Regeringen vill sänka naturskyddet, försvaga miljöövervakningen, behålla kemiska bekämpningsmedel och fria storföretag från juridiskt ansvar
Läs också:
av Mattias Bernhardsson
- - -
- - -
Den 1 januari tog Sverige över ordförandeklubban i EU. Under det kommande halvåret kommer svenska ministrar och tjänstemän – som lyder under en blåbrun regering med SD i förarsätet – att leda förhandlingar i uppemot 300 politiska frågor. Sverige tillhör nu de EU-länder som hårdast och mest konsekvent motarbetar varje förbättring av naturvårdspolitiken – ett lag med de högerextrema och klimatförnekande regeringarna i Polen och Ungern.
Den svenska regeringen vill sänka naturskyddet, försvaga miljöövervakningen, behålla kemiska bekämpningsmedel och fria storföretag från juridiskt ansvar.
Oron över vad det svenska ordförandeskapet skulle innebära för miljö- och klimatpolitiken var så stor att det beordrades in helgmöten i EU-parlamentet under hela december för att kunna klubba igenom så många klimatuppgörelser som möjligt innan årsskiftet.
Det lyckades. Hela EU-kommissionens paketförslaget ”Fit for 55” – som innehåller åtgärder som sägs ska få ned utsläppen till år 2030 med minst 55 procent (jämfört med 1990) – antogs innan jul.
Fit for 55-paketet kritiseras av flera miljö- och klimatorganisationer i hela Europa för att vara för tandlöst, för otillräckligt och helt utifrån vad de största utsläpparna kan gå med på för att fortsätta maximera vinster. Paketet kommer att innebära ”alldeles för stora utsläpp i relation till de mål EU är förpliktigade till under Parisavtalet. Större och snabbare utsläppsminskningar hade behövts, innan 2030”, kritiserar Naturskyddsföreningen med rätta.
Exempelvis utvidgas systemet med utsläppsrätter, ett system som har varit en återvändsgränd sedan det infördes 2005, och den del av industrin som omfattas av fri tilldelning av utsläppsrätter får fortsatt släppa ut stora mängder koldioxid gratis ända fram till år 2034.
Exempelvis utvidgas systemet med utsläppsrätter, ett system som har varit en återvändsgränd sedan det infördes 2005, och den del av industrin som omfattas av fri tilldelning av utsläppsrätter får fortsatt släppa ut stora mängder koldioxid gratis ända fram till år 2034.
Men även den mest otillräckliga klimatpolitiken har sina bromsklossar som vill göra ännu mindre, eller helst ingenting, för att hejda klimatkrisen. Sverige har varit en av dessa bromsklossar i flera år.
Även under den förra regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet var fokuset att stoppa krav på konkreta förpliktelser från medlemsländerna, exempelvis att stoppa alla bindande mål för skydd av skogar i Sverige och att ta bort krav på att ersätta kalhyggen med naturnära skogsbruk. Nu har bromsklossen Sverige blivit ordförandeland, men med en M-L-KD-regering där det klimatförnekande SD håller i kopplet.
EU:s förslag till restaureringsförordning – om återställande av natur som har förstörts av industriellt fiske, jord- och skogsbruk – är en av flera mål i den blåbruna regeringens kikarsikte. Endast en av femton skogstyper i Sverige har god status enligt WWF.
Utdikade våtmarker i jordbruks- och skogsområden släpper ut nästan lika mycket växthusgaser som hela den svenska personbilstrafiken årligen. Målet med förordningen föreslås vara att restaurera 20 procent av land och 20 procent hav inom EU till år 2030.
Just nu förhandlas innehållet och den svenska regeringen vill försämra varje betydande del, exempelvis:
EU-kommissionens förslag om att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel med 50 procent till år 2030 är också i regeringens skottglugg – de motsätter sig några som helst bindande mål.
Samma med förslaget till EU-direktiv om företagens ansvar för verksamhet som bedrivs även utanför EU:s gränser. Förslaget är redan kraftigt urvattnat, men likväl vill Sverige stoppa den del av förslaget som innebär ett juridiskt ansvar för företagen, exempelvis för miljöförstöring, mänskliga rättigheter och arbetsrättsliga skydd för arbetare. I bakgrunden ekar de europeiska storföretagens gormande om att ”äganderätten hotas”.
Konflikterna i miljö- och klimatpolitiken inom EU återspeglar att det inte finns en sammanhållen europeisk kapitalistklass med ett gemensamt intresse.
Emedan de har ett gemensamt intresse att försämra arbetarklassens villkor, minska sina staters sociala utgifter och som block mot andra imperialistiska block har de fler skilda intressen när det kommer till marknadsintressen, handel och varor. Det ”svenska” intresset har ett särskilt fokus på att exploatera naturtillgångar för export.
