En vårbudget för välfärd?

”Pengarna kan alltså hamna i helt andra hål – och täcka kommunala kostnader som inte är ’välfärd’ i den mening som regeringen och Vänsterpartiet lägger i ordet”

Av Robert Bielecki

– Efter åtta år av nedskärningar investerar vi nu i ett nytt samhällsbygge, menade Stefan Löfven när den nya vårdbudgeten presenterades och ”glömmer” socialdemokratins världsrekord i ”budgetsanering” under 1990-talet.

Men kommer budgeten att innebära en verklig förändring?
Vårbudgeten har tagits fram av S-MP-regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och ska bland annat ge 10 miljarder kronor årligen till kommuner och landsting i landet. Vidare ska rutavdraget omfatta fler tjänster, avdragsrätten på räntor på efterställda lån slopas, momsen på mindre reparationer sänkas från 25 till 12 procent och nollränta på skattekontot införas.

V gör stor sak av att budgeten innehåller ”vänsterpolitik på riktigt” då en skatt på finanssektorn, främst en slags bankskatt, införs år 2017. Dock ger den i förhållande till storbankernas groteska vinster blygsamma 1,4 miljarder kronor per år. En ”vänsterpolitik på riktigt” vore att bygga rörelser för att kräva tillbaka bankerna på de 34 miljarder kronor som sköts till under krisåren 2008-09 som ett första steg, med mål på ett förstatligande av bankerna under demokratisk kontroll.

De 10 miljarder kronor som årligen ska gå till välfärden är välkommet och behövligt, men frågan återstår hur kommuner och landsting kommer att använda pengarna. Omfattande nedskärningspaket på vård, skola och omsorg drivs i detta nu igenom på en rad orter runtom i landet av S-styrda regioner – vården i Västernorrland och skolorna i Luleå, som Offensiv har rapporterat om och deltagit i proteströrelserna mot, är några få exempel. Inga besked om att dessa eller andra nedskärningar och nedläggningar av välfärden ska stoppas med de nya pengarna har kommit.
Under 1990-­talet var det Socialdemokraterna som stod för de värsta nedskärningarna som Sverige någonsin har skådat under dåvarande statsminister Göran Persson, med det uttalade målet att slå världsrekord i budgetsanering.

Den största delen av pengarna ska gå till de kommuner som har tagit emot flest asylsökande den senaste tiden, men det är upp till kommunerna själva att bestämma vad pengarna ska användas till. Precis som Sveriges Radio Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg skriver den 4 april:

”Pengarna kan alltså hamna i helt andra hål – och täcka kommunala kostnader som inte är ’välfärd’ i den mening som regeringen och Vänsterpartiet lägger i ordet”. 

Dessutom innebär budgeten 455 miljoner kronor extra till polis och Migrationsverket för att verkställa utvisningar, kontrollera gränserna och hindra flyktingar från att nå Sverige – en budget som V alltså stödjer.
Och hur mycket pengar blir det egentligen till landets kommuner och landsting? Det är svårt att veta på förhand, men skulle de tio miljarderna fördelas jämnt på landets 290 kommuner och 20 landsting skulle de få strax över 32 miljoner kronor var.
Om vi dessutom tar in kommuners och landstings nyliberala företagstänk (att de ska ha överskott, inte överskrida budgeten, gärna spara in pengar om möjligt via ”effektiviseringar” etcetera) återstår det minst sagt att se huruvida satsningen blir verkligt verksam.
Satsningen är på flera vis småpotatis om en tittar på helheten. Panamadokumenten har varit en välkommen granskning av kapitalismens mekanismer, med superrika, politiker och storföretag som globalt smiter undan skatt på astronomiska belopp – tiotusentals miljarder kronor beräknas ha försvunnit i skatteparadisen.

Uppskattningsvis försvinner 46 miljarder kronor av svenska skattepengar i skatteparadis och räntesnurror varje år, men enligt Affärsvärlden kan hela 400 miljarder skattekronor försvinna årligen. Varför inte aktivt driva en politik för att förhindra att detta får äga rum? Eller att de alltmer hutlösa aktieutdelningarna och vinsterna som storföretag, banker, välfärdsbolag, de superrika med flera gör på bekostnad av vanligt folk går till samhällets alla skriande behov?
Svaret är lika enkelt som självklart: Etablissemanget och de styrande politikerna – inklusive Vänsterpartiet – har ingen som helst ambition om att utmana det rådande systemet (kapitalismen) och byta ut det mot ett socialistiskt system som skulle verka i det stora folkflertalets, miljöns och djurens intresse.
Istället fortsätter etablissemanget att skuldbelägga flyktingarna, där de etablerade media de senaste dagarna alltmer har försökt skifta fokus bort från skattefusk och vinstutdelning till ”flyktingströmmar”, terrorhot (från islamister, inte från nazister som tänder eld på flyktingförläggningar i tid och otid) och en påstådd systemkollaps.

Det krävs aktiv kamp och massrörelser för en verklig vänsterpolitik, inte parlamentarism. Aktiv vänsterpolitik handlar om att bygga en strid mot högerpolitiken tillsammans med arbetare och unga – för välfärd, jobb och bostad åt alla. ■