2020: Ett år som inget annat

Samhället skakades 2020 av en oemotsvarad kris; en pandemi och ett historiskt ekonomiskt ras, samtidigt som det extrema vädret varnade om en allt snabbare uppvärmning av Sverige och världen (Foto: Anna.psiaki / Wikimedia Commons).

Vinster gick före liv i pandemin

av Per Olsson // Offensivs årskrönika

- - -

"I Sverige behöver man inte vara orolig för att bli smittad" (Folkhälsomyndigheten 13 februari)

På nyårsnatten 2019 var det ingen som kunde föreställa sig att 2020 skulle bli ett år som var totalt annorlunda än vad någon hade upplevt.
Två veckor innan årsskiftet, den 10 december, rapporterade 20 av 21 regioner (tidigare landsting) att man förväntar sig en ytterligare försämring av coronaläget innan ett möjligt vaccin ger en ljusning. Det är till de många som har dödats och smittats av coronaviruset våra tankar går när året ska summeras.
År 2020 blev ett år som inget annat. Samhället skakades av en oemotsvarad kris; en pandemi och ett historiskt ekonomiskt ras, samtidigt som det extrema vädret varnade om en allt snabbare uppvärmning av Sverige och världen.

”Men under våren, när covid-19 lamslår världen, utnyttjar Sverige aldrig ens hälften av analyskapaciteten för att testa”

De kriser som präglade 2020 sände tydliga signaler om att världen, Sverige inkluderat, var i en brytningstid som satte ljuset på behovet av en omställning och genomgripande förändringar, på alla områden. Det i sin tur kräver kamp och organisering för en socialistisk politik..
Så här i efterhand är det svårt att tänka sig att det fanns en del av året som inte helt färgades av oron för smittan och krisens följder. Att det fanns en tid innan social samvaro och mänskliga kontakter reducerade till ett minimum, innan jobb och skola förlades till hemmet, innan möten och aktiviteter fick flyttas till nätet.
Men det var först den 11 mars, samma dag som Världshälsoorganisationen WHO deklarerade att covid-19 är en pandemi (en global epidemi), som regeringen och Folkhälsomyndigheten beslutade att införa de första restriktionerna i form av ett förbud mot allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 500 deltagare. Detta sammanföll också med att Sverige fick sitt första dödsfall kopplat till covid-19.
Det följdes sedan av stödpaket till banker och det så kallade näringslivet samt att alla gymnasieskolor, högskolor, universitet, komvux och yrkeshögskolor stängdes från den 18 mars. I slutet av mars blev det förbjudet att genomföra allmänna sammankomster med fler än 50 deltagare – i praktiken ett demonstrationsförbud.

I motsats till de flesta länder stängdes dock Sverige inte ned i samma omfattning. Utgångspunkten var istället att försöka hålla ekonomin skadelös för att upprätthålla kapitalisternas vinster. De som var äldre än 70 år eller tillhörde en riskgrupp uppmanades stanna hemma och övriga att i största mån arbeta hem­ifrån, tvätta händerna och stanna hemma om man var sjuk, allt medan det mesta hölls öppet som vanligt.
I mars var smittan redan på väg att nå samhällsspridning, vilket var något som regeringen och myndigheterna inte alls hade räknat med. Ännu i mitten av februari kunde man på Folkhälsomyndighetens hemsida läsa att ”risken för att det nya coronaviruset som upptäckts i Kina skulle börja spridas i det svenska samhället bedöms för närvarande som mycket låg”.

– I Sverige behöver man inte vara orolig för att bli smittad, eftersom vi inte har någon spridning i landet. Den person som konstaterades vara smittad har tagits väl omhand av hälso- och sjukvården, sa biträdande statsepidemiolog Anders Wallensten på Folkhälsomyndighetens hemsida den 13 februari.

Det var en fatal missbedömning. Även Sverige skulle drabbas hårt av smittan och troligen fanns redan då coronaviruset spritt i Sverige.
Den krisbekämpning som blev den ”svenska strategin” hade som uttalat mål att skydda de äldre och sköra. Men det misslyckades man helt med; coronakommissionen slog också fast detta den 15 december i sin granskning av Sveriges coronahantering. De beskriver det som att ”De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen”, och att det fanns ”strukturella problem redan innan pandemin” som innebar att ”landets verksamheter stod illa förberedda att hantera en pandemi”.
Att skydda de äldre var inte heller strategins utgångspunkt. Efter år av nedskärningar och en nyliberal politik med marknadsstyrning, avregleringar samt privatiseringar och nedskärningar stod samhället inte rustat att möta en kris av denna omfattning. Ställd inför de skador som den egna politiken hade orsakat välfärden drog regeringen och myndigheterna – med stöd av övriga riksdagspartier och ”näringslivet” – slutsatsen att det inte var mycket som kunde göras.

"i ingen av landets regioner hade äldre som bor på särskilt boende fått vård och behandling utifrån sitt individuella behov vid misstänkt eller konstaterad covid-19”

Dessutom räknade man med att smittspridningen skulle få ett snabbt förlopp, vilket snart skulle innebära att flockimmunitet uppnåtts. Därför begränsades nedstängningen, samtidigt som masstestning och smittspårning nedprioriterades, trots att Världshälsoorganisationen WHO rekommenderade testning, smittspårning och isolering. 

”Men under våren, när covid-19 lamslår världen, utnyttjar Sverige aldrig ens hälften av analyskapaciteten för att testa” (SVT den 11 november).

