Regionens "rekordbudget" lurar ingen

Fortsatt kris för vården och kollektivtrafiken med den nya budgeten

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv
- - - 

”Den största hälso- och sjukvårdsbudgeten någonsin”, hävdar de styrande blågröna i Region Stockholm när deras budget presenterades den 5 oktober, som ska beslutas om i regionfullmäktige den 16-17 november. Budgeten är dock en ren högeraffär som ger mer till privata vårdgivare, mindre till behoven och helt enkelt kommer att öka klyftorna i en redan sargad huvudstad.

Att såväl sjukvården som kollektivtrafiken får sin budget uppräknad med 3,3 procent motiveras med att de båda kraftigt har påverkats av pandemin, vilket stämmer.
Men det motsvarar bara 2,2 miljarder respektive 334 miljoner kronor, vilket ändå innebär nedskärningar och försämringar eftersom budgetar aldrig verkar räkna in kostnads-, pris- och löneökningar. En ”rekordbudget” blir därmed nästan alltid en underskottsbudget.
Bara i somras menade regionen själv att det skulle krävas just 2,2 miljarder kronor för att beta av vårdskulden som byggts upp under pandemin. Även om extra pengar har skjutits till märks det snabbt att pengarna som budgeten föreslår inte på när är tillräckligt.
Det har även vårdanställda sagt länge: det pratas fint om satsningar, men på golvet bara ökar stressen och pressen, samtidigt som patienterna blir lidande.
De andra områdena som regionen har hand om – tandvård, kultur, infrastruktur med mera – får av allt att döma ”effektivisera administrationen”, alltså skära ner.

I årtionden har vården i Stockholm satts på svältkur. Det har blivit standard att läsa om saker som ”vårdkris”, ”hotad patientsäkerhet”, ”personalflykt”, med mera.
I somras uppgav exempelvis Södersjukhuset (SÖS) att de måste spara 80 miljoner kronor i personalkostnader, motsvarande 102 helårsarbetare. Till DN den 24 juli berättade då specialistläkaren Akil Awad på SÖS att:

– Det var stundtals kaosartat på sjukhuset redan innan pandemin, och covidvården har slitit enormt på personalen. Många har redan gått in i väggen – att då få höra om besparingar på personalen känns nästan löjeväckande.

Mitt i Stockholm rapporterade också den 28 september att även Danderyds sjukhus har stora underskott på 300 miljoner kronor och därför behöver spara in 336 tjänster de kommande tre åren (!).
Att nedskärningarna fortsätter och blir än värre trots att regionen samtidigt hade med sig ett rekord­överskott på 5,8 miljarder kronor från 2020 in i 2021 bara ytterligare belyser hur den nuvarande politiken inte utgår från behoven.

Vid årsskiftet 2021 togs även högkostnadsskyddet på 2,000 kronor för tekniska hjälpmedel bort, samtidigt som avgifterna höjdes för att få hyra tekniska hjälpmedel, vilket skulle ”förstärka inkomsterna” med 60 miljoner kronor – trots miljard­överskottet.
Det har framför allt slagit mot personer med olika funktionsvariationer som redan har en hårt ansträngd ekonomi.
De blågrönas budget för 2022 kommer att öka klyftorna. Ett exempel på det är att besöken till primärvården, vårdcentralerna, kommer att kosta mer. Priset höjs från 200 kronor till 250 kronor, som ska öka intäkterna med 30 miljoner kronor.
Det lär ge extra slantar i de många privata vårdbolagens fickor, som har satt i system att ha snabba, korta besök för lättåtgärdade åkommor. Samtidigt kommer fler låginkomsttagare känna att de inte har råd med att uppsöka vården och löper därmed risken att bli allvarligt sjuka. Att lida i onödan – det är högerpolitiken i ett nötskal.

