Ekonomin mer sårbar nu än vid finanskrisen 2008

Regeringen, Riksbanken och bankerna har skapat en farlig mix för än mer förödande kris

Av Per Olsson
- - - 

I september 2008 hotades Sverige av en finansiell härdsmälta och staten fick mobilisera enorma belopp för att rädda två av landets storbanker – Swedbank och SEB – från att krascha likt Lehman Brothers. Men trots räddningspaketen blev det fortsatta krisförloppet dramatiskt.

BNP rasade med drygt 5 procent 2009, det största årliga BNP-fallet sedan krigsåren 1939-45. Särskilt hårt slog krisen mot industrin (industriproduktionen föll med nära 14 procent under 2009).
Alliansregeringens krisinsatser inriktades på att hålla finansmarknaderna under armarna. Regeringen förstatligade till och med investmentbanken Carnegie. När regeringen sent omsider aviserade åtgärder för att stimulera den verkliga ekonomin var botten redan nådd.

"Hushållens skulder har fördubblats under de senaste 10 åren och skuldkvoten, hushållens skulder som andel av disponibel inkomst, har ökat från 152 procent 2008 till 186 procent"

Krisen 2008-2009 blev djup, men inte lika långvarig och kännbar som 1990-talets kris, vilket absolut inte var regeringens förtjänst.
Det var kombinationen av ökad efterfrågan och lageruppbyggnad i länder som utgör Sveriges viktigaste varuexportmarknader, tillsammans med konsumtionen på hemmaplan, i synnerhet hushållens konsumtion, som fick hjulen att börja rulla igen år 2010.

Från 2010 och till slutet av år 2013 stod hushållens konsumtion för drygt två tredjedelar av den totala BNP-tillväxten. Det var delvis en oavsiktlig följd av regeringens skattesänkningar (jobbskatteavdragen) och ännu mer av en fortsatt kreditexpansion som nu har resulterat i att Sverige har blivit ett av västvärldens mest skuldsatta länder.
Hushållens skulder har fördubblats under de senaste 10 åren och skuldkvoten, hushållens skulder som andel av disponibel inkomst, har ökat från 152 procent 2008 till 186 procent. Till skillnad från andra länder fortsatte både bostadspriser och skuldsättningen att öka under krisåren 2008-2009.
I skydd av statens stödinsatser kunde storbankerna elda på kredit­utgivningen och tjäna mångmiljardbelopp på bolånen som står för 80 procent av hushållens skulder.

Den uppblåsta låne- och bostadsbubblan som detta skapade blåstes upp ännu mer av Riksbankens minusränta – räntan blev negativ för första gången någonsin i början av 2015 – och tilltagande bostadsbrist. Men i längden kan inte skulderna öka snabbare än inkomsterna, och stigande bostadspriser leder till sist till att de nya lägenheterna blir för dyra, vilket nu har lett till fallande bostadspriser och minskat byggande.
Den farliga mix som regeringen, Riksbanken och bankerna har skapat innebär att: ”Sverige är mer sårbart nu än under finanskrisen för tio år sedan. En bostadsmarknad i obalans, räntekänsliga och högt skuldsatta hushåll och vår stora banksektor oroar mest”, erkände riksbankschefen Stefan Ingves i SVT. Det handlar bara om månader innan räntan höjs igen och skuldbördan blir tyngre att bära.
Sedan 2014 har den ekonomiska tillväxten i Sverige varit relativt hög, men lönerna har ökat mindre än i tidigare högkonjunkturer och klyftorna har fortsatt att öka. Den ojämna fördelningen, högerpolitikens nedskärningar och marknadskaos jämte det spekulativa finans­kapitalets dominans och de många obalanserna, har försvagat samhällets motståndskraft mot framtida kapitalistiska kriser.
Det i sin tur betyder att även en till synes måttlig avmattning snabbt kan utvecklas till en djup ekonomisk kris, vars sociala och politiska återverkningar blir mer kännbara och omskakande än någonsin i modern tid.