Som bäst är den ”bästa” EU-politiken för otillräcklig och utifrån utsläpparnas vinstintressen. Som sämst är den som Polens, Ungerns eller Sveriges motto att inga hinder alls får finnas för kapitalisterna att avverka, borra, spränga, förgifta eller skita ned.
För miljö- och klimatrörelsen handlar det om att inte göra misstaget att legitimera EU genom att heja på ”det minst onda”-alternativet i en union som är planritad att föra kapitalets talan. Samtidigt visar Sveriges ställning som bland de tre mest miljöfientliga staterna att den gamla parollen ”Sverige ut ur EU” på intet sätt skulle leda till en bättre klimat- och miljöpolitik.
Tvärtom måste kampen för miljö- och klimatomställning – som måste till globalt – föra upp antikapitalismen på dagordningen än mer och diskutera socialistiska program för en cirkulär ekonomi även på ett internationellt plan.
Läs också:
Även under den förra regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet var fokuset att stoppa krav på konkreta förpliktelser från medlemsländerna, exempelvis att stoppa alla bindande mål för skydd av skogar i Sverige och att ta bort krav på att ersätta kalhyggen med naturnära skogsbruk. Nu har bromsklossen Sverige blivit ordförandeland, men med en M-L-KD-regering där det klimatförnekande SD håller i kopplet.
EU:s förslag till restaureringsförordning – om återställande av natur som har förstörts av industriellt fiske, jord- och skogsbruk – är en av flera mål i den blåbruna regeringens kikarsikte. Endast en av femton skogstyper i Sverige har god status enligt WWF.
Utdikade våtmarker i jordbruks- och skogsområden släpper ut nästan lika mycket växthusgaser som hela den svenska personbilstrafiken årligen. Målet med förordningen föreslås vara att restaurera 20 procent av land och 20 procent hav inom EU till år 2030.
Just nu förhandlas innehållet och den svenska regeringen vill försämra varje betydande del, exempelvis:
- Kraftigt sänka målet för restaurering av torvmark på jordbruksmark.
- Att nya lagkrav inte får leda till förändringar av svensk skogspolitik.
- Ta bort kravet på att restaurerade områden ska bevaras i gott skick även utanför Natura 2000-områden. Då enbart 12 procent av Sveriges yta är skyddat som Natura 2000-områden skulle det vara ”fritt fram” på resten.
- Att medlemsländerna själva ska få bestämma egna referensarealer för att uppskatta hur mycket natur som ska restaureras.
- Ta bort eller försvaga kravet på att ingen nettoförlust av grönområden och trädtäckning i stadsdelar får ske fram till 2030.
- Försvaga den föreslagna miljöövervakningen.
EU-kommissionens förslag om att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel med 50 procent till år 2030 är också i regeringens skottglugg – de motsätter sig några som helst bindande mål.
Samma med förslaget till EU-direktiv om företagens ansvar för verksamhet som bedrivs även utanför EU:s gränser. Förslaget är redan kraftigt urvattnat, men likväl vill Sverige stoppa den del av förslaget som innebär ett juridiskt ansvar för företagen, exempelvis för miljöförstöring, mänskliga rättigheter och arbetsrättsliga skydd för arbetare. I bakgrunden ekar de europeiska storföretagens gormande om att ”äganderätten hotas”.
Konflikterna i miljö- och klimatpolitiken inom EU återspeglar att det inte finns en sammanhållen europeisk kapitalistklass med ett gemensamt intresse.
Emedan de har ett gemensamt intresse att försämra arbetarklassens villkor, minska sina staters sociala utgifter och som block mot andra imperialistiska block har de fler skilda intressen när det kommer till marknadsintressen, handel och varor. Det ”svenska” intresset har ett särskilt fokus på att exploatera naturtillgångar för export.
Som bäst är den ”bästa” EU-politiken för otillräcklig och utifrån utsläpparnas vinstintressen. Som sämst är den som Polens, Ungerns eller Sveriges motto att inga hinder alls får finnas för kapitalisterna att avverka, borra, spränga, förgifta eller skita ned.
För miljö- och klimatrörelsen handlar det om att inte göra misstaget att legitimera EU genom att heja på ”det minst onda”-alternativet i en union som är planritad att föra kapitalets talan. Samtidigt visar Sveriges ställning som bland de tre mest miljöfientliga staterna att den gamla parollen ”Sverige ut ur EU” på intet sätt skulle leda till en bättre klimat- och miljöpolitik.
Tvärtom måste kampen för miljö- och klimatomställning – som måste till globalt – föra upp antikapitalismen på dagordningen än mer och diskutera socialistiska program för en cirkulär ekonomi även på ett internationellt plan.
Läs också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.