Fortsatt kamp krävs efter #metoo

"Framför allt gör osäkra anställningar och så kallade kontaktyrken, som vård och omsorg, handel och restaurang, att sexuella trakasserier är mer vanligt förekommande"

Av Katja Raetz
- - -

Under hösten 2017 spreds tusentals kommentarer och berättelser under #metoo i Sverige som visade på omfattningen av sexuella trakasserier och övergrepp. Det bekräftade också tidigare studier som Slagen dam, vilken utkom 2003 och visade att närmare hälften av alla kvinnor i Sverige åtminstone någon gång under sina liv hade blivit utsatta.

När Slagen dam kom ut 2003 förlöjligades och angreps den för att ”överdriva” problemet. Med #metoo blev det tydligt vilken mängd av sexistiska kränkningar som förekommer vardagligen och som kvinnor ständigt behöver förhålla sig till.
Särskilt de många arbetsplatsuppropen avslöjade hur sexuella trakasserier är normalt förekommande för många kvinnor. Framför allt gör osäkra anställningar och så kallade kontaktyrken, som vård och omsorg, handel och restaurang, att sexuella trakasserier är mer vanligt förekommande enligt LO-rapporten Sjuk av jobbet.

"Otrygghet och sexuella trakasserier behöver vara en del i förhandlingarna om kollektivavtalen. Men facken behöver visa att de menar allvar med aktioner, demonstrationer och om nödvändigt gå ut i strejk"

Inom arbetaryrken har 13 procent av alla kvinnor blivit utsatta för trakasserier från andra än chefer eller kollegor de senaste 2 månaderna enligt rapporten. När det gäller trakasserier från chefer eller kollegor drabbas kvinnor från arbetaryrken och tjänstemannasektorn ungefär lika mycket, cirka 3 procent de senaste 12 månaderna. Ett annat exempel är att sex av tio kvinnor som arbetar i bar eller servering har blivit fysiskt eller verbalt trakasserade enligt Hotell- och restaurangfacket.
Undersökningar och rapporter är viktiga, men behöver leda till aktiv handling. Det är arbetsgivarens skyldighet att skapa en god och säker arbetsmiljö. Samtidigt är det en facklig fråga att agera där det saknas. Det krävs att handlingsplaner finns på arbetsplatserna och skyddsombuden ska självklart bli involverade i utformningen.
Det krävs nolltolerans och praktiska handlingsplaner på arbetsplatserna. Skyddsombuden behöver konkret stöd på arbetsplatserna för att kunna agera direkt. Anställda behöver känna trygghet i att kunna larma om missförhållandena och veta vart de ska vända sig. Facket har en viktig roll att spela i att motverka tystheten på arbetsplatserna.
Frågan om god arbetsmiljö handlar också om att skapa trygga jobb med säkra anställningsformer och god löneutveckling. Även att arbeta deltid skapar otrygghet då en är beroende att få kunna hoppa in extra för att fylla på timmarna. Fyra av tio arbetarkvinnor arbetar deltid, oftast för att det saknas heltidstjänster, och 22 procent har tidsbegränsade anställningar. Att försvara LAS och strejkrätten är i slutändan även kopplat till #metoo då det har visat sig hur försämrad anställningstrygghet gör det svårare att kunna försvara sig mot övergrepp.

LO kräver nu tillsammans med andra internationella fack inom ILO en särskild ILO-konvention mot könsrelaterat våld på arbetsplatser. LO har även redan i höstas lagt en förhandlingsframställan mot Svenskt Näringsliv om att få bort de ”allra mest otrygga anställningar”. Otrygghet och sexuella trakasserier behöver vara en del i förhandlingarna om kollektivavtalen. Men facken behöver visa att de menar allvar med aktioner, demonstrationer och om nödvändigt gå ut i strejk.
Som första steg borde LO och TCO kampanja för och mobilisera till den internationella dagen den 8 mars. Att Svenskt Näringsliv är aggressiva mot facken och inte kommer att ge med sig lättvindigt när det gäller anställningstryggheten blev tydligt med utspelet om att vilja förhindra politiska samtal på arbetsplatserna. Det behövs kampvilja för att se till att diskussionen och kunskapen som har kommit fram med #metoo inte faller i glömska. ■