Robert Bieleckis (RS) tal om klimatkrisen idag och den marxistiska analysen

Bakgrundsfoto: Wikimedia Commons / WClarke

Marx och Engels förstod problemen med kapitalismens djurindustri, intensiva jordbruk, skogsskövling och ekologisk kollaps redan för 150 år sedan • Klimatkrisen idag kräver socialistisk grön omställning och demokratisk planering

Under stormötet "Klimat, natur och socialism" under Rättvisepartiet Socialisternas digifysiska sommarläger i helgen fanns tre huvudtalare från Rättvisepartiet Socialisterna Haninge:

• Julia Engström talade om matproduktionen idag och om behovet av omställning (läs hennes artikel på temat här).
• Mattias Bernhardsson talade om hur det kapitalistiska produktionssättet skapar globala pandemier som Covid-19 samt om den pågående artutrutningen (läs hans tal här).
• Robert Bielecki talade om klimatkrisen idag och den marxistiska analysen. Här publicerar vi Roberts tal i sin helhet:

"Vi befinner oss i en tid när kapitalismens rovdrift på människor och natur närmar sig tippunkter [en punkt där återvändo inte längre är möjlig] som hotar att göra stora delar av planeten obeboelig. Det finns kanske ingen fråga där det kapitalistiska systemets totala misslyckande blir så tydlig som i klimatfrågan. Och heller ingen fråga där behovet av en total systemförändring från kapitalism till ett socialistiskt system utifrån behov, i samklang med natur och djur, är så tydligt.

"kapitalismen tenderar att förstöra sina två källor till rikedom: naturen och människan"

Människors relation med naturen har förändrats under utvecklingen av nya produktionssätt. Men det är under kapitalismen som de radikalt förstärkta revorna i förhållandet mellan människan och naturen uppträder.

Socialister och marxister har alltid pekat på behovet av en systemförändring för att rädda natur och klimatet, såväl som att frigöra mänskligheten.

De första åren efter den ryska revolutionen 1917 genomfördes exempelvis några av de mest miljövänliga och naturskyddande åtgärderna dittills. Man förstatligade alla skogar, mineraler och vatten, man antog dekret om central styrning av återväxt och skydd av skog, upprättade världens första statliga naturreservat och institut för ekologisk forskning, med mera. Efter Lenins död när Stalin kom till makten inleddes jakten på så kallade ”sabotörer”, däribland några av landets mest kunniga biologer, skogsbruks- och fiskespecialister, agronomer och ekologer.

Men att det behövs balans mellan människa och natur började redan Marx och Engels på sin tid att betona starkt, något som står i bjärt kontrast till de som tror att Marx enbart intresserade sig för arbetarklassens relation till ekonomi- och produktionsfrågor. Han och Engels visade hur kapitalismen förgör jorden i vinstsyfte redan under 1800-talet. De var mycket noggranna i att påpeka detta, och att betona arbetarklassens betydelse var inte på något sätt att bortse från miljön. Marx såg arbetet som ”en process där både människor och natur deltar”.

Marx började på allvar intressera sig för kritiken mot den industriella rovdriften på jorden i sina förstudier till Kapitalet och under intryck av den växande krisen i det brittiska jordbruket. Han varnade för effekterna av störningar i relationen mellan människan och naturen. Därför såg han arbetarnas alienation i den kapitalistiska produktionen – ett känt begrepp från Marx – som en del av samma process som mänsklighetens alienation från naturen. Under hans tid var detta särskilt tydligt i industrialiseringen av jordbruket.

Marx skrev att kapitalismen tenderar att förstöra sina två källor till rikedom: naturen och människan. Ingen kan idag påstå något annat.

Det var under 1865-66 som Marx började revidera sin tidigare mer optimistiska tilltro till samtidens teknologiska framsteg och förstå hur kapitalismens kortsiktiga metoder att motverka jordens avtagande fruktbarhet bara tenderade att skapa nya och ”irreparabla metaboliska revor” på en högre och även globaliserad nivå.

I Kapitalet skrev Marx att ”varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast framsteg i konsten att utsuga jorden, då varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod samtidigt är framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet”. Han skrev vidare att ”den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkälla – jorden och arbetaren”.

