Varannan vinstkrona kommer från skattebetalarna
- - -
De penningstinna storbankerna var de första att garanteras hundratals miljarder kronor i stöd och garantier som kompensation för coronakrisen. Trots att de i skydd av staten gjort större vinster än någonsin och absolut inte tillhör de som behöver stöd.
"Storbankerna har jättelika tillgångar, den senaste siffran från 2017 visade på samlade tillgångar som var 3,5 gånger större än Sveriges BNP"Det var de enorma belopp som storbankerna fick direkt och indirekt av staten under krisen 2008–2009, som till stor del hade sina orsaker i bankernas svindlande affärer och vinstjakt, som gjorde de svenska storbankerna till några av Europas mest lönsamma. Bankerna behöver inga räddningspaket utan måste förstatligas med kompensation endast till de små aktieägarna för att möjliggöra en utbyggnad av välfärd, billiga lån och en grön omställning.
Statens stöd till bankerna 2008-2009 i form av lån, kapitaltillskott och garantier omfattade 699 miljarder kronor. “Det blir drygt 70 000 kronor per invånare.” var den uppskattning som SvD Näringsliv gjorde den 19 mars 2009 av hur mycket staten fram till dess hade varit beredd att ställa upp med för att rädda storbankerna undan den kris som blivit akut på hösten året innan.
Denna enorma summa skulle sedan visa sig bli mycket mer. Till sist skulle det handla om totalt nära 900 miljarder kronor i olika stöd- och garantiprogram samt den likviditet som Riksbanken ställt upp med, enligt Riksgäldens (statens finansförvaltning som förvaltar statsskulden och ger bankstöd) dåvarande chef Bo Lundgren i Uppdrag granskning i maj 2010. Andra uppgifter säger att det totala bankstödet, direkt och indirekt, kom att överstiga 1 000 miljarder kronor. Det är svårt att uppskatta det totala beloppet men oavsett var man landar så gäller att ingen sektor fick så stor uppbackning av staten som bankerna 2008-2009. Detta trots att banksektorn åren innan krisen varit en vinstmaskin.
Bankdirektörers girighet har varit i fokus för arbetares ilska sedan arbetarrörelsens födelse. På senare år har dock storbankernas parasitära roll i samhället nått nya höjder.
”Jag har tittat på storbankernas vinster mellan åren 2004 och 2008 och sammanlagt tjänade de fyra bankerna (Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank) cirka 294 miljarder kronor. På den svenska verksamheten tjänade bankerna under dessa år ungefär 160 miljarder, fördelat på individer betyder det att varje vuxen svensk (7,3 miljoner i december 2008) bidragit med runt 4 000 kronor per år i vinst till bankerna. Det är lika mycket som ett genomsnittligt hushåll spenderar på hälso- och sjukvård under ett år”, skriver Joel Dahlberg i sin bok Bankbluffen.Bankerna gjorde svindlande vinster innan krisen 2008, men även dessa vinster är små i jämförelse med vad bankerna tjänat sedan 2010. Under de tre senaste åren, 2017-2019, har de fyra storbankernas sammanlagda vinst efter skatt legat nästan på samma nivå som storbankernas sammanlagda vinst under femårsperioden 2004-2008.
Det är lätt att instämma i den kommentar som SVT:s ekonomireporter Peter Rawet gjorde den 25 oktober 2018: ”Banker – en sjuk bransch som badar i pengar. När samtliga storbanker har redovisat sina resultat för den senaste tremånadersperioden (juli-september 2018) landar vinstsumman på svindlande 27 miljarder kronor. Det är nästan en halv miljard i vinst – varje dag! Och det verkar inte som att brottsanklagelser och moraliska problem påverkar vinsterna för bankerna”.
