Fortsatt hög barnfattigdom – klyftorna ökar

Foto: CC0

Fattigdomen sju gånger större för barn med utländsk bakgrund

Robert Bielecki (RS)

Av Robert Bielecki
- - -

Den senaste Barnfattigdomsrapporten 2018 från Rädda Barnen visar att även om barnfattigdomen som helhet har minskat något har klyftorna mellan svenskfödda och utlandsfödda barn ökat.
Men att otroliga 186 000 barn år 2016 levde i vad Rädda Barnen kallar ”ekonomisk utsatthet”, 8 000 färre än året dessförinnan, är en fullständig skandal i ett Sverige som bara blir rikare.

"Att utrota fattigdomen och förtrycken är en kamp för att ersätta den förruttna kapitalismen med demokratisk socialism"

Problemet med ekonomisk tillväxt under kapitalismen är att den främst gynnar de i toppen och att när konjunkturen vänder neråt slår mot arbetarklassen, de 99 procenten. Det är också något som oroar Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattsson, som till TT den 10 oktober säger att:

– De allra flesta barnfamiljer har fått det avsevärt mycket bättre. Men utvecklingen går betydligt långsammare för de som ligger på lägst inkomstnivåer (…) det återstår att se hur resilient samhället är när konjunkturen vänder.

Han säger också i en kommentar på Rädda Barnens hemsida att de barn som växer upp i fattigdom har en mindre aktiv fritid, samt att de löper större risk för sämre skolresultat och sämre hälsa som vuxna.

Rädda Barnen definierar barnfattigdom som att familjer har så låg inkomst att de inte klarar av de nödvändigaste utgifterna och/eller är beroende av försörjningsstöd. Och trots att barnfattigdomen så sakteliga minskar generellt, vilket är positivt, ökar klyftorna. Bland barn till föräldrar som bor ihop med svensk bakgrund lever bara 1,4 procent i barnfattigdom, medan motsvarande siffra för barn med utländsk bakgrund och med ensamstående föräldrar är 42 procent.
Det är här som klyftorna ökar: Fattigdomen är sju gånger större för barn med utländsk bakgrund jämfört med för barn där båda föräldrarna är från Sverige. Rapporten visar att klyftorna fortsätter att öka mellan de som lever i störst ekonomisk utsatthet och de som har det bra ställt ekonomiskt.
Det är dock glädjande att barnfattigdomen för ensamstående föräldrar mellan år 2011 och 2016 har minskat från 25,2 till 21,4 procent, respektive från 25,6 till 21,6 procent för barn med utländsk bakgrund. Men att över 1/5 av båda dessa grupper inte klarar av sina mest grundläggande utgifter och lever i fattigdom är naturligtvis oacceptabelt.

Samtidigt ökar också antalet hemlösa barn. Enligt Socialstyrelsens senaste uppskattning ökade antalet från 5 900 år 2005 till åtminstone 11 400 år 2017. Dock finns det ingen säkerställd statistik över hur många som faktiskt lever i hemlöshet. Uppskattningsvis är mörkertalet uppemot 15 000 hemlösa barn.
Många av dessa familjer tvingas bo på vandrarhem, akut- och jourboenden eller hos vänner. Barnhemlösheten är ett resultat av att bostäder inte byggs för dem som är i störst behov av dem. De bostäder som byggs är dyra hyresrätter eller bostadsrätter som många helt enkelt inte har råd med. Det är andra intressen än behoven av bostad som styr byggandet. Exempelvis håller byggbolagen nere bostadsbyggandet för att maximera vinsten – bland annat eftersom de vill få sålt de bostäder man har byggt först. Bostad måste bli till en rättighet, inte en vara för spekulation och vinstmaximering för storbolag.

De allra flesta i barnfattigdom lever dessutom i ”socioekonomiskt utsatta områden”, det vill säga i arbetarklassförorter som Rinkeby, Rosengård och Hammarkullen, samt i glesbygdsorter där jobb och service har försvunnit. Utöver att bostadssituationen är som allvarligast för dem som lever i arbetarklassförorter – med slumvärdar som inte rustar upp och en skriande trångboddhet, för att nämna några exempel – är det också här, liksom i glesbygden, som nedskärningarna slår som hårdast.
När skolor, fritidsgårdar, vårdcentraler och jobb försvinner i politikernas spariver och ”effektiviseringsprocess” skapar det en urholkning av samhällen och en utsatthet för dem som blir kvar.

Ingen i Sverige – eller i världen – skulle vara fattig, sakna bostad, jobb eller tillgång till mat och mediciner om resurser fördelades rättvist och utifrån behoven. Men kapitalismen är oförenlig med begreppet ”fördelning enligt behoven”. Istället offras vad som helst och lite till på vinstintressets altare. Titta bara på de alarmerande och konstant ökande klassklyftorna i såväl Sverige som världen, där de välbeställda drar ifrån år efter år. Världens resurser koncentreras alltmer till ett fåtal superrika, medan resten får slåss om smulorna.
Att utrota fattigdomen och förtrycken är en kamp för att ersätta den förruttna kapitalismen med demokratisk socialism, där banker, storföretag, energibolag med mera ställs under kontroll och styre underifrån för att möjliggöra att resurser går till behoven. Bara så kan vi lägga grunden för en värld där klassamhället börjar dö bort, och med det alla dess förtryck och bojor.