Privatiseringar slår mot folkhälsan

Av Katja Raetz (RS), 
specialistsjuksköterska
- - -

Sedan länge är det känt att livslängden skiljer sig åt mellan de med högre utbildning och bättre ekonomi och människor med lägre utbildning. Till exempel finns det flera rapporter om de stora skillnaderna i livslängden mellan svarta och vita i USA – 68 år jämfört med 75 år.

"Sverige har idag de snabbast växande klyftorna i ojämlikhet bland industriella länder"

Detta faktum är inte begränsat till USA, som är känt för att ha stora klassklyftor. En likadan bild kan ses även i Sverige. Den vetenskapliga tidskriften Äldre i centrum vigde sin senaste utgåva åt det ojämlika åldrandet och det är en delvis skrämmande läsning.
Sammanfattat kan man konstatera att de senaste åren av nyliberal politik inom vård och omsorg med privatiseringar, införandet av valfrihet och upphandlingar har drabbat äldre och fattiga kvinnor allra hårdast, och då i synnerhet utlandsfödda.

Skillnaderna mellan klasserna handlar inte bara om förkortad livslängd, utan också om hälsa och livskvalitet högre upp i åldrarna. En studie bland de allra äldsta i Sverige, 77 år och äldre, som har genomförts i flera omgångar sedan 1992 visar tydliga hälsoskillnader mellan människor med olika utbildningslängd. De med lägre utbildning hade överlag en sämre självskattad hälsa med mer värk, sämre mobilitet och sämre förmåga att klara vardagliga aktiviteter än de med högre utbildning.
Forskningen visar också att de med lägst utbildningsnivå har sämre läkemedelsbehandling med dels olämpliga preparat för äldre och samtidigt sämre tillgång till specialistvården.

"Drygt hälften av alla sjukhusplatser avvecklades mellan åren 1992 och 2015. Samtidigt försvann 25-30 000 platser på de kommunala äldreboendena mellan år 2000 och 2016. Detta innebär att allt fler vårdas i hemmet och är beroende av sina anhöriga, men också av sina ekonomiska resurser"

En av dem som i många år har forskat kring ojämlikhet i hälsa är Michael Marmont. Boken Statussyndromet, som på svenska kom ut 2006, visar att varje människas hälsa och livslängd är beroende av var på den sociala stegen en befinner sig. Det är de mest ojämlika samhällena som också har största hälsoproblemen. Avgörande för hälsan enligt hans forskning är var en befinner sig på den sociala stegen, inte livsstilsfaktorer som rökning och övervikt, även om de är bidragande faktorer för ohälsa.

Sverige har idag de snabbast växande klyftorna i ojämlikhet bland industriella länder. Andelen relativt fattiga i befolkningen, som mäts som andelen människor som har mindre än 60 procent av genomsnittet, har ökat under de senaste åren och ligger idag över EU-snittet. Bland alla kvinnor 65 år och äldre är andelen relativt fattiga 21,7 procent. Bland männen är motsvarande siffra 11,1 procent. För ensamstående kvinnor, 75 år och äldre, är denna andel 28 procent, för män 14 procent (alla siffror från år 2016).
Det är just denna grupp som särskilt har drabbats av de senaste årens politik av nedskärningar och privatiseringar inom vård och omsorg. De stora neddragningarna av vårdplatser som började på 1990-talet i och med att kommunerna fick ansvaret för vården av äldre har fortsatt under hela 2000-talet. Drygt hälften av alla sjukhusplatser avvecklades mellan åren 1992 och 2015. Samtidigt försvann 25-30 000 platser på de kommunala äldreboendena mellan år 2000 och 2016. Detta innebär att allt fler vårdas i hemmet och är beroende av sina anhöriga, men också av sina ekonomiska resurser.

”Valfrihetsreformerna” har fört med sig att en större andel av vård- och omsorgen utförs av privata utförare. År 2016 gällde detta för 23 procent av hemtjänsten och för 21 procent av vård- och omsorgsboendena. Många privata företag har till skillnad från kommunerna även erbjudanden om extra servicetjänster som de enskilde äldre betalar utöver äldreomsorgsavgiften. De här tjänsterna är rut-avdragsgilla och en del kommuner hänvisar de äldre rent av till denna möjlighet.
Detta gynnar förstås de äldre som har de här ekonomiska möjligheterna och överhuvudtaget förutsättningen att kunna anlita rut-tjänster som att äga sitt eget boende.
Det är mot denna bakgrund som vinsterna i välfärden behöver ses. Sju av de tio största vård- och omsorgskoncernerna ägs av riskkapitalbolag. Formellt ägs de av riskkapitalbolagens fonder, vilka är placerade i skatteparadis som Jersey, Guernsey och Caymanöarna. För att vända utvecklingen krävs en välfärd som åter tas i offentligt ägande med en planering utifrån behoven – inte för att skapa vinstdrivande företag. ■