tisdag 1 mars 2016

"Varje dag är en vårdskandal"

Bokrecension 
Av Katja Raetz

I boken Varje dag är en vårdskandal (Albert Bonniers förlag, 2016) tar författaren Sebastian Lönnlöv med oss till flera platser där han har arbetat inom äldreomsorgen, närmare bestämt omsorgen om äldre med demenssjukdom. Han skriver mycket lättläst sina erfarenheter som timvikarie och som praktikant i första terminen på sjuksköterskelinjen.
Läsaren kommer väldigt nära både personalen, läs författaren, och personerna han vårdar. Och det är ingen trevlig bild han tecknar. Som titeln anger handlar det inte om enskilda händelser, utan om skandalerna som enligt Lönnlöv dagligen pågår på landets äldreboenden.

Den vardag som Sebastian Lönnlöv skildrar visar hur bristfällig omsorgen är för de mest utsatta äldre personerna. I anekdotsform skildras hur ständig tidspress nöter ner personalens empati: Från att inte hinna gå på toaletten med en person som behöver hjälp till försummelse som när en man inte har fått nya sängkläder när han urinerar i sängen och till rena övergrepp som att personalen medvetet klämmer på en äldre kvinnas, som har gjort en bröstförstorning, bröst.
För personalen innebär det en ständig tidspress och många tunga arbetsmoment som utförs ensamt, som att själv utföra tunga lyft:
”Takliften är mest en prydnad här inne. Vi måste vara två för att använda lift och när vi ändå inte är två struntar vi även i den.”
I en liten faktadel på slutet informeras läsaren om att undersköterskor och vårdbiträden hör till de yrkesgrupper som hade störst sjukfrånvaro år 2014.
Samtidigt lyfter Lönnlöv även fram en osund kultur bland en del av personalen där man gör som man alltid har gjort och struntar i anvisningar samt slätar över varandras misstag.
För mig som är sjuksköterska och som själv arbetar med äldre framstår författaren som ganska oerfaren. Det är också något han själv bekräftar i boken där han träffar många, som i likhet med honom,  är outbildade och saknar erfarenhet av arbetet med omsorg och vård av äldre och demenssjuka.
Till exempel verkar han ha svårt att acceptera att människorna han vårdar blir sämre i sitt allmäntillstånd och dör. Han verkar ha lite kunskap om mediciner och tycker felaktigt att morfin innebär ”ett litet lyckorus”.

I boken beskrivs tydligt hur vikarier kommer och går trots att det i omsorgen av demenssjuka är just kontinuiteten i tillvaron som är en av de viktigaste hörnstenarna. Detta gör att det borde ringa i alla varningsklockor när politiker, som Liberalernas ledare Jan Björklund, vill att vård och omsorg ska öppnas upp för ännu fler outbildade.
När man vårdar äldre och demenssjuka människor ställs man oundvikligen inför dagliga etiska konflikter som att mata eller utföra intimhygien mot personens vilja. Det kräver kunskap i hur man bemöter personen och utför själva uppgiften.
Det verkar dock finnas en total brist på handledning av personalen, i alla fall av vikarierna som då står för en stor del av omsorgen. Lönnlöv ger exempel där han jobbar långa pass, från klockan 07.00  till 21.00 både lördag och söndag, trots att det strider mot arbetsmiljölagen.

Han menar att de fel som begås nästan dagligen sällan rapporteras till cheferna och att det inte går att lita på att cheferna i sin tur vidtar några verkliga åtgärder: ”Det fanns en tendens att skylla på och straffa individer, snarare än att se över strukturer.”
Boken är en angelägen skrift som skriker efter förbättringar, i synnerhet efter mer personal, men det missar lite målet då det ges få svar. Exempelvis skildras ett tillfälle där en kollega fortsätter att arbeta trots att hon misstänks vara magsjuk då hon blir uppmanad till det av chefen.
Istället för att söka svar för chefens agerande beskriver han: ”Jag jobbade vidare, men förstod inte hur Lisa kunde få riskera att smitta gamla, som var så skröpliga att de kunde dö av vanlig magsjuka”. Ganska naivt skriver han att de äldre ”oftast blev […] skröpligare och virrigare. Förbättringar syntes sällan”.
Detta är självklart med tanke på att det endast är de allra sjukaste, de med ett mycket stort hjälpbehov, som idag kan få ett vård- och omsorgsboende efter att 31 000 platser har försvunnit på boenden mellan åren 2001 och 2012.
Han nämner också att äldreboenden som ägs av vinstdrivande företag har tio procent mindre personaltäthet samt högre andel timanställda än kommunala.
Framförallt verkar Sebastian Lönnlöv ha svårt att hitta de strukturella orsakerna till problemen. Frågan som många idag ställer sig: ”Hur kunde det bli såhär?”, lämnar han obesvarad.

Jag menar att svaret finns att söka i den nyliberala högerpolitiken som har förts under de senaste 20 åren och som har gjort välfärden till en marknad som ska generera höga profiter. Särskilt inom äldreomsorgen har utvecklingen med privatiseringar och marknadsanpassningar drivits fram.
Kostnader ska hållas nere och då är de boendes och personalens behov av mindre betydelse. Lösningen ligger i att riva upp hela marknadsanpassningen av välfärden och skapa en offentlig gemensam planerad vård och omsorg.
Trots vissa brister är boken ändå ett viktigt bidrag i debatten för en bättre äldreomsorg då den skildrar verkligheten bakom fasaderna och säljfraserna av de privata vårdföretagarna. ■

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.