Marx och Engels visade på 1800-talet hur både samhälle och natur utvecklas genom att motsättningar byggs upp och leder till kvalitativa språng. Idag använder klimatforskare samma analys när de varnar för tippunkter, de ögonblick när miljön oåterkalleligt går från ett stadium till ett annat. Från att en glaciär finns till att den helt har smält bort, till exempel.

I sin Kritik av Gothaprogrammet och i Kapitalet diskuterade Marx behovet av att balansera resurser mellan individuell konsumtion och den nödvändiga ökningen av samhällelig konsumtion samt att avsätta resurser för investeringar och en social reserv.

Detta inkluderade också balans mellan arbetstiden, som bör förkortas, och fritiden. I ett sådant samhälle är alla arbetande och alla kan utveckla sina egna kunskaper och förståelse.

En central del av Marx kritik av klassiska borgerliga nationalekonomers värdelära var att dessa betraktat arbetet som källan till allt värde, medan Marx noggrant påpekade att de då stirrat sig blinda på de bytesvärden för marknaden som tillförs av arbetskraften. En av de slutsatser av detta som Marx skulle komma fram till under sina ekonomiska studier var att de då glömmer de bruksvärden från naturen som dessa betraktar som ”en fri gåva till kapitalet”, vilket innebär att kapitalet under sin konkurrensdrivna ackumulation underminerar både arbetskraften och jorden, ”de ursprungliga källorna till all rikedom”.

Marx noterade i manuskriptet till volym 2 av Kapitalet att även skogsbruket är totalt ohållbart: ”Utvecklingen av odling och industri i allmänhet har visat sig i så energisk förstörelse av skogarna att allt som görs för att skydda och återställa dem tycks oändligt litet”. Där finns tydliga paralleller med idag, där regnskogen har gått från att täcka 14-15 procent av jordens ytan till att täcka blott 7 procent de senaste hundra åren.

Samma kapitalistiska tendens att göra våld på naturens gränser som han såg i det ohållbara skogsbruket noterade han även på ett sätt han fann ”avskyvärt” i djurhållningen. I en kommentar till ett utdrag från agronomen Wilhelm Hamms lovsång till den intensiva köttuppfödningen ifrågasatte Marx om inte dennas ”fängelseceller” och groteska framavling av abnorma djur till sist kan orsaka ”en allvarlig försvagning av livskraften”? Marx farhågor har visat sig sanna.

Marx skrev i Kapitalet träffsäkert:
”I en högre socioekonomisk formation kommer privat ägande av jorden att framstå lika absurt som privat ägande av andra människor. Inte ens ett helt samhälle, en nation, eller alla samtidigt existerande samhällen tillsammans, är ägare till jorden. De är helt enkelt dess förvaltare, dess förmånstagare, och måste efterlämna den i ett förbättrat tillstånd för kommande generationer”.

Marx skulle troligen ännu starkare ha betonat problemet med ekologisk kris om han kunnat fullborda Kapitalets volymer 2 och 3. Engels tog mer och mer upp om det innan och efter Marx död 1883.

I Engels skrift Arbetets andel i apans förvandling till människa förklarar Engels att djuret bara utnyttjar den omgivande naturen medan människan behärskar den, men tillägger med en lång katalog av slående exempel.

Han säger att vi inte ska smickra oss alltför mycket med vår mänskliga seger över naturen, eftersom varje sådan seger kräver ut sin hämnd av oss. Att det är sant att varje seger i första hand medför de följder som vi räknat med, men i andra och tredje hand har den helt andra och oförutsedda verkningar som alltför ofta upphäver de första.

Och rubbningarna i naturen är idag, tyvärr, enkelt att se. Nästan varje år har vi den "värsta torkan någonsin", de "värsta översvämningarna någonsin", de mest fruktansvärda skogsbränderna någonsin.

Senast var i Bangladesh i juli, där en tredjedel av landet låg under vatten, enligt officiella myndigheter. UNICEF beräknade at åtminstonde 2,5 miljoner människor, däribland 1,3 miljoner barn, har påverkats, och att 550 000 har sett sina hem ödelagda och blivit internflyktingar. Det har också orsakat stora skador på jordbruk och naturliv.