"Storbankerna behöver inte stödpaket utan vad som krävs är att bankerna omedelbart blir samhällsegendom under demokratisk styrning av de anställda och låntagare för att kunna möjliggöra billiga lån och finansiera brådskande välfärds-, jobb- och klimatsatsningar"
Bakom vinstexplosionen med start år 2010 finns det statliga bankstödet. Utan detta stöd hade inte Swedbank, men knappast heller SEB, klarat sig igenom finanskrisen 2008–2009. Även efter finanskrisen har storbankerna fortsatt att dra vinning av statliga subventioner och att staten, läs skattebetalarna, står som garant för bankernas affärer. Detta så kallade implicita (osynliga) stöd som gör att bankerna kan låna billigt och sänka sina kostnader har uppskattats till hundratals miljarder kronor under den senaste tioårsperioden. ”Varannan vinstkrona kommer från staten”, skrev Andreas Cervenka i en uppmärksammad artikel i SvD Näringsliv den 22 oktober 2014 med anledning av att storbankerna då tjänade omkring 30 miljarder kronor per år på ”den tysta garantin”.
När investmentbanken Lehman Brothers kraschade i september 2008 sändes chockvågor genom världens finanssystem och den globala kapitalismen sjönk ned i sin allvarligaste kris sedan 1930-talet.
Swedbank stod utan möjlighet att låna pengar och var bara dagar från konkurs när staten genom Riksgälden sköt till likviditet. Det blev inledningen till statens många räddningsinsatser för att hålla samma storbanker som varit medansvariga för krisen skadeslösa.
Stödpaketen till de svenska storbankerna inkluderade också att Lettlands befolkning påtvingades ett av den moderna historiens värsta åtstramningspaket för att rädda Swedbank och SEB vars lånesvindel kastat ned landet i ett svart hål. Lettland tvingades genomföra gigantiska nedskärningar som stängde sjukhus och skolor, lönerna sänktes med uppemot 25 procent och i slutet av år 2009 var mer än en av fem arbetslös.
Den lettiska regeringen men också exempelvis den Internationella valutafonden (IMF) hade föredragit en devalvering (skriva ned värdet på den inhemska valutan), som den svenska regeringen gjorde under 90-talskrisen, men det var Alliansregeringen och i synnerhet dåvarande finansminister Anders Borg (M) emot. Skälet var att en devalvering skulle ge Swedbank och SEB ökade kreditförluster. Drakoniska nedskärningar över tid däremot skulle ge ”Swedbank tid att kompensera kreditförlusterna (i Lettland, andra baltiska stater och Ukraina) med pengar som banken samtidigt tjänade på annat håll, framför allt i Sverige. Dessutom skulle finanskrisen hinna avta så att Swedbank kunde låna billigare… Tid var alltså nyckeln. Inte undra på att Anders Borg stöttade beslutet att inte devalvera” (Birgitta Forsberg: Fritt fall Spelet om Swedbank).
Stödet medförde att storbankerna även under krisen kunde redovisa vinster, dela ut pengar till aktieägare och bonusar till sina direktörer, undantaget var Swedbank som varit den lönsammaste banken 2007 men som nu och bara tillfälligt redovisade ett minusresultat.
När återhämtningen sedan inleddes och med statens fortsatta stöd kunde storbankerna snabbt bli vinstmaskiner igen. Redan i slutet av år 2011 gjorde de fyra storbankerna en vinst motsvarande 35 miljoner kronor per dag. Den sammanlagda vinsten för de fyra storbankerna år 2011 slutade på strax under 60 miljarder kronor för att året därpå stiga till hela 67 miljarder kronor, av den summan gick 35,3 miljarder kronor rakt ned i fickorna på aktieägarna (en ökning med 40 procent jämfört med året innan).
Förutom de ”osynliga garantierna” har storbankerna genom åren fått återkommande gåvor från staten. När bolagsskatten sänktes 2013 fick storbankerna en gåva på 4 miljarder kronor, efter det har flera sänkningar av bolagsskatten gjorts. Dessutom behöver bankerna inte betala moms (mervärdesskatt). Men dessa skattelättnader till trots, när regeringen övervägde att införa en särskild bankavgift 2017 svarade Nordea med att flytta sitt huvudkontor från Sverige och övriga banker hävdade att undergången var nära, vilket fick regeringen att urvattna och skjuta på införandet på avgiften/skatten.
Efter krisen 2008–2009 har bolånen blivit till en enorm vinstkälla för de fyra storbankerna som tillsammans har tre fjärdedelar, 76 procent, av bolånemarknaden. Storbankernas monopolställning är överhuvudtaget ett viktigt skäl till att de svenska bankerna tillhör Europas lönsammaste. (Swedbank var enligt tidningen Affärsvärlden i fjol till och med Europas mest lönsamma bank).
