Sudan: Bara massornas kamp säkrar revolutionens framtid

Massornas kamp måste fortsätta, särskilt efter överenskommelsen som enbart ger militärjuntan mer tid att säkra makten.
(Foto: Hind Mekki / Flickr CC)

Militärjuntan och imperialismens makter försöker avleda revolutionen

Av Per Olsson
- - -

Den överenskommelse som slöts i början av juli mellan den styrande militärjuntan och oppositionen tar inte masskampen framåt, utan har sitt ursprung i Västimperialismens, främst USA, de regionala makternas – Saudiarabien, Förena de Arabemiraten – samt den Afrikanska unionens gemensamma strävan efter att avleda revolutionen. För militärjuntan är överenskommelsen ett medel att vinna ytterligare tid i syfte att konsolidera sin makt.

"Kampen för demokrati och fred i Sudan är direkt kopplad med kampen för social rättvisa, jämställdhet och omedelbara åtgärder för att bekämpa fattigdomen och nöden"

Efter att masskampen avsatte diktatorn Omar al-Bashir i april har överenskommelsen om en drygt tre år lång period av maktdelning mellan den militärjunta som utsåg sig själv till landets nya regering  och den breda oppositionsrörelsen Alliansen för frihet och förändring möts av skepsism och kritik.

”Många är missnöjda och oppositionsledare säger att det var pressen från de utländska sändebuden, särskilt de amerikanska, som fick dem, trots alla farhågor, att acceptera överenskommelsen. En företrädare för SPA [den fackliga centralorganisation som har gått i bräschen för massrörelsen] låter i ett sms en bild på en person som kräks få illustrera vad han tycker om överenskommelsen”, rapporterar brittiska Economist den 8 juli.

Enligt överenskommelsen ska Sudan under de kommande dryga tre åren regeras av ett styrande råd bestående av elva personer, varav fem är militärer, fem från oppositionen (civila representanter) och den elfte ska vara en person med militär bakgrund men godkänd av båda si-dor. Under de första 21 månaderna ska det styrande rådet ledas av en militär och därefter i 18 månader av en representant för oppositionen. Val ska sedan följa.
Vidare sägs i överenskommelsen att en ”detaljerad och oberoende” utredning ska genomföras om de senaste veckornas våld i landet, särskilt massakern den 3 juni. Redan finns det dock uppgifter om att de högsta ansvariga ­– generalerna al-Burhan och Mohamed ”Hemeti” Hamdan som leder militärjuntan – inte kommer att ställas till svars.

Det är inte första gången sedan april som militärjuntan har gett sken av att vara beredd att ge plats för civilstyre och demokrati för att sedan gå till våldsam attack mot fredliga demonstranter. Men varje gång som kontrarevolutionen börjat avancera har den mötts av nya massprotester, inkluderat massiva generalstrejker.
Demonstrationerna den 30 juni landet runt blev de största sedan massakern på sittprotesten i huvudstaden Khartoum den 3 juni.

Uppemot 1 miljon gick ut på gatorna i en mäktig styrkeuppvisning. Trots massakern följd av ytterligare dödskjutningar, massarresteringar och det sexuella våldet mot kvinnliga aktivister lyckades inte militärjuntan knäcka motståndet. Och efter den 30 juni aviserade oppositionen en ny våg av upptrappad kamp med massdemonstrationer och generalstrejk från den 14 juli.

”Uppslutningen och den beslutsamhet som präglade protesterna tog generalerna med överraskning. Det stod klart att militärens förhoppning om att kampen ebbat ut kommit på skam. För general ’Hemeti’ återstod inget annat än att förhandla. När sedan oppositionen drog tilbaka sina tidigare villkor och krav [en tydlig färdplan mot civilstyre och att oppositionens representanter skulle utgöra den nya övergångsregeringens majoritet] öppnades dörren till samtal” (New York Times den 4 juli). 