– Jag uppfattar att strategin från Folkhälsomyndigheten är att vi ska uppnå flockimmunitet, att så många som möjligt ska smittas och därmed bli immuna, utan att bli svårt sjuka, sa den tidigare statsepidemiologen Annika Linde till nyhetsbyrån TT den 15 mars.

Med hänvisning till matematiska modeller, som visade sig vara felaktiga, påstods att Sverige kunde nå flockimmunitet i slutet av maj och sannolikt inte heller drabbas av en andra våg. När detta visades totalt felaktigt hoppades man istället att smittspridning under hösten skulle kunna begränsas till enskilda kluster som skulle kunna begränsas med lokala restriktioner. Det fanns därför ingen beredskap att möta den smittspridningen som startade på nytt under hösten.
Det var ett risktagande som kostade liv, men som tjänade landets kapitalism – inte minst storföretagen och bankerna. Den svenska strategins utgångspunkt att förhindra att storföretag och banker drabbades var den huvudsakliga anledningen till varför inte landet stängdes ned i samma omfattning som andra länder.
Till en början hade de åtgärder som vidtogs stöd i opinionen; många drog en djup suck av lättnad över att Sverige inte helt stängde ned i undantagsliknade tillstånd, och förtroendet för regeringen stärktes.
Men redan på försommaren hade förtroendet för såväl regeringen som den blåbruna högeroppositionen börjat svikta.
Den första åtgärden som vidtogs efter att allmänna sammankomster med mer än 500 personer inte längre var tillåtna var att ”trygga kreditförsörjningen” med hjälp av Riksbanken som den 13 mars beslutade att låna ut upp till 500 miljarder kronor till företagen som skulle kanaliseras via bankerna.

”Vi skyddar svenska företag och jobb – åtgärdsprogram för 300 miljarder kronor”, skrev statsminister Stefan Löfven på sin Facebook-sida den 16 mars och tillade med nationalistiskt eftertryck att ”nu använder vi våra starka offentliga finanser för att mildra effekterna för svenska företag och jobb”.

På detta replikerade Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Offensiv i ett uttalande daterat den 18 mars att:

”Från dag ett har virusspridningen varit ett vittnesmål på vårt nuvarande samhällssystems, kapitalismens, oförmåga att hantera kriser och ständiga strävan att sätta vinster och ’systemets stabilitet’ före människors hälsa och liv.
När spridningen nu har nått Sverige är det ingen skillnad – åtgärder har kommit för sent och för lite och krisberedskapen är urusel efter nedmonterad välfärd och marknadsanpassningar. Medan storbankerna och företagen ges 1 000 miljarder kronor i ’stimulanser’ har inte ens planerna på stora vårdnedskärningar stoppats!
Folkhälsomyndighetens råd har varit häpnadsväckande passiva, vilket har medfört att värdefull tid har gått förlorad.
De länder som direkt agerade och avrådde från resor till riskområden samt uppmanade ALLA som kom från riskområden att isolera sig i två veckor, samt noggrant följde upp dessa personer, har idag betydligt lägre nivå av smitta.
Det är uppenbart att Folkhälsomyndigheten, precis som den kinesiska regimen, inte velat störa ’business as usual’. Istället för att använda försiktighetsprincipen har myndigheten avfärdat forskare och läkares varningar om att Sverige inte är förberett för ett coronautbrott.”

Från dag ett var nationalismen ett framträdande drag i den svenska regeringens, och andra regeringars, respons på krisen. Det gick så långt att statsminister Stefan Löfven talade mot bakgrund av tre blågula fanor, ingen röd, på Socialdemokraternas digitala 1 maj.
Krisen slog till med förödande kraft under april. Under vecka 15 (den 6 till 12 april) uppmättes 2000-talets högsta dödstal i Sverige – 2,505 personer dog under veckan, motsvarande 358 dödsfall per dag. Särskilt höga var dödstalen i svårt coronadrabbade regioner som Stockholm.
Dödstalen var mycket högre än i övriga nordiska länder (Danmark, Finland, Island och Norge). Däremot låg Sverige i botten i Norden vad gäller antal tester per tusen invånare (svenska.yle.fi den 19 april).
Den 23 april hade antal döda i covid-19 kommit att överstiga 2,000 och under några dagar i maj hade Sverige det högsta antalet avlidna per capita i världen.

Sjuksköterskan Johan Sand har arbetat på IVA under coronakrisen. Vårdpersonalen har för länge lidit av nedskärningarnas brutala effekter – som också drabbar patienterna

Dödssiffrorna var och är förfärande höga, särskilt bland de som strategin påstods skulle skydda. I början av maj rapporterade Socialstyrelsen att fram till den 28 april var omkring 90 procent av de avlidna 70 år eller äldre. Av de äldre avlidna bodde hälften på särskilda boenden (äldreboenden) medan drygt en fjärdedel hade hemtjänst.
Denna skrämmande utveckling har fortsatt under hösten. 73 procent av alla dödsfall till följd av covid-19 i Sverige har drabbat personer med äldreomsorg.
Totalt har 3,002 personer som bodde på äldreboende och 1,696 personer med hemtjänst avlidit i covid-19 enligt Socialstyrelsens statistik för perioden 1 mars till 23 november, rapporterade SVT den 28 november.
IVO (Inspektionen för vård och omsorg) konstaterade i en granskning som presenterades den 24 november att i ingen av landets regioner hade ”äldre som bor på särskilt boende fått vård och behandling utifrån sitt individuella behov vid misstänkt eller konstaterad covid-19”. En femtedel hade inte fått individuell läkarbedömning.
Undersökningar har också visat att smittan var som störst på äldreboenden med låg bemanning och hög andel tim- och bemanningsanställda.

