Demonstrera för vården 3 september

Facken måste börja ta strid

Av Katja Raetz (RS),
specialistsjuksköterska
- - -

Den 3 september kommer återigen visselpiporna att ljuda i protest mot situationen inom vården.
Redan ifjol genomfördes manifestationer och demonstrationer på 26 orter i Sverige från Luleå i norr till Trelleborg i söder. Inför fjolårets demonstrationsdag bildades nätverket ”En annan vård är möjlig” som nu återigen manar personal, patienter och anhöriga att stå upp för vården.
Skäl finns det tillräckligt av. Offensiv har i många artiklar rapporterat om den växande krisen inom vården som drabbar både anställda och patienter. Särskilt situationen på akutmottagningar ställer personalen under stor press.

"... 34 kvinnor i Stockholm i juli blev hänvisade över länsgränsen för att föda barn"

Ett exempel är Helsingborgs lasarett där IVO redan i maj i år förklarade att akuten inte är patientsäker på grund av det stora antalet patienter som vårdas där, men som egentligen borde ha fått plats på en avdelning. Bara de första månaderna i år vårdades 1 580 patienter på akuten i uppemot två dygn.

Vårdförbundets huvudskyddsombud har flera gånger anmält sjukhuset till arbetsmiljöverket och har fortsatt rapportera om ett stort antal patienter som vårdas i korridoren i brist på sängplats.
Sommarsituationen har inte hunnit bli fullständigt utvärderad, men det har redan kommit in en del rapporter som visar på en oacceptabel situation. Tidningen Vårdfokus har till exempel rapporterat att det på sjukhuset i Kiruna bara fanns en ansvarig kvar i labbet, som både fick jobba 12 dagar i sträck och även fick jobba dygnet runt då hon var på jour efter arbetstid.
Ett annat exempel är att 34 kvinnor i Stockholm i juli blev hänvisade över länsgränsen för att föda barn. Det är dubbelt så många som samma period förra året.

Protesterna riktar sig dock inte bara mot personalens arbetsmiljö, utan också mot att nyexaminerade sjuksköterskor får otillräckligt inskolning och att inte ens grundläggande nödvändig vård kan säkerställas.
Rekommendationen inom de nationella riktlinjerna för behandling av prostatacancer är att väntetiden från välgrundad misstanke till operation inte ska överstiga 61 dagar. År 2016 var väntetiden hela 151 dagar i Sverige, men med stora regionala skillnader, vilket ändå var en minskning från 164 dagar 2014.
Ett av de mest utsatta områdena är barn- och ungdomspsykiatrin. Dagens medicin rapporterade i maj om hur köerna växer. P4 Stockholm visade i våras hur personalen uppmanas att dölja köerna samt att man tar in barn för ett första besök inom vårdgarantin, men som sedan kan vänta i flera månader på fortsatt utredning.

Ifjol lämnade var femte psykolog på BUP sin tjänst i Stockholms län. På flera håll tar man endast emot absoluta akutfall, det vill säga suicidhot. Längst vårdköer har enligt vårdförbundet Västerbotten, där endast 32 procent av alla barn får tid inom 30 dagar.
Trots denna allvarliga situation inom vården saknas det en plan och en vilja hos ansvariga politiker och tjänstemän att ta tag i detta. Vad som skulle behövas är en samordnad planering av vården utifrån behoven, både patienternas och personalens. Istället tillåts storföretagen att göra fortsatta vinster.
Kostnaderna för hyrpersonal fortsätter att stiga. För sjuksköterskor ligger ökningen under andra kvartalet på 42 procent och för läkare på nio procent jämfört med samma period året före enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) – i pengar 170 miljoner respektive 140 miljoner kronor.
DN rapporterade om en privat hudklinik i Stockholms län som nyligen upptäcktes ha gjort fler behandlingar och större ingrepp än vad som är medicinskt nödvändigt och krävde ersättning för detta av landstinget, inom vårdvalet. Kliniken vägrar nu att betala de fem miljoner kronor som landstinget kräver tillbaka.

"Vad som krävs är en organisation underifrån där personalen på avdelningar tillsammans planerar för vården och där resurserna fördelas efter de faktiska behoven"

Detta belyser hur absurt systemet med avregleringen och införandet av vårdval är, vilket har drivits allra längst i Stockholm. Detta system kräver en enorm övervakningsapparat, vilket även det är resurser som borde gå till verklig nytta.
Vad som krävs är en organisation underifrån där personalen på avdelningar tillsammans planerar för vården och där resurserna fördelas efter de faktiska behoven. Detta skulle innebära att man avskaffar det gigantiska resursslöseriet med upphandlingar och vårdval med mera, och privata vinster skulle vara uteslutet. Konsulter blir i ett sådant system överflödiga, eftersom experterna finns på arbetsplatserna.

Ett program för bättre arbetsmiljö är förkortad arbetstid med bibehållen lön, skolning och kompetensutveckling under arbetstid, varierande arbetsuppgifter, adekvat lön och framför allt adekvat löneutveckling i takt med erfarenhet. På så vis kan denna extrema rotering av personal från arbetsplats till arbetsplats stoppas, så att ny personal kan känna sig trygg och patienterna kan få personalkontinuitet.
För att detta ska vara möjligt krävs dock att även facken börjar ta strid. Exemplet från Tyskland där facket på Europas största sjukhus Charité i Berlin efter förhandlingar – men också flera strejker – fick igenom ett avtal med garanterade personalökningar visar vägen även för vårdpersonalen i Sverige. ■