Ställda inför utsikten av att mass­kampen skulle anta ännu större proportioner och resa än mer bestämda, långtgående krav ansåg såväl militärjuntan som dess utländska beskyddare – diktaturerna i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – att en tillfällig kompromiss var att föredra. Det var också skälet till varför USA:s med flera väststaters utsända, som har sett till att ha ett ben i ”båda lägren”, med hot och löften lyckades få oppositionen och generalerna att skriva under en överenskommelse som de i huvudsak har författat. Sannolikt lockade USA med att Sudan eventuellt skulle tas bort från den svarta lista över stater som stödjer terrorism, vilket skulle kunna leda till investeringar och lån från Väst. 

På papperet kan det se ut som om militären nu är beredd att lämna ifrån sig makten. Men så länge militären ensamt har befälet över statens kärna – den reguljära armén och miliserna, säkerhetstjänsterna som slukar runt 70 procent av statsbudgetens utgifter – behåller de sin suveräna maktställning oavsett det styrande rådets sammansättning. Genom sin kontroll över staten har den militära klicken kunnat berika sig på korruption, utländskt stöd, ägande och plundring av landets resurser.
Ingen privilegierad grupp och maktelit ger frivilligt upp sin makt, rikedomar och ställning. Sudans militärer är inget undantag; landets historia hyser många tragiska exempel på revolutioner (1964-65 och 1985-86) som krossats i blod efter att massrörelsen låtit sig luras och försvagas av militärens tomma löften om demokrati.

Den sittande militärjuntan inledde med massakern den 3 juni ett ensidigt inbördeskrig mot fredliga demonstranter som inte har fått sitt slut med överenskommelsen. Militären har inte sänkt sin beredskap, utan står i väntan på en ursäkt att gå till storms mot kampen. Det är fortfarande en absolut nödvändighet att revolutionen bygger sitt eget försvar och lägger särskild vikt på att vinna över de vanliga soldaterna och de lägre officerarna.
Kampen för demokrati och fred i Sudan är direkt kopplad med kampen för social rättvisa, jämställdhet och omedelbara åtgärder för att bekämpa fattigdomen och nöden. I uppgörelsen sägs inget om detta, utan det stålbad som al-Bashir inledde och som starkt bidrog till hans fall kommer att fortsätta med nya umbäranden plus att landet i ännu högre grad öppnas för utländska makters och multinationella bolags plundring.

”Upproret i Sudan förenades bakom kraven på frihet, fred och rättvisa. Överenskommelsen tillgodoser inget av dessa krav. Inte ens nätet blev fritt igen utan förblev stängt och mötesfriheten, en fundamental rättighet, garanteras inte”, kommenterade en sudanesisk aktivist till Middle East Eye.

Till det ska läggas att överenskommelsen ger militärstyret en legitimitet som de separat sökt efter samt tid och utrymme för generalerna att samla sina styrkor i ett läge där revolutionen på nytt hade möjlighet att återta initiativet.
Det är därför av största vikt att demonstrationerna på lördag den 13 juli blir inledningen till nya folkliga mobiliseringar som kan ta den nu sju månader långa kampen vidare. Om ett nytt, fritt Sudan ska bli verklighet måste alla rester av den gamla regimen störtas och en ny stat byggas på basis av kampen och massornas självorganisering.

Rättvisepartiet Socialisterna säger:

• Fortsatt mobilisering, självorganisering och försvar av revolutionen. Inget förtroende för militären. Upplös RSF och alla regimens miliser. Ställ bödlarna till svars.För en revolutionär konstituerande församling och en arbetarnas och de fattigas regering. 

• Demokratiska fri- och rättigheter. Släpp alla politiska fångar och personer som arresterades under de senaste dagarna. 

• Det sudanesiska folket har rätt att bestämma sin egen framtid – utan inblandning från regionala och internationella makter.  

• Alla företag och tillgångar som kontrolleras av de höga militärerna och deras familjer eller ägs av utländska storföretag måste förstatligas under de anställdas kontroll och styre.  

• Ned med kapitalism, exploatering och krig. Dra omedelbart tillbaka alla sudanesiska trupper från Jemen.  

• För ett fritt, demokratiskt och socialistiskt Sudan som erkänner de förtryckta folkgruppernas rätt till självbestämmande.

Läs mer:
> Ut med militären  – stoppa kontrarevolutionen (juni)
> Nej till rutten kompromiss!
> Inget fortroende för militären! (april)
> Al-Bashir måste bort (feb)