Sudan: ”al-Bashir måste bort”

Foto: Al Jazeera English / Flickr CC

Den sudanesiska diktatorn har skyddats och stötts av EU men nu tar folket till gatorna




Av Per Olsson
- - -

Aldrig någonsin har Sudans diktator Omar al-Bashir mött så starka protester som nu. Sedan mitten av december har landet skakats av dagliga strejker, demonstrationer och andra protestaktioner som har fått marken att gunga under al-Bashirs 30-åriga envälde.

"Om en fördjupad revolution för verkliga och bestående förändringar ska bli möjlig behöver kampen för demokrati förenas med kampen för att avskaffa kapitalismen och för att bryta imperialismens grepp om Sudan"

Massrörelsen inleddes med att unga i Blå Nilen-regionen gick ut i protester mot regimens skärpta åtstramningspolitik som dikterats av Internationella valutafonden (IMF) och som bland annat innebar dramatiskt höjda priser på bröd och andra basvaror.

De första demonstrationerna följdes sedan av att massorna i staden Atbara, där Sudans arbetarrörelse har en stark tradition, och på andra håll revolterade den 19 december mot regimen och brände ned det styrande partiet NCP:s högkvarter i staden.  Det blev startskottet till en landsomfattande rörelse som snabbt förenades bakom kravet på att al-Bashir ska bort.

Sedan protesterna startades har uppemot 60 personer dödats och det finns uppgifter om att uppemot 2 000 har arresterats. Det finns många vittnesmål om att säkerhetspolisen NISS och väpnade band som agerar på uppdrag av regimen jagar, griper och för bort demonstranter till särskilda läger där de utsätts för tortyr.
Den 17 januari rapporterade nyhetsbyrån AFP om att hundratals kvinnor har dömts till piskstraff för att de deltagit eller uppmuntrat till demonstrationer. Men regimens våld och terror har inte stoppat kampen.

–  Jag tänker fortsätta att demonstrera ända till dess att vi har lyckats fälla al-Bashir och hans regim försvinner, säger en 26-årig kvinna, som tvingats fly sitt hem efter att polisen hotat arrestera henne om hon fortsätter demonstrera, till AFP.

I rädsla för att delar av armén ska vända sig mot regimen har al-Bashir, som kom till makten i en militärkupp 1988, byggt upp egna repressiva styrkor som står direkt under hans befäl. Det är med hjälp av dessa väpnade band från polisen, säkerhetspolisen och milisförband som den vacklande regimen försöker vinna tid i förhoppning om att proteströrelsen till sist ska tröttas ut. Men ännu finns inga tecken på trötthet, missmod och uppgivenhet. Tvärtom. Tiden håller på att rinna ut för al-Bashir.
Till skillnad från tidigare protester, som 2013 och i början av 2018, är dagens kamp landsomfattande, samordnad och med en grundläggande enighet om att al-Bashir ska bort. Kampen och den samtidiga djupa ekonomiska krisen har också fått många av de som tidigare samarbetat med al-Bashir och som ingått i hans regering att lämna det sjunkande skeppet.

För massorna gäller det att inte ge dessa nyväckta ”demokrater” ett uns av inflytande, utan istället att bygga vidare på den självständiga fackliga och politiska organiseringen. Fortsatt beslutsam masskamp övertygar också fler soldater att ansluta sig till proteströrelsen.
Det var den djupa ekonomiska krisen, prishöjningarna (inflationen ligger på runt 70 procent) och den extrema fattigdomen som fick massorna att först gå ut på gatorna, men det är viljan att göra upp med den diktatoriska, korrupta och kleptokratiska regimen som har fått massorna att bli kvar på gatorna.
Regimen har särskilt pekat ut Sudanese Professionals Association (SPA), som förenar olika fackföreningar, som ansvariga för protesterna. I SCP ingår bland annat läkare, lärare och journalister. Den andel av Sudans budget som spenderas på skola och sjukvård är bara en bråkdel av den andel som går till ”nationens säkerhet” (polis, militär och olika säkerhetsstyrkor).

SCP:s modiga marscher och strejker har drivit kampen framåt. Tillsammans med andra oppositionsgrupper har SPA lagt fram ett program för förändring vars första krav är att al-Bashir omedelbart avgår och ersätts av en övergångsregering med uppgift att attackera den ekonomiska krisen och de  sociala orättvisorna samt göra slut på de krig och våld som plågar landet. Det är ett program som kräver en fördjupad revolutionär kamp, vilket flera oppositionsgrupper manat till.
Om en fördjupad revolution för verkliga och bestående förändringar ska bli möjlig behöver kampen för demokrati förenas med kampen för att avskaffa kapitalismen och för att bryta imperialismens grepp om Sudan.
Kommunistpartiet i Sudan, som ingår i en av de fronter som står bakom det gemensamma programmet för förändring, attackerar helt riktigt den ”parasitiska kapitalism” som står bakom regimen, men partiets politik är inomkapitalistiskt och erbjuder inte det revolutionära och socialistiska alternativ som kampen behöver för att säkra massornas seger. ■


