 |
| Ntobuah Julius Mvenyi |
– Jag har bott i båda de engelsktalande provinserna: Bamenda, som ligger i den nordvästra provinsen där jag växte upp och gick i gymnasium och senare i Buea, som ligger i sydväst.Hur var ditt liv där innan du tvingades fly?
– Jag ville bli ingenjör i gymnasiet. Men när jag tog inträdesprovet till universitetet såg jag att alla frågor var på franska istället för på engelska och eftersom jag inte kunde ett ord på franska lämnade jag salen 20 minuter senare. Jag var förkrossad. Det var nu som jag började inse att föreningen av Öst- och Västkamerun inte fungerade. Östkamerun hade använt föreningen som ett sätt att ”kolonisera” Västkamerun genom att till exempel nedmontera Västkameruns hela polisstyrka.Kamerun ligger i Västafrika och var först koloniserat år 1884 av Tyskland. Men efter första världskriget blev Tyskland av med alla sina kolonier och Kamerun delades mellan Storbritannien och Frankrike. Storbritannien fick Västkamerun medan Frankrike fick resten, som blev Östkamerun.
Efter många konflikter blev Östkamerun självständigt år 1960. Ett år senare, 1961, fick Västkamerun rösta om de ville förenas med Nigeria eller Östkamerun. De fick inte rösta om att bli självständiga och anledningen man gav var att landet inte skulle vara ekonomiskt starkt nog.
Västkamerun förenades med Östkamerun under villkoret att man trettio år senare skulle blicka tillbaka och se om föreningen hade gått bra. Om det inte hade gått bra skulle de bryta upp igen. Då blev Kamerun uppdelat i tio provinser varav två är engelsktalande och åtta fransktalande. Ntobuah fortsätter:
– Jag gick med i SCNC (Södra Kameruns nationella råd) år 2004, vilka kämpar för ett självständigt Västkamerun. Efter ett år var jag ledare för divisionen i min hemstad Bamenda. Under min politiska aktivitet har jag blivit arresterad två gånger: Först 2006 då en av ledarna höll en presskonferens efter att han hade varit på ett möte för UNPO (Orepresenterade nationers och folks organisation) i Bryssel.
– Under presskonferensen kom polisen och arresterade de flesta på plats, inklusive mig. Jag har fortfarande ett ärr i pannan efter att en polis slog ner mig med pistolkolven. Jag släpptes en dag senare eftersom jag tvingades skriva på ett kontrakt som sade att jag inte skulle fortsätta vara medlem i SCNC. Men jag visste redan då att jag skulle fortsätta min aktivism.
– De andra ledarna fick det dock inte lika lätt. De var kvarhållna i två veckor då det gick till domstolen och var anklagade för att hålla olagliga möten, förräderi och att hålla olagliga politiska möten om att dela staten. Men tack vare att det saknades bevis blev även de släppta. Nästa gång jag arresterades var 2007 då vi höll ett möte i en privat bostad. Någon måste ha tipsat polisen, för de bröt sig in i huset utan tillstånd och arresterade alla där. Polisen tog fram dokumenten som sade att jag och de andra medlemmarna inte skulle stanna i SCNC och sade att de skulle ”läxa upp” oss.
– Utan åtkomst till advokat eller besök av familj blev vi torterade av polisen. Det var sista gången jag blev arresterad eftersom jag missade den stora demonstrationen år 2011 då 300 personer arresterades. Jag hade ändå tur, för vad som oftast händer när SCNC-medlemmar blir tagna är att de ”försvinner”. Hade jag inte lämnat landet skulle jag också ha ”försvunnit”.
– Det var efter demonstrationen år 2011 som jag lämnade landet, då jag fruktade för mitt liv eftersom polisen letade efter mig. Först åkte jag till Nigeria och stannade där i två veckor, men jag återvände till Kamerun och i två månader levde jag som gömd.
– Efter de två månaderna förstod jag att jag inte kunde fortsätta att leva så. Jag flög till Tunisien och sökte asyl och efter tre år utan hjälp blev jag utvisad till Mali. Jag var tvungen att korsa Saharaöknen för att ta mig tillbaka till Nigeria, där jag sedan åkte till Turkiet och Grekland. Därifrån följde jag med de flyktingar som tog sig in till Europa under hösten tills jag kom till Sverige.Hur är situationen i Kamerun idag?
– Det har blivit värre. Jag vet att polisen har planterat en bomb i en bil och sen anklagat oss i SCNC för det, så många av mina kamrater sitter i fängelse. Min syster blev till och med förhörd av polisen som undrade var jag var.Har du någon kontakt med familj och vänner som är kvar där?
– Den enda familjen som jag har kontakt med är min syster, men jag har även kontakt med de andra SCNC-medlemmarna via bland annat Skype.Hur har mottagandet här i Sverige varit?
– Den svenska staten har varit välkomnande. De har gett mig tid hos en psykolog som hjälpte mig komma över min trauma från all tortyr jag har utsatts för och de har gett mig ett nytt benstöd som har hjälpt något enormt.
– Men alla system har sina problem. Väntetiden för att få asyl är på tok för lång och man får otillräckligt med pengar. Jag får bara 1 800 kronor i månaden, vilket knappt räcker till någonting. Flyktingförläggningarna är för ostrukturerade då det bara jobbar volontärer där.Vad känner du behövs för att hjälpa dig och andra flyktingar?
– Jag tror nyckeln är integration, man behöver göra det lätt för nykomlingar att få jobb så de kommer ut i samhället. Man måste också förkorta väntetiden på asyl, för medan man väntar kommer man inte ut i samhället. Man behöver också satsa på att flyktingar kan få lära sig svenska medan de väntar på asyl. Man måste göra flyktingboendena mer professionella och strukturerade. Till sist måste bidraget på 1 800 kronor i månaden höjas. ■
Av E Olsson
- - -
Rättvisepartiet Socialisterna kommer att kämpa för Ntobuahs rätt till asyl och mot den inhumana flyktingpolitiken. Alla i Stockholm uppmanas komma till Folkkampanj för Asylrätts demonstration på Medborgarplatsen den 23 april klockan 13.00.
Läs mer om liknande:
> Kommunen borde agera mot utvisningen av Hanna Tadesa
> Låt Hanna stanna!
> Demokratikämpen Ayman Adel Amin får uppehållstillstånd efter flera års kamp!
> Seger: Välkommen hem Laziz!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.