Kapitalismens rovdrift på männi­skor, djur och natur var pandemins yttersta orsak. Pandemin orsakade inte ensamt den branta ekonomiska nedgången, men påskyndade och fördjupade den kris som redan var i utveckling. På ett brutalt sätt kastade coronakrisen ljus över allt som gått fel i samhället och blev till en förkrossande dom över nyliberalismen.
Alla kan smittas av coronaviruset, men låg inkomst och trångboddhet ökar dock risken för att smittan ska få en dödlig utgång.
Enligt en rapport från Region Stockholms centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) som publicerades i november har dödligheten varit betydligt större bland de smittade med låg inkomst än bland de med de högsta inkomsterna:
”På individnivå är inkomst den socioekonomiska faktor som förklarar mest covid-19 dödlighet”. När Expressen den 26 november skrev om den rapporten och liknande studier blev slutsatsen att: ”Coronaviruset har avslöjat det svenska klassamhällets dödliga skillnader”.

Coronapandemin och den ekonomiska krisens djup tvingade den svenska regeringen att i all hast ge upp åtstramningspolitiken och slänga de nyliberala budgetreglerna överbord. Och det gjordes med stöd av i stort sett hela det kapitalistiska etablissemanget. Eller som Offensiv skrev i en ledare i mars:

”Coronaviruset och det ekonomiska raset har tvingat även de mest marknadsvänliga politikerna och kapitalisterna att söka skydd bakom den stat som de har gjort allt för att reducera till en renodlad nattväktarstat genom att slakta välfärd och samtidigt rusta militär och polis”.

Från mars har en rad krispaket lanserats och även om åtgärderna främst har syftat till att ge skydd och stöd till storbolag och banker, vilket har räddat flygbolaget SAS men inte den lokala pizzerian, har några av krisåtgärderna också haft ett socialt innehåll och kommit vanliga människor till del. Exempelvis förbättrad arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring (dessa förbättringar är dock tillfälliga), höjt bostadsbidrag till barnfamiljer och ökat stöd till kommuner och regioner.
Ett givet krav är att de tillfälliga förbättringarna blir permanenta under 2021.

"Krisen har gett besked om vad som behöver göras i samhället och vilka som håller landet uppe – arbetarna"

Det har dock långt ifrån varit den ”sjujäkla satsning på välfärden” som statsministern lovade inför höstbudgeten och i förhållande till behoven totalt otillräckligt. Dessutom väntar fortfarande inte minst kultur, idrotts- och föreningslivet på att få kompensation för ett år som har gått förlorat.
Ett mått på krisåtgärdernas kostnad är att statens totala utgifter under de första tio månaderna av 2020 var 247,8 miljarder kronor (34,6 procent) högre än för de tio första månaderna 2019. Till det ska läggas de olika åtgärdsprogram som Riksbanken har sjösatt och som sammantaget uppgår till omkring 1 800 miljarder kronor (långt ifrån hela den summan har använts).
Krisen är dock inte över utan har endast passerat en fas, och kapitalismen förblir starkt beroende att statens skydd och stödåtgårder. Detta som följd av pandemin, den fortsatt låga efterfrågan och höga arbetslösheten samt hårdnad konkurrens på världsmarknaden, som också tyngs ner av protektionism och det nya kalla kriget mellan USA och Kina.
Regeringens stödåtgärder tillsammans med att Riksbanken har öppnat alla sina pengakranar har fungerat som en enorm stimulans för börskurser, vinster och förmögenheter, inte den verkliga ekonomin. Under krisen har de rika dragit ifrån i än snabbare takt och klyftorna har ökat på ett groteskt utmanande sätt.

Kapitalismen har blivit allt mer parasitär och kortsiktig. Stöden och Riksbankens nollränta har fyllt på bolagens kassor som nu svämmar över. ”Börsbolagen sitter på för mycket pengar efter att affärerna gått bättre än väntat och det finns pengar att dela ut” (Privata Affärer den 7 oktober). Detta tillsammans med det senaste kvartalets jättevinster kan resultera i det absurda att aktieutdelningen nästa år slår alla rekord.
Åtstramningspolitiken övergavs, men samtidigt höll regeringen fast vid januariavtalet vilket borgar för såväl nya politiska kriser som kamprörelser under 2021.
De enorma summor som har mobiliserats mot krisen tillsammans med anställdas initiativ och uppoffrande arbetsinsatser ger en glimt om vad som skulle vara möjligt om toppstyret i samhället och bossväldet på arbetsplatserna ersattes av reell demokrati (folkstyre), om samhällets resurser blev gemensam egendom och användes i enlighet med en demokratisk plan baserad utifrån behoven.
Samhällskrisen 2020 var inte ensamt orsakad av ett elakartat virus, men pandemin åskådliggjorde hur sårbart det svenska samhället har blivit efter decennier av högerpolitik, marknadskaos och växande klassklyftor. Den bild av samhället som krisen har förmedlat kommer att lämna ett bestående intryck i människors medvetande och krav på att det nu måste bli en verklig förändring till det bättre.

Krisen har gett besked om vad som behöver göras i samhället och vilka som håller landet uppe – arbetarna. Det var också kampen på arbetsplatserna som gav skyddsutrustning och fick regionerna att utlösa krisavtalet i sjukhusvården, samtidigt som de styrande inte drog tillbaka nedskärningarna eller ens varslen som fanns inom vården.
Regeringen tvingades ge upp åtstramningspolitiken under 2020, men den fortsatte i kommuner och regioner. Det kommer att ge upphov till många välfärdsstrider 2021.

