”Ingen slump att vården är i en djup kris”

– Både löner och arbetsvillkor för vårdpersonalen behöver förbättras, säger specialistsjuksköterskan Katja Raetz (Foto: Natalia Medina).

Intervju med specialistsjuksköterskan Katja Raetz, aktiv i Vårdförbundet, om vad som behöver göras för att förbättra personalens villkor och göra vården jämlik och patientsäker

// Artikel i Offensiv

Personalen går på knäna och skulden till de anställda bara växer, samtidigt som även vårdskulden växer. Under den gångna helgen larmade 250 barnläkare i Stockholm om att vissa barn har fått vänta i upp till 16 timmar för att få träffa en läkare på akuten under hösten, och krävde åtgärder för att lösa den akuta bristen på vårdplatser och för mer resurser till barnsjukvården.

Efter år av underbemanning och underfinansiering har läget inom vården blivit helt ohållbart. I mitten av januari krävde facken inom vården – Kommunal, Läkarförbundet och Vårdförbundet – att regeringen ska tillsätta en kriskommission för arbetsmiljön i vården. Men regeringen säger nej, trots det pressade läget och fackens krav på omedelbara åtgärder.

Offensiv har pratat med specialistsjuksköterskan Katja Raetz, aktiv i Vårdförbundet, om vad som behöver göras för att förbättra personalens villkor och göra vården jämlik och patientsäker.

Varför behövs en kriskommission?

– Det enkla svaret är därför att vården är i en djup kris. Vården är visserligen i regionernas regi och det ligger ett stort ansvar på till exempel Stockholms finansregionråd Irene Svenonius. Det kommer larmrapporter från hela landet; larmet från barnsjukvården i Stockholm är bara ett av dem. IVA-personalen i Skåne larmade nyligen om hur djupt oetiskt det är att medvetslösa, svårt sjuka patienter flyttas runt. 

– Akutmottagningar runt om i Sverige rapporterar om extrema väntetider för patienter och en ohållbar arbetsmiljö för personalen. I ett sådant läge kan regeringen inte bara slå ifrån sig ansvaret. Det är uppenbart att styrningen inte fungerar; trots stora ekonomiska överskott i regionerna har de brister som fanns innan pandemin och som under pandemin blev uppenbara inte blivit åtgärdade. 

– Under 2020 och 2021 ökade antalet anmälda arbetssjukdomar bland sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor med över 1,000 procent jämfört med de två föregående åren. Majoriteten är coronarelaterade arbetssjukdomar.

Vad behöver omedelbart göras för att förbättra arbetsmiljön inom vården?

– Det som behöver förbättras är både löner och arbetsvillkor för vårdpersonalen. Pandemin har visat hur slimmad vården har blivit och det saknas marginaler när personal blir sjuk. Bemanningen behöver öka, så att personalen inte behöver stå inför omöjliga val av prioriteringar som bland annat de otaliga vittnesmålen från Stockholms sjukvårdsupprop visar. 

– Eller som barnmorskorna vittnar, när de hastar mellan flera födande kvinnor samtidigt. Det borde till exempel finnas ett maxtak på hur många patienter en sjuksköterska ska behöva ha hand om, beroende på vårdnivå. 

– Att det ser ut så här är ingen slump. Ända sedan 1990-talet har vårdplatserna i Sverige blivit färre, vilket har ökat pressen inom hela vården. Det behövs en medveten strategi för att öka antalet vårdplatser och anställa fler personal. Löneökningarna de senaste åren har knappt ens svarat mot de allmänna prisökningarna, vilket fortfarande gör det mest lönsamt att byta jobb, vilket framför allt bland sjuksköterskor innebär att erfarna sjuksköterskor är få jämfört med behoven. 

– Förutom reella årliga löneökningar bör även arbetstidsförkortning, som har testats på olika håll, introduceras. För att det ska vara möjligt krävs att alla sparbeting bryts. Det är värt att påminna om att till exempel Södersjukhuset i Stockholm fortfarande hotas av nedskärningar. Antalet vårdplatser och även IVA-platser fortsätter att minska, samtidigt som det finns stor brist på personal.

Vilka åtgärder anser du behövs för att vända på denna alarmerande utveckling?

– Det behöver aktivt investeras i att skapa vårdplatser och utifrån planering efter behov öppna upp nedlagda vårdavdelningar och sjukhus. Till exempel kämpar befolkningen i Sollefteå fortfarande för sitt nedlagda BB, och vårdplatser har lagts ner på många platser i Sverige. 

– Det behövs en helhetssyn på hur vården planeras. New public management, som introducerades på 1990-talet, innebar bland annat krav på budgetdisciplin där varje verksamhet ska klara sig själv. Dessutom har vårdvalen, som har gått längst i Stockholm, gjort att vården har blivit splittrat i olika områden som förhindrar samverkan. 

– Det talas också om att primärvården, i synnerhet vårdcentralerna, ska väga upp för de stängda vårdplatserna. Men vårdcentralerna r inte i närheten av att ha fått de resurser som motsvarar alla de nya ansvarsområdena, utan har indirekt drabbats av nedskärningar. Primärvården kan inte uppväga bristen på vårdplatser. 

– Dessutom gör den uppsplittrade vården att samarbeta kring de svårast sjuka med flera kroniska sjukdomar försvåras. Att avveckla vårdvalen och skapa en sammanhållen vård skulle alltså gynna just de patienter som har stora vårdbehov allra mest.