Regeringen, Riksbanken och bankerna har skapat en farlig mix för än mer förödande kris
Av Per Olsson
- - -
I september 2008 hotades Sverige av en finansiell härdsmälta och staten fick mobilisera enorma belopp för att rädda två av landets storbanker – Swedbank och SEB – från att krascha likt Lehman Brothers. Men trots räddningspaketen blev det fortsatta krisförloppet dramatiskt.
BNP rasade med drygt 5 procent 2009, det största årliga BNP-fallet sedan krigsåren 1939-45. Särskilt hårt slog krisen mot industrin (industriproduktionen föll med nära 14 procent under 2009).
Alliansregeringens krisinsatser inriktades på att hålla finansmarknaderna under armarna. Regeringen förstatligade till och med investmentbanken Carnegie. När regeringen sent omsider aviserade åtgärder för att stimulera den verkliga ekonomin var botten redan nådd.
"Hushållens skulder har fördubblats under de senaste 10 åren och skuldkvoten, hushållens skulder som andel av disponibel inkomst, har ökat från 152 procent 2008 till 186 procent"
Krisen 2008-2009 blev djup, men inte lika långvarig och kännbar som 1990-talets kris, vilket absolut inte var regeringens förtjänst.
Det var kombinationen av ökad efterfrågan och lageruppbyggnad i länder som utgör Sveriges viktigaste varuexportmarknader, tillsammans med konsumtionen på hemmaplan, i synnerhet hushållens konsumtion, som fick hjulen att börja rulla igen år 2010.