________________________________

Kampen för skyddsutrustning

En ofta lång och bitter strid har anställda tvingats föra för att ens få ett modikum av skyddsutrustning och -åtgärder (Foto: Wikimedia Commons).

När smittan slog till fanns det en alarmerande brist på personal och resurser, men det saknades också adekvat skyddsutrustning och nationella riktlinjer för hur arbetsplatserna skulle coronasäkras. Det blev upp till de anställda att hitta lösningar och få det skydd som krävdes för att rädda liv och hälsa samt begränsa smittspridningen.
Ökad arbetsbelastning och press till följd av coronan, med samtidigt bristande skydd och generella regler, ligger bakom den dramatiska ökningen av antalet anmälda arbetssjukdomar inom den kvinnodominerade vård- och omsorgssektorn. Under första hälften av 2020 ökade antalet anmälningar med 219 procent jämfört med samma period 2019.
Att busschaufförerna i Stockholm snabbt fick igenom att framdörrarna skulle hållas stängda gav den plattform som skyddskampen behövde. Men på många orter skulle det krävas att skyddsstopp aviserades innan politikerna och Arbetsmiljöverket gick med på att bussarnas framdörrar hölls stängda.

"Men siffrorna avfärdas, läget inom äldreomsorgen är enligt Anders Tegnell under kontroll"

Inom vården och omsorgen var bristen på skyddsutrustning skriande. Störst var bristen inom hemtjänsten, särskilt i Stockholm där hemtjänsten har trasats sönder av privatiseringar. I april var det 86 procent av Kommunals skyddsombud inom hemtjänsten som kände oro inför bristen på skyddsutrustning, och 40 procent av de anställda inom hemtjänsten hade jobbat utan skyddsutrustning.

”På ett möte (den 3 april) med socialministerns statssekreterare, statsepidemiolog Anders Tegnell, Sveriges Kommuner och Regioner och Socialstyrelsen ger Johan Ingelskog (Kommunals avtalssekreterare) en direktrapport från tusentals arbetsplatser där de som löper störst risk att bli allvarligt sjuka och dö i covid-19 vårdas och får omsorg. Men siffrorna avfärdas, läget inom äldreomsorgen är enligt Anders Tegnell under kontroll. Han har stämt av med SKR säger han, och ingen annan ber att få undersökningen som Johan berättat om (den enkätundersökning som förbundet gjort i mars och som entydigt visat att Kommunals medlemmar inom vård och omsorg saknade skyddsutrustning)” (Arena Idés rapport Att stå längst fram, december 2020).

När skyddsombudet på Serafens äldreboende i Stockholm den 7 april la ett skyddsstopp och krävde att visir och munskydd skulle användas vid patientnära kontakter instämde först Arbetsmiljöverket. Men de ändrade sig nästan omedelbart efter påtryckningarna från politiker, Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen, och menade att munskydd inte var ett generellt krav och att det var upp till arbetsgivarna att riskbedöma om det räckte med visir.
Till och med augusti hade Arbetsmiljöverket hanterat 85 skyddsstopp relaterade till covid-19. Mer än hälften hävdes av Arbetsmiljöverket, 27 drogs tillbaka efter att arbetsgivarna och facket kommit överens om den fortsatta handläggningen och endast 11 ledde till förbud med vite (böter om brist eller missförhållandena inte åtgärdas). Det visar en granskning som Dagens Arbete gjorde den 9 november.

Kampen för skyddsutrustning gav ännu ett vittnesmål om att staten inte alls är ”neutral” i klasskampen, utan står på arbetsgivarnas sida.
Under hösten, trots kraftigt ökad smitta, gör politikerna och bussbolagen nya försök att öppna framdörrarna med hjälp av att Arbetsmiljöverket upphävt det skyddsstopp som lagts mot att framdörrarna öppnats på bussarna i Norrtälje. Skånetrafiken hoppas kunna öppna framdörrarna nästa år, trots fackets varningar.
Under hösten har kampen för skyddsåtgärder resulterat i nya skyddsstopp på skolor, förskolor och bibliotek och det kan bli nödvändigt inom handeln, där det ofta var personalen som ordnade plexi­glas i kassan men där betydligt fler och omedelbara skyddsåtgärder behövs.

• Liv och hälsa måste gå först – vägra jobba utan skyddsutrustning.

Skärklipp från NSD 15 december. Till vänster bild på Jonas Brännberg, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna i Luleå, som yrkar för utökade och skärpta skyddsåtgärder. dagen efter backade kommunstyret och genomförde kravet!

________________________________

Striden om LAS – en vattendelare

Foto: Natalia Medina

I januariavtalet (den 73-punktiga överenskommelse som gjordes mellan S, MP, C och L i januari 2019) förband sig den nya S-MP-regeringen att ”modernisera” (=försämra) arbetsrätten genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna i LAS (Lagen om anställningsskydd). Därmed blev man också den första regeringen som lovade att genomföra de försämringar av LAS som högern och arbetsgivarna länge har krävt.

