp i dessa frågor skulle de vinna tillbaka en del av de förlorade medlemmarna, och visa de som inte är organiserade att ett fackligt medlemskap lönar sig. ■