Sudans diktator – EU:s partner i brott

Trots att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag utfärdade en arresteringsorder för al-Bashir 2009,  som anklagades för krigsbrott och brott mot mänskligheten på grund av regimens dödliga terror i Darfur och att han därefter också anklagades för folkmord, är listan lång över regeringar som stödjer eller arbetar tillsammans med diktaturen. Listan har under senare år dessutom tenderat att bli allt längre.
Redan innan EU slöt en överenskommelse med Erdoğan i Turkiet (i mars 2016) för att hindra flyktingar från att nå ett EU-land hade man inlett ett samarbete med al-Bashir och andra afrikanska diktaturer för att stoppa flyktingar från att färdas mot Europa. Detta samarbete – Khartoumprocessen (Khartoum är Sudans huvudstad) – påbörjades 2014 och har kantats av otaliga överenskommelser och miljardstöd till al-Bashir för att flyktingar i Sudan ska bli kvar i landet (nära 2,5 miljoner internflyktingar och 760 000 flyktingar från angränsande länder).

EU har genom åren spenderat 200 miljoner euro (cirka 2 miljarder kronor) på olika projekt mot Sudans flyktingar. Enligt EU har pengarna inte gått direkt till regimen, men det är ett medvetet övergrepp på sanningen. Olika EU-regeringar, bland dem Tyskland, har vidare egna samarbetsavtal med al-Bashir, som bland annat inkluderar träning och beväpning av ”sudansk gränspolis”. Det går en rak linje från EU:s Khartoumprocess till att flyktingar från Afrika säljs som slavar i Libyen.
För att Sudan ska bli en del i Fort Europas expansion och krimnalisering av flyktingar har EU anlitat al-Bashirs egen milis, Rapid Support Force (RCF), som dess gränspolis. RCF bildades ur de notoriska mördarband, Janjawidmilisen, som regimen använde sig av krigen i Darfurregionen under början av 2000-talet. RSF bildades år 2013, där stommen var Janjawids bödlar, och fyra år senare blev denna milis officiellt en del av regimens väpnade styrkor. Janjawidkrigare har även involverats i en särskild polisstyrka som på engelska benämns som Central Reserve Police.

Det är väldokumenterat att RSF utövar grovt våld mot de flyktingar som arresteras, men också att man är involverad i människosmuggling och kidnappning av flyktingar för att få anhöriga att betala en lösensumma. En medlem i RSF vittnar i en rapport om att man får pengar för varje flykting som lämnas över till slavhandlarna och de helvetiska lägren i Libyen (Multilateral Damage: The impact of EU migration policies on central Sahara routes, september 2018, som redogör för följderna av EU:s omänskliga flyktingpolitik i gränstrakterna mellan Sudan, Libyen, Niger och Tchad).
År 2017 beslöt USA, som en av president Obamas sista åtgärder, att lätta på sanktioner mot Sudan och i november beslöt Trumpadminitrationen att  inleda ”fas 2” i lättnaderna av sanktionerna och ”etablera ett nära bilateralt samarbete med Sudan”. CIA har också sitt största afrikanska högkvarter i Khartoum.

Även Storbritannien har lättat på sanktionerna och för en rad europeiska regimer har al-Bashir en partner som man kan begå brott med.
Efter Sudans splittring och förlusten av en stor del av oljan när Sydsudan bildades 2011 har regimen varit starkt beroende av det ökade ekonomiska och politiska stödet från Väst och reaktionära regimer som Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens. Stödet har dock inte kompenserat för förlusten av oljeinkomster, men förlängt regimens dödskamp.

Omkring 14 000 soldater från Sudan, många av dem från RSF, ingår i den saudiledda allians som sedan 2015 bedriver krig mot Jemen och år 2017 erkände regimen för första gången att sudanesiska soldater hade dödats i kriget.
Efter att ha gått med i den saudiledda krigsalliansen erhöll Sudans regim ett stöd på 2,4 miljarder dollar (21,5 miljarder kronor) från bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (UAE). Sedan dess har al-Bashir erhållit nya miljardbelopp och Saudarabiens härskare lovade regimen ifjol att ”våra investeringar i Sudan har ingen gräns”.

I Jemen fungerar Sudans styrkor som Saudiarabiens marktrupper och många, en femtedel, av de 4 000 soldaterna från Sudan är barnsoldater. En 14-årig barnsoldat får 480 dollar per månad (4 300 kronor) av den saudiska regimen för sin krigsinsats; en mer erfaren Janjawidkrigare 530 dollar (4 750 kronor). Samtliga soldater får också ytterligare ett par hundra dollar  i månaden för varje strid de deltar i plus en engångssumma på 10 000 dollar (nästan 90 000 kronor) när de slutar.

I Sudan räcker inte ens lönen till att köpa det absolut nödvändigaste, om den betalas ut. Lärare har exempelvis strejkat efter att de inte fått lön på två månader. ■