I likhet med vad som var fallet med den antistrejklag som infördes 2019 önskade regeringen och dess samarbetspartier C och L att parterna – fack och arbetsgivare – skulle skriva texten till en ny, försämrad LAS. Om inte skulle regeringen göra lag av förslagen i den statliga utredning som tillsattes våren 2019 och som blev klar med sitt slutbetänkande på försommaren i år.
Detta var långt ifrån första gången som en socialdemokratisk regering använde sig av politisk utpressning för att få ”parterna” att göra upp. Redan 1930-talets socialdemokratiska regeringar satte fackföreningsrörelsen under starkt politiskt tryck och hotade med lagstiftning om ledningen inte vidtog åtgärder för att stoppa strejkerna, inskränka medlemsdemokratin och ingå klassamarbetsavtal, som Saltsjöbadsavtalet 1938, med arbetsgivarna. Men till skillnad från nu kunde de tidigare S-regeringarna i gengäld genomföra välfärdsreformer.

Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv hävdade redan från början att facken måste vägra gå in i några förhandlingar om inte regeringen drog tillbaka Toijerutredningen och lagstiftningshotet. Förhandlingar under galgen stärker enbart arbetsgivarnas position. Det var också skälet till att arbetsgivarna denna gång föredrog att förhandla.
Istället för att sitta ned och förhandla bort delar av LAS manade vi fackföreningarna att börja förbereda för politisk strejk, vilket skulle sätta press på både januariavtalets partier och arbetsgivarna men också stärka facken inför den stundande avtalsrörelsen.

Arbetsgivarna gjorde aldrig någon hemlighet av vad de önskade att förhandlingarna skulle resultera i. Stärkt av januariavtalets utlovade attacker på LAS och regeringens utredning presenterade Svenskt Näringsliv i början av förra året fem punkter som man ville diskutera med PTK (en förhandlingskartell för 25 tjänstemannafack på den privata sidan) och LO. Den första punkten löd: ”Ett i grunden reformerat anställningsskydd. Begreppet saklig grund såväl som andra delar i LAS förändras. En översyn enbart av turordningsreglerna är inte tillräckligt.”
När förhandlingarna startade 2019 var LO-förbundet Pappers det enda fackförbund som sa nej till att förhandla under galgen. I slutet av förra året kraschade förhandlingarna när också andra LO-förbund och Lärarnas Riksförbund hoppade av.
Skälet till att förhandlingarna bröt samman var inte bara kraven på stora undantag i turordningsreglerna – sist in, först ut – utan också att arbetsgivarna vill ersätta saklig grund till uppsägning med sakliga skäl (enligt LAS ska det finnas saklig grund till uppsägning av personliga skäl).
Arbetsgivarnas krav att få saklig grund ersatt med sakliga skäl rymde en önskan om att etablera en ny praxis där det skulle bli lättare att säga upp anställda.

I augusti återupptogs dock förhandlingarna och då var alla LO-förbund med, trots att inget hade förändrats i sak och facken fortfarande förhandlade med kniven på strupen. Men den fackliga ledningen var under stark press från medlemsopinionen och det fanns ett växande krav på politisk strejk för att försvara LAS, vilket resulterade i att förhandlingarna kraschade på nytt den sista september för att sedan på nytt återupptas i mitten av oktober.
Förhandlingarna återupptogs trots att sex LO-förbund (Byggnads, Seko, Transport, Målarna, Fastighets och Pappers) var emot. ”Det har inte presenterats något nytt i LO-styrelsen som förändrar förutsättningarna i förhållande till tidigare beslut. Att återgå till förhandlingar trots att den så kallade Toijerutredningen ligger som en våt filt över detta är för oss obegripligt. Samtidigt har vi ett enhälligt beslut på LO:s representantskap som förhindrar möjligheterna att förhandla om exempelvis saklig grund”, skrev de sex förbunden.
Kommunals ledning, som tidigare hade hoppat av förhandlingarna, sa dock svekfullt ja till nya förhandlingar och till Kommunalarbetaren den 14 oktober sa förbundsordförande Tobias Baudin att han kunde ”tänka sig kompromisser om saklig grund och turordningsregler”.

Utgången av förhandlingarna i mitten av oktober blev en överenskommelse mellan ett splittrat PTK och Svenskt Näringsliv. En utåt enig LO-styrelse sa dock nej till uppgörelsen. Men det var tydligt att LAS blivit en vattendelare inom fackföreningsrörelsen, särskilt inom LO.
Inte minst ledningen för IF Metall gav uttryck för att man kunde tänka sig att skriva under den uppgörelse som gjorts och som regeringen ansåg skulle utgöra grunden för den nya sämre LAS-lag som skulle utarbetas. Regeringen körde därmed över LO, som blev ett offer för den socialdemokratiska högerpolitiken man hade försvarat och LO-ledningens bifall till januariavtalet. Detta blev än tydligare när ledningarna i IF Metall och Kommunal i början av december beslöt sig för att ansluta till uppgörelsen, trots LO-styrets eniga nej-beslut, tidigare utfästelser och motståndet på basplanet. 

"Det är den fackliga ledningens reträtter och högerpolitik som har orsakat splittringen"

IF Metall och Kommunal försvarade sig med att man lyckats få till stånd ändringar i uppgörelsen, bland annat att en visstidsanställning ska övergå i tillsvidareanställning efter 12 månaders visstidsanställning under en femårsperiod mot dagens 24. Det kommer inte att minska antalet visstidare, eftersom det fortfarande finnas många möjligheter för arbetsgivare att runda lagen, vilket visas av att flera förbund redan har 12-månadersgränsen inskrivet i kollektivavtal.
Den ändring i skrivningarna som gäller hyvling av arbetstiderna, som topparna i IF Metall och Kommunal hänvisar till, är egentligen ingen begränsning, utan betyder främst att arbetsgivarna tidigare än nu måste förvarna om hyvling.
”De har också erhållit skattefinansierad kompetensutveckling. En kompetensutveckling som man egentligen redan har möjlighet till genom vuxenutbildningen, komvux och yrkeshögskolan, samt universitet”, svarade medlemmar i IF Metall och Kommunal i en gemensam debattartikel i LO:s tidning Arbetet den 8 december som avslutades med:

”Vi som medlemmar står inte bakom denna urholkning av anställningstryggheten och en framtid där arbetsköparna bestämmer på rädda och tysta arbetsplatser.”

Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson skrev efteråt: 

”Det nya avtalet på arbetsmarknaden är en framgång för Stefan Löfven, men ännu mer för Annie Lööf och Nyamko Sabuni”.

Klart är att regeringen getts grönt ljus för att gå vidare mot en försämring av LAS, vilket är ett bakslag för facken och arbetarna och en framgång för högern och arbetsgivarna. Sveket har också skapat en historisk splittring inom LO, som har fått omedelbara försvårande följder för kampen mot hyvling på Pågatågen (Skånetrafiken).

Det är den fackliga ledningens reträtter och högerpolitik som har orsakat splittringen och om den ska överbryggas behövs kamp, medlemsrevolter och tvärfackliga kampanjer för en ny facklig politik och ledning – för demokratiska och kämpande fack.
Slaget är dock inte över och sveket har mötts av protester från medlemmar inom IF Metall och Kommunal.
Överhuvudtaget har viljan att försvara det som finns kvar av anställningsskyddet gett nya förutsättningar att bygga en vänsterkraft inom fackföreningsrörelsen.
De fackförbund som står fast vid sitt motstånd mot uppgörelsen och regeringens diktat behöver nu gå från ord till handling och sätta ett datum för en politisk strejk med målet att stoppa den nya LAS-lagen.

________________________________

Stoppa högerpolitiken – riv upp januariavtalet

Foto: Regeringen

År 2020 var inte många dagar gammalt innan regeringen berömde sig själv och samarbetspartierna för att ha fattat totalt 500 beslut med koppling till januariavtalet.
I januariavtalet slogs fast att målet var att genomföra en bestående utvidgning av det borgerliga systemskiftet med särskild udd mot arbets- och bostadsmarknaden.
För Socialdemokraterna innebar januariavtalet (den 73-punktiga överenskommelse som gjordes mellan S, MP, C och L i januari 2019) att den historiska förtroendekrisen snabbt fördjupades. En kris som under året skulle nå en ny, högre nivå. Den politiska krisen slår dock mot alla etablerade partier och inget parti åtnjuter ett starkt förtroende.

När januariavtalet var ett år gammalt, i januari 2020, ansåg sex av tio att avtalets politik var ganska eller mycket dålig. Endast var tionde väljare ansåg den vara ganska eller mycket bra, enligt SVT/Novus opinionsundersökning. Hela 57 procent av LO:s medlemmar tyckte att avtalets politik var dålig; bara 8 procent gav den godkänt.
I det utvidgade borgerliga systemskifte som januariavtalet föreskrev på arbetsmarknaden ingick bland annat en breddning och höjning av Rut-avdraget, privatisering av Arbetsförmedlingen, en ny arbetslöshetsförsäkring och försämrad LAS.
På bostadsmarknaden skulle marknadshyror införas, med början i nyproduktion. I slutet av april, när allt fler hushåll hade svårt att betala hyran till följd av coronan och massarbetslösheten, beslutade januariavtalets partier att tillsätta en utredning ”för fri hyressättning i nyproduktion” (marknadshyror).
I september beslöts att taket i Rut-avdraget från början av nästa år kommer att höjas med 25 000 kronor till 75 000 kronor per år. Dessutom tillkommer fler så kallade tjänster som ger rätt till avdraget.

Under året lämnade också utredningen Rut-avdrag för äldre personer sitt slutbetänkande. Utredningen föreslog en ytterligare breddning av Rut-avdraget för personer 65 år och äldre, vilka ska träda i kraft den 1 januari 2022.
Detta innebär i sin tur en ytterligare urholkning av äldreomsorgen som blir än mer ojämlik: Äldre som har råd kan i ännu högre grad komplettera en otillräcklig hemtjänst med skattesubventionerade Rut-tjänster. De som inte har råd får försöka klara sig själva eller lita till anhöriga. Rut är kvinnofientligt, tjänar de rika och syftar till att skapa en förstorad låglönemarknad.
Innan coronakrisen hade regeringen kraftigt dragit ner på de arbetsmarknadspolitiska insatserna och Arbetsförmedlingen hade bantats inför den privatisering som den tidigare alliansregeringen hade påbörjat och januariavtalet lovat slutföra.

”Arbetsförmedlingen fick inga nya pengar efter att ha fått en chocksänkning av sin budget med 4 miljarder kronor genom M-KD-budgeten som SD röstade för i slutet av 2018. Detta innebar att vi nu står inför en extrem arbetsmarknadskris i jämförelse med 2018: En tredjedel av de anställda på Arbetsförmedlingen har slutat, en tredjedel av budgeten har försvunnit och hälften av lokalkontoren är nedlagda. Skulden för det prekära läge som Arbetsförmedlingen befinner sig i just nu ligger på de partier som röstade igenom 2019 års huvudlösa budget och de som idag står bakom januariavtalet”, skrev Heike Erkers och Ursula Berge, från Akademikerförbundet SSR, på DN Debatt den 19 april.

När arbetslösheten började öka väldigt snabbt under våren hade Arbetsförmedlingen havererat, en följd av en medveten politik och privatiseringssträvandena.