Det är genom att plundra kunderna som bankerna och deras ägare bli rika. Ytterst handlar det om att låna in till så lågt pris (ränta) som möjligt och få kunderna att betala så mycket som möjligt i ränta, amorteringar och avgifter. Idag tvingas till och spararna betala banken för att man lånar ut sina pengar – sparräntorna och service är borta men avgifterna är kvar.
Det finns olika sätt att mäta vad bankernas räntemarginaler (vinst) på bolån, vilket numera är den dominerande verksamheten. Men oavsett vilket mått som används så har storbankerna ökat sina marginaler på bolånen med flera hundra procent. När bankerna tjänade som mest på bolånen 2017–18 drog man 10 000 kronor per år på ett bolån på en miljon och med en ränta på 1,5 procent. Enligt en rapport från Villaägarna hade storbankernas bruttovinster på bolån ökat till 51,2 miljarder kronor år 2018, en ökning med 500 procent på tio år! (Villaägarna: Bankrapport 2018).
Vinstmarginalen på bolån har visserligen minskat en aning sedan dess på grund av dämpad efterfrågan. Men fortfarande gör de fyra storbankerna astronomiska vinster, drygt 93 miljarder kronor förra året, vilket är betydligt mer än vad landets förskoleverksamhet kostade samma år.
Storbankernas vinster har smorts av Riksbanken noll- och minusräntor men också av exempelvis det statliga ränteavdraget eftersom det fungerat som en lånestimulans. Att bolånen blivit en kassako för storbankerna betyder också att de har ett direkt intresse att fortsätta försöka blåsa upp den riskfyllda bostads- och lånebubblan.
Precis som under krisen 2008–2009, som till skillnad från dagens inleddes med en akut finanskris, ursäktar staten sina stödinsatser till bankerna med att en kreditåtstramning måste undvikas. Men för många behövande har dörren till banken alltid varit stängd, och medan storbankerna prioriterat bolån och fastighetsmarknaden har små- och medelstora företag (särskilt om ägarna har utländsk bakgrund) fått det svårare att låna. Trots de rekordlåga räntorna. Och om det var svårt när ekonomin växte hur svårt ska det då inte bli nu? Storföretagen däremot är inte lika beroende av banklån eftersom de också är sina egna banker och kan låna genom att sälja företagsobligationer.
Att som regeringen och Riksbanken överlämna ansvaret för vilka verksamheter som ska få krisstöd genom banklån till de banker som gång på gång visat att de enda de bryr sig om är att maximera sina vinster till vilken pris som helst är fullkomligt bisarrt och är ytterligare ett exempel på hur makteliten sitter i storbankernas knä och sjunger “marknadens” lov.
Storbankerna har jättelika tillgångar, den senaste siffran från 2017 visade på samlade tillgångar som var 3,5 gånger större än Sveriges BNP. Det i sin tur har gjort den svenska banksektorn till Europas tredje största.
Bakom de vinster som bankerna gjort genom åren rånar de sina kunder men har också visat sig vara de rikas länk till skatteparadisen, vilket Panamadokumenten avslöjade 2016 och år 2018 uppdagades att SEB deltagit i det som beskrivits som Europas största skattesvindel i modern tid. Swedbank, men även SEB, har tvättat smutsiga miljarder i det forna Sovjetunionen. Men det är först nu, efter att 13 utredningar friat bankerna och när Swedbank erkänt samt hotas av böter för sanktionsbrott av amerikanska myndigheter, som Finansinspektionen bötfäller Swedbank för penningtvätten. Bötesbeloppet på 4 miljarder kronor är mindre än Swedbank senaste kvartalsvinst.
Storbankerna behöver inte stödpaket utan vad som krävs är att bankerna omedelbart blir samhällsegendom under demokratisk styrning av de anställda och låntagare för att kunna möjliggöra billiga lån och finansiera brådskande välfärds-, jobb- och klimatsatsningar.
När investmentbanken Lehman Brothers kraschade i september 2008 sändes chockvågor genom världens finanssystem och den globala kapitalismen sjönk ned i sin allvarligaste kris sedan 1930-talet.