I takt med att klimatförändringarna och den globala uppvärmningen fortsätter att öka kommer fler extrema naturfenomen att inträffa oftare och med mer kraft. Den globala uppvärmningen fortsätter, och inga verkliga åtgärder har tagits för att förhindra att vi går över 1,5 graders ökning av den globala medeltemperaturen. 40 procent av världens utsläpp kommer från el- och värmeproduktion – och 70 procent av elproduktionen globalt kommer från fossila bränslen, främst kolkraft, enligt Världsnaturfonden.

Om inte drastiska åtgärder snabbt vidtas står vi inför katastrofala scenarier. Det är bokstavligt talat en kamp om att finnas eller försvinna för en stor del av världens befolkning.
En studie i Proceedings of the National Academy of Sciences i maj visar att för varje 1 grad som den genomsnittliga globala uppvärmningen ökar påverkas en miljard människor.
De kommer behöva ”anpassa sig” eller migrera för att hålla sig inom förhållanden bäst lämpade för att odla spannmål, ha boskap och kunna arbeta utomhus. De kallar de klimatområden där koncentrationen av detta har varit störst för ”den mänskliga nischen”.
Denna mänskliga nisch spås förändras mer de kommande 50 åren än vad de har gjort de senaste 6 000 åren, alltså ungefär sen när människan började bosätta sig och skapa civilisationer. Det i sin tur kommer att försätta upp till tre miljarder människor utanför de områden som är bäst lämpade för överlevnad, framför allt i fattigare områden.

Just nu upplever 0,8 procent av jordens yta en genomsnittlig årlig temperatur över 29 grader Celsius, främst i Sahararegionen i Afrika. Men den beräknade globala medeltemperaturökningen innebär att omkring 19 procent av jordens landyta kommer att uppleva årliga genomsnittliga temperaturer på över 29 grader år 2070, som idag är hem för 3,5 miljarder människor, visar studien vidare.

Miljardtals människor kan därmed komma att bli klimatflyktingar i redan extremt tätbefolkade områden. Världens länder för dessutom en allt mer brutal och omänsklig flyktingpolitik.
Resta murar, taggtrådsstängsel, kriminalisering av hjälp till flyktingar (att man inte får undsätta flyktingar på Medelhavet exempelvis), utvisningar till krig och förtryck, polisiär klappjakt på flyktingar, fruktansvärda förhållanden i flyktingläger som mer är att likna vid fängelser, slavhandel (som i Libyen) – listan kan göras sorgligt lång.

Efter 200 år av kapitalistisk rovdrift är klimatkrisen värre än någonsin. Och det står enormt mycket pengar, resurser och rikedomar på spel för kapitalister att förlora om en verklig, grön omställning av klimatet skulle genomföras.

Detta beroende av flera anledningar (de enorma vinsterna från den fossila
bränsleindustrin exempelvis), men framför allt eftersom en sådan omställning också måste innebära ett helt annat ekonomiskt och socialt system: socialism.

Under socialismen skulle samhället styras i samklang med människors, djurs och naturens behov. En grön och hållbar omställning av produktion och drift av varor, tjänster och energi kan genomföras om de stora energi- och oljebolagen, banker och storföretag världen över ställs under demokratisk kontroll och styre underifrån.

Det är bara så som vi kan fördela de ekonomiska resurserna till de behov som finns, som exempelvis investeringar på kraftigt utbyggd och gratis kollektivtrafik, klimatsmarta lägenheter, forskning och utveckling av förnyelsebar energi, effektiviserad transport av varor, med mera.

Klimatkampen och världens klimatrörelser måste anta ett socialistiskt program och förena sig med andra gräsrotsrörelser och -kampanjer som finns mot det kapitalistiska systemet. Bara så kan vi få till stånd en grön, socialistisk omställning av världen.

Det blir då en huvuduppgift för dagens marxister att återknyta den röda tråden till pionjärernas ekologiska förstudier och liksom dem förstå socialismen som den livsnödvändiga nyckeln till en rationell reglering av ämnesomsättningen mellan människor och natur."