"För Miljöpartiet handlade hela affären om att kunna sitta kvar i regeringen och samtidigt rädda ansiktet, inte en verklig omställning till ett koldioxidneutralt samhälle"

Januariavtalet innebär också fortsatt ignorerande av klimathotet från de styrandes sida. De investeringar som görs i omställning är alldeles för små och ofta felinriktade.
Visserligen minskade utsläppen 2020 på grund av coronakrisen, men verkar nu ha stannat av.

”Även om årets minskning av utsläpp är historisk visar det att inskränkningar av mänskligt beteende inte kan vara svaret – istället behövs strukturella reformer av energisystemen och konsumtionsmönster” (Hans Joachim Schellnhuber, klimatforskare och grundaren av tyska Potsdaminstitutet för klimatforskning).

Det var först i höstas, och endast tack vare klimataktivisters protester, som Preemraffs planerade utbyggnad – som nästan skulle fördubblat deras koldioxidutsläpp – stoppades. Preemraffs tillbakadragande av sin ansökan om utbyggnad hade dock föregåtts av en kohandel med Miljöpartiet, som istället erbjöd Preemraff statligt stöd till en omställning till nästan lika ohållbara ”förnybara” drivmedel.
För Miljöpartiet handlade hela affären om att kunna sitta kvar i regeringen och samtidigt rädda ansiktet, inte en verklig omställning till ett koldioxidneutralt samhälle.

Hösten 2020 påminde igen om den akuta klimatkrisen med rekordvarm november i stora delar av landet. För renskötande samer innebär klimatförändringarna ytterligare en stressfaktor när renarna får svårare att hitta mat. Till det ska läggas hotet om nya gruvor och en allt intensivare exploatering av skogen. Allt detta kan leda till ny miljö- och klimatkamp under 2021.
Girjas samebys seger över staten i Högsta domstolen i januari angående jakt- och fiskerättigheter gav ökat självförtroende för fortsatt kamp angående samiska rättigheter.

________________________________

Inför 2021: ”Något nytt och mycket bättre måste byggas”

Foto: Natalia Medina

Under den ovanligt varma hösten var omkring 450,000 personer arbetslösa, enligt statistiken, runt 100,000 fler än när coronapandemin slog till i våras.
Börsbolagens vinster hade återhämtat sig efter vårens ras, samtidigt som krisen fortsatte att hålla samhällsekonomin i ett järngrepp.
Opinionsläget hade också vänt. Förtroendet för den ”svenska strategin” har underminerats av höstens andra våg och de skrämmande höga dödssiffrorna. November blev den dödligaste novembermånaden på över 100 år. Det är tydligt att det har saknats beredskap, och de åtgärder som vidtagits under hösten har varit såväl motstridiga som senkomna och otillräckliga. Det otydliga ansvaret och brist på samordning som marknadspolitiken har orsakat har skapat brist och kaos. Risken är stor att samma kaos omger och fördröjer genomförandet av en massvaccinering.
Ett annat drag har varit regeringens och statens skuldbeläggning och vägran att erkänna misstag. Det sistnämnda har nu gått så långt att det endast är prestige som får Folkhälsomyndigheten att inte rekommendera munskydd i trängselmiljöer.
SVT/Novus sista opinionsundersökning för året visade på en sjunkande tilltro till de etablerade partiernas politik och dess företrädare samt ökad oro inför framtiden.

”Novus undersökningar kring coronapandemin har också visat att nästan alla väljare sköter sig och följer rekommendationerna. Men om man lyssnar på politikerna skulle man kunna tro att svenskarna är olydiga och struntar helt i folkhälsan” (Novuschefen Torbjörn Sjöström i en kommentar till decembermätningen).

Det växande missnöjet och viljan till förändring som krisen har skapat har dock inte kunnat uttryckas i utåtriktade kampanjer och större manifestationer. Det demonstrationsförbud som i praktiken har rått sedan i våras skärptes under hösten.
Från den 24 november, dagen innan den internationella dagen mot våld mot kvinnor, gäller att vid allmänna sammankomster får max 8 personer samlas.
Sedan i våras har all normal mötesverksamhet varit inställd eller delvis flyttats till nätet. Det har inte varit en miljö som gett nya möjligheter att ta den kollektiva kampen vidare och därmed höja den politiska medvetenheten.
Efter den internationella kvinnodagen den 8 mars ställdes merparten av de protester som hade planerats in, eller fick skalas ned till mindre manifestationer med högst 50 deltagare. Så skedde till exempel med de landsomfattande aktioner som planerades mot marknadshyror och januariavtalet den 18 april, 1 maj-firandet, och manifestationen ”Vem tar hand om vårdskulden?” som Stockholms sjukvårdsupprop utlyste till den 14 juni fick hållas på nätet (att 7,000 deltog i den digitala demonstrationen ger ett mått på vårdfrågans sprängkraft).