Även om de styrande som vanligt och som alltid lyfter fram hur det handlar om ”rekordsatsningar” och att budgeten enligt finansregionrådet tillika sjukvårdsmarodören Irené Svenonius (M) är den ”största hälso- och sjukvårdsbudgeten någonsin” motsvarar den inte behoven. Långt därifrån.
Svenonius påstående om att andelen av den ökade vårdskulden som pandemin har orsakat ska vara åtgärdad redan till nästa sommar kan nog inte ens den mest inbitna högerpersonen tro på.
Dessutom var vårdskulden enorm redan innan pandemin, även om det är svårt att hitta exakta siffror. Vissa beräkningar säger att vårdskulden totalt sett handlar om tiotusentals patienter i Stockholm allena.
För att beta av en vårdskuld och för att förbättra vårdläget krävs en ökad personaltäthet, fler vårdplatser, en reducering av det extrema arbetstempot, en dialog med vårdpersonalen och -facken kring vilka åtgärder och insatser som krävs, riktade resurser till de faktiska behoven, med mycket mera. Inget av detta finns med i de blågrönas budget.

I kollektivtrafikens del av budgeten är det fortsatt sparkar neråt som ska ge investeringar till ”utbyggnaden av kollektivtrafiken”. SL-kortet höjs som planerat till 970 kronor, samtidigt som pendeltågen har dagliga stora förseningar.
Jag själv, som är beroende av pendeltåget då jag bor i arbetarförorten Jordbro 1,5 mil söder om Stockholm, har många gånger svurit högt då pendeltågen ännu en gång är försenade på väg till och från jobbet.
Det är alldeles uppenbart att det krävs massiva investeringar i en upprustad kollektivtrafik, som dessutom görs avgiftsfri och kraftigt byggs ut så att alla ska kunna få ta del av staden. Ur ett klimatperspektiv är det hjärndött att föreslå något annat.
Bara det faktum att en avgiftsfri kollektivtrafik i Stockholm kan finansieras av en skattehöjning som bara blir en förlustaffär om du tjänar över 60,000 kronor i månaden visar att det är helt möjligt, även inom de nyliberala snäva budgetreglerna.
Hade man dessutom sparkat ut de privata utförarna från kollektivtrafikdriften hade ännu mer pengar frigjorts till olika satsningar.
Men naturligtvis går de blågrönas budget tvärtemot klimatets, arbetares och samhällets behov även på detta plan.

Även de blågröna i Stockholms Stad har presenterat en budget som det ska beslutas om på kommunfullmäktigemötet den 17-18 november. Den har fokus på ”trygghet”, där 460 miljoner kronor satsas. De påstådda trygghetsåtgärderna består bland annat av mer ordningsvakter och övervakningskameror.
Verkligt effektiva trygghets- och förebyggande åtgärder skulle som bekant gå direkt emot den förda högerpolitiken: stopp på nedskärningar i välfärden, satsningar på fritidsgårdar och trygghetsvärdar, åtgärder mot krisen i skolan, trångboddhet och våld i hemmet, mer resurser till socialtjänsten, mötes­lokaler och sociala sammanhang, med mera.
Stadens miljösatsning är dels på cykelbanor (vilket är bra), men också en storsatsning på elektrifiering av fordon. Det är mindre bra: det behövs åtgärder för att få bort massbilismen som står för en stor andel av utsläppen, vilket även elbilar gör på grund av de ändliga resurser (ädelmetaller av olika slag) som krävs som i sig skapar enorma utsläpp och miljöproblem i framställning och extrahering.
Produktionen av de batterier som krävs för elektrifierade fordon är inte heller hållbar på sikt. Klimatfrågan måste ses i sin globala helhet. Ett klimatsmart alternativ i Stockholm vore istället att förbjuda personbilar i innerstaden och utveckla kollektivtrafiken.
Bostadsfrågan nämns i svepande drag i budgetförslaget, men saknar tydliga mål. Istället för att bygga bort bostadsbristen med billiga hyresrätter ska det vara fortsatt ”blandat”.

De två budgetförslagen innebär fortsatt utförsåkning mot privatiseringskaosets, nedskärningspolitikens och eländets avgrund – klassisk högerpolitik. Mot detta behöver välfärdsarbetare, hyresgäster, klimataktivister och alla av klassamhällets nedtryckta resa sig och påbörja bygget av en mäktig rörelse för upprustning, välfärd och en verkligt grön omställning.