Swedbank stod utan möjlighet att låna pengar och var bara dagar från konkurs när staten genom Riksgälden sköt till likviditet. Det blev inledningen till statens många räddningsinsatser för att hålla samma storbanker som varit medansvariga för krisen skadeslösa.
Stödpaketen till de svenska storbankerna inkluderade också att Lettlands befolkning påtvingades ett av den moderna historiens värsta åtstramningspaket för att rädda Swedbank och SEB vars lånesvindel kastat ned landet i ett svart hål. Lettland tvingades genomföra gigantiska nedskärningar som stängde sjukhus och skolor, lönerna sänktes med uppemot 25 procent och i slutet av år 2009 var mer än en av fem arbetslös.
Den lettiska regeringen men också exempelvis den Internationella valutafonden (IMF) hade föredragit en devalvering (skriva ned värdet på den inhemska valutan), som den svenska regeringen gjorde under 90-talskrisen, men det var Alliansregeringen och i synnerhet dåvarande finansminister Anders Borg (M) emot. Skälet var att en devalvering skulle ge Swedbank och SEB ökade kreditförluster. Drakoniska nedskärningar över tid däremot skulle ge ”Swedbank tid att kompensera kreditförlusterna (i Lettland, andra baltiska stater och Ukraina) med pengar som banken samtidigt tjänade på annat håll, framför allt i Sverige. Dessutom skulle finanskrisen hinna avta så att Swedbank kunde låna billigare… Tid var alltså nyckeln. Inte undra på att Anders Borg stöttade beslutet att inte devalvera” (Birgitta Forsberg: Fritt fall Spelet om Swedbank).
Stödet medförde att storbankerna även under krisen kunde redovisa vinster, dela ut pengar till aktieägare och bonusar till sina direktörer, undantaget var Swedbank som varit den lönsammaste banken 2007 men som nu och bara tillfälligt redovisade ett minusresultat.
När återhämtningen sedan inleddes och med statens fortsatta stöd kunde storbankerna snabbt bli vinstmaskiner igen. Redan i slutet av år 2011 gjorde de fyra storbankerna en vinst motsvarande 35 miljoner kronor per dag. Den sammanlagda vinsten för de fyra storbankerna år 2011 slutade på strax under 60 miljarder kronor för att året därpå stiga till hela 67 miljarder kronor, av den summan gick 35,3 miljarder kronor rakt ned i fickorna på aktieägarna (en ökning med 40 procent jämfört med året innan).
"staten ursäktar sina stödinsatser till bankerna med att en kreditåtstramning måste undvikas. Men för många behövande har dörren till banken alltid varit stängd, och medan storbankerna prioriterat bolån och fastighetsmarknaden har små- och medelstora företag (särskilt om ägarna har utländsk bakgrund) fått det svårare att låna"Efter det har storbankerna under flera år redovisat sammanlagda årsvinster på över 100 miljarder kronor, vilket motsvarar runt en tredjedel av landets årliga kostnader för hälso- och sjukvård. Uppemot tre fjärdedelar av den totala vinstsumman, ibland mer, har gått till ägarna allt medan antalet anställda och bankkontor minskat. Samtidigt har redan välbetalda bankchefer klättrat uppåt på elitens lönestege. Under sin tid som Nordeas koncernchef hade Caspar von Koskull, han avgick i fjol, en inkomst på 2 miljoner kronor i månaden och om bankchefer tvingas gå så kan det bli med avgångsvederlag på 21 miljoner kronor, vilket Swedbanks vd Birgitte Bonnesson fick när hon sparkades förra året.
Förutom de ”osynliga garantierna” har storbankerna genom åren fått återkommande gåvor från staten. När bolagsskatten sänktes 2013 fick storbankerna en gåva på 4 miljarder kronor, efter det har flera sänkningar av bolagsskatten gjorts. Dessutom behöver bankerna inte betala moms (mervärdesskatt). Men dessa skattelättnader till trots, när regeringen övervägde att införa en särskild bankavgift 2017 svarade Nordea med att flytta sitt huvudkontor från Sverige och övriga banker hävdade att undergången var nära, vilket fick regeringen att urvattna och skjuta på införandet på avgiften/skatten.