En demonstration spräckte dock demonstrationsförbudet, och det med råge. Sergels torg i Stockholm räckte inte till för de uppemot 20,000 som demonstrerade den 3 juni i solidaritet med Black Lives Matter (BLM) i USA. Det var en av de största demonstrationerna på länge. Liknande demonstrationer genomfördes också på andra håll i landet. Demonstrationens storlek och det genomslag som BLM och den antirasistiska kampen också fick i Sverige chockade etablissemanget som svarade med en hetskampanj och stämplade manifestationen som ”en farlig smittkälla”.
Det stora antalet omöjliggjorde för arrangörerna att genomföra manifestationen med den sociala distansering som man hade planerat, men istället för att möjliggöra att demonstrationen kunde flyttas till närbelägna Kungsträdgården gick polisen till våldsamt angrepp mot unga som ville ansluta sig till manifestationen. Inget tillstånd gavs heller till den solidaritetsdemonstration som skulle hållas utanför den amerikanska ambassaden den 13 juni.
Det stoppade dock inte flera hundra från att samlas mot rasismen och i solidaritet med BLM-kampen i USA, som blivit den största massrörelsen i USA någonsin. De som samlades trängdes ihop av polisens återkommande smittfarliga aktioner och förhindrades att avsluta manifestationen med marsch med social distansering.
BLM-manifestationerna visade att den politisering och aktivering som har skett bland skikt av unga och som inte minst märktes i klimatstrejkerna 2019 hade börjat breddats. Men efter juni gav polisen inte tillstånd till några sammankomster. Polisen ville till och med stoppa Husbyborna från att genomföra en corona-anpassad manifestation mot dödsskjutningar och våld och för upprustning av förorterna den 5 september. Till sist fick manifestationen tillstånd och omkring 100 deltog.

Coronakrisen kastade ett brutalt ljus på skadorna i välfärden som har orsakats av nedskärningspolitik och nyliberala avregleringar. Alla etablerade partier är skyldiga till denna skadegörelse och har försökt dölja sitt ansvar bakom skuldbeläggning, rasistisk splittring och rop på mer batongpolitik. Hårdare tag mot sjuka och arbetslösa har resulterat i en avslagsmaskin i sjukförsäkringen och ständiga propåer om sänkta ersättningsnivåer och skärpta krav.
Det ska bli 10,000 fler poliser, hårdare straff, mer övervakning och hårdare asylregler, samtidigt som exempelvis skolnedskärningarna och nedläggningar av fritidsgårdar fortsätter.
Istället för att rusta välfärd är det militären som rustas upp och samarbetet med Nato och USA har blivit allt intimare.
Efter de senaste höjningarna av försvarsanslagen kommer militärens budget att ha fördubblats från år 2016 till 2025 – från 43 miljarder kronor till 89 miljarder, enligt Dagens Nyheter den 15 december. Ingen annan budgetpost kommer i närheten av samma ökning.
Batongpolitikerna är också ansvariga för att privata bolag tillåts plundra skolan. De privata skoljättarna som gömmer sin plundring bakom affärshemligheten tillhör de som har tjänat på krisen, vilket ger ägarna ännu större utdelning i år.

Trots pandemin håller en ny motståndsrörelse på att växa fram mot marknadsskolan och vinstuttagen, samtidigt som S-MP-regeringen genom januariavtalet har förbundit sig att inte komma med några förslag mot vinster i välfärden och går, liksom övriga partier, i otakt med opinionen.
Den kraft som finns i skolkampen visade sig i folkomröstningen i Luleå i november om skolans framtid som blev en brakseger för Hela Kommunen Ska Leva och Lära (skolkampen) som fick 92 procents stöd (ca 22,000 röster). De styrande partierna Socialdemokraterna och dess samarbetspartner fick endast 1,756 röster.
Den växande vårdskulden och att de vårdanställda inte har fått den belöning de hoppades på i form av uppvärdering av löner och villkor samt vila, utan istället på nytt tvingas jobba extremt långa pass samt hotas av nya nedskärningar inkluderat varsel, kan under 2021 resultera i nya vårduppror. Akademiska sjukhuset i Uppsala har till exempel nyligen ålagts ett nytt ”sparprogram” på 400 miljoner kronor.
Den 12 september genomfördes olika former av protester mot marknadshyror och januariavtalet på en rad platser i Sverige. Initiativet kom från 18 aprilkommittén, som aktivister i Västsverige bildade efter att Hyresgästföreningens ledning, istället för att bekämpa marknadshyror, uteslutit Kristofer Lundberg, ordförande för Hyresgästföreningen i Region Väst och RS-medlem.
Striden mot marknadshyror har också fått extra kraft genom den kamp som bedrivs för sänkta hyror i Stockholm och det upprop som Rönnbärsgårdens Lokala Hyresgästförening tagit initiativ till samt de vräkningar som har stoppats under pandemin.

Kampen för välfärd, mot marknadshyror ­och januariavtalet kommer att stå i fokus 2021. Redan planeras landsomfattande aktionsdagar, med början i vår, om inte fortsatt smittspridning sätter stopp, som kan förena de olika kamperna och kampanjerna/uppropen.
Det är graden av utomparlamentarisk kamp som kommer att fälla avgörandet och bestämma den framtida utvecklingen.
Vi kan inte lita till att Vänsterpartiets ledning verkligen gör allvar av sitt hot att lägga ett misstroendevotum mot regeringen när riksdagen ska besluta om en sämre LAS-lag och marknadshyror våren 2022. Det är genom att bygga ett aktivt och enat motstånd mot alla former av högerpolitik, rasism och sexism som hotet från de blåbruna kan slås tillbaka.
Kampen för välfärd och mot marknadshyror är också en kamp mot rasistisk splittring och skuldbeläggning, för ett stopp på utvisningarna – för asylrätt, familjeåterförening och flyktingamnesti.

År 2020 blev ett år som inget annat, ett år som gjorde det tydligt att det krävs genomgripande och grundläggande samhällsförändringar: Aldrig mer tillbaka till det som varit.
Något nytt och bättre måste byggas – ett socialistiskt samhälle där behoven styr och samhällsutvecklingen sker i samklang med naturen.
En socialistisk omställning är inte bara möjlig, utan absolut nödvändig. Kom med i kampen för socialism i Sverige och internationellt.