Efter krisen 2008–2009 har bolånen blivit till en enorm vinstkälla för de fyra storbankerna som tillsammans har tre fjärdedelar, 76 procent, av bolånemarknaden. Storbankernas monopolställning är överhuvudtaget ett viktigt skäl till att de svenska bankerna tillhör Europas lönsammaste. (Swedbank var enligt tidningen Affärsvärlden i fjol till och med Europas mest lönsamma bank).
Det är genom att plundra kunderna som bankerna och deras ägare bli rika. Ytterst handlar det om att låna in till så lågt pris (ränta) som möjligt och få kunderna att betala så mycket som möjligt i ränta, amorteringar och avgifter. Idag tvingas till och spararna betala banken för att man lånar ut sina pengar – sparräntorna och service är borta men avgifterna är kvar.
Det finns olika sätt att mäta vad bankernas räntemarginaler (vinst) på bolån, vilket numera är den dominerande verksamheten. Men oavsett vilket mått som används så har storbankerna ökat sina marginaler på bolånen med flera hundra procent. När bankerna tjänade som mest på bolånen 2017–18 drog man 10 000 kronor per år på ett bolån på en miljon och med en ränta på 1,5 procent. Enligt en rapport från Villaägarna hade storbankernas bruttovinster på bolån ökat till 51,2 miljarder kronor år 2018, en ökning med 500 procent på tio år! (Villaägarna: Bankrapport 2018).
Vinstmarginalen på bolån har visserligen minskat en aning sedan dess på grund av dämpad efterfrågan. Men fortfarande gör de fyra storbankerna astronomiska vinster, drygt 93 miljarder kronor förra året, vilket är betydligt mer än vad landets förskoleverksamhet kostade samma år.
Storbankernas vinster har smorts av Riksbanken noll- och minusräntor men också av exempelvis det statliga ränteavdraget eftersom det fungerat som en lånestimulans. Att bolånen blivit en kassako för storbankerna betyder också att de har ett direkt intresse att fortsätta försöka blåsa upp den riskfyllda bostads- och lånebubblan.
Precis som under krisen 2008–2009, som till skillnad från dagens inleddes med en akut finanskris, ursäktar staten sina stödinsatser till bankerna med att en kreditåtstramning måste undvikas. Men för många behövande har dörren till banken alltid varit stängd, och medan storbankerna prioriterat bolån och fastighetsmarknaden har små- och medelstora företag (särskilt om ägarna har utländsk bakgrund) fått det svårare att låna. Trots de rekordlåga räntorna. Och om det var svårt när ekonomin växte hur svårt ska det då inte bli nu? Storföretagen däremot är inte lika beroende av banklån eftersom de också är sina egna banker och kan låna genom att sälja företagsobligationer.
Att som regeringen och Riksbanken överlämna ansvaret för vilka verksamheter som ska få krisstöd genom banklån till de banker som gång på gång visat att de enda de bryr sig om är att maximera sina vinster till vilken pris som helst är fullkomligt bisarrt och är ytterligare ett exempel på hur makteliten sitter i storbankernas knä och sjunger “marknadens” lov.
Storbankerna har jättelika tillgångar, den senaste siffran från 2017 visade på samlade tillgångar som var 3,5 gånger större än Sveriges BNP. Det i sin tur har gjort den svenska banksektorn till Europas tredje största.
Bakom de vinster som bankerna gjort genom åren rånar de sina kunder men har också visat sig vara de rikas länk till skatteparadisen, vilket Panamadokumenten avslöjade 2016 och år 2018 uppdagades att SEB deltagit i det som beskrivits som Europas största skattesvindel i modern tid. Swedbank, men även SEB, har tvättat smutsiga miljarder i det forna Sovjetunionen. Men det är först nu, efter att 13 utredningar friat bankerna och när Swedbank erkänt samt hotas av böter för sanktionsbrott av amerikanska myndigheter, som Finansinspektionen bötfäller Swedbank för penningtvätten. Bötesbeloppet på 4 miljarder kronor är mindre än Swedbank senaste kvartalsvinst.
Storbankerna behöver inte stödpaket utan vad som krävs är att bankerna omedelbart blir samhällsegendom under demokratisk styrning av de anställda och låntagare för att kunna möjliggöra billiga lån och finansiera brådskande välfärds-, jobb- och klimatsatsningar.
Läs också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.