De rika står för utsläppen

Världens rikaste 10 procent står för 50 procent av utsläppen – de fattigaste 50 procenten står endast för 10 procent

Av Robert Bielecki

En ny rapport från Oxfam vid namn Extreme Carbon Inequality visar hur de allra rikaste står för den största delen av världens koldioxidutsläpp. Den slår även fast att klimatförändringarna och den ekonomiska ojämlikheten är ”oupplösligt sammanvävda”.
Rapporten från den 2 december slår fast att världens rikaste 10 procent står för 50 procent av världens utsläpp, medan den fattigaste hälften av jordens befolkning (3,5 miljarder människor) står för blott tio procent av utsläppen. Den rikaste en procenten står för 175 gånger så mycket koldioxidutsläpp som den fattigaste tiondelen av världens befolkning.

Oxfam slår också hål på de myter som finns om att det skulle vara de så kallade utvecklingsländerna som står för den största delen av utsläppen – den större delen av utsläppen i dessa länder kommer från fabriker och industrier som både är ägda av storföretag i västvärlden och som producerar varor ämnade för västvärlden.
De som framförallt gynnas av status quo och av att ett svagt avtal (eller inget avtal) sluts under klimattoppmötet i Paris (COP21) är de superrika som har gjort sig en förmögenhet på den fossila bränsleindustrin. Mellan klimattoppmötet i Köpenhamn år 2009 och COP21 har antalet miljardärer med intressen i den fossila bränsleindustrin ökat från 54 till 88, där deras sammanlagda förmögenhet har ökat från över 1 740 miljarder kronor till över 2 610 miljarder kronor.

"det är världens allra fattigaste områden och människor som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna i form av torkor, översvämningar, värmeböljor och andra naturkatastrofer"

Den fossila bränsleindustrin, med sina ”koldioxidmiljardärer” som rapporten kallar dem för (i USA-dollar räknat), har också spenderat stora summor pengar på diverse lobbyorganisationer för att influera beslut och förhala eller förhindra att klimatåtgärder vidtas. 405 miljoner kronor spenderas varje år av lobbyorganisationer i Bryssel för att påverka beslut inom EU – 1,1 miljoner kronor om dagen.
I USA år 2013 spenderade olje-, gas- och kolbolagen hela 3,7 miljoner kronor dagligen på att påverka beslut i den amerikanska kongressen – 210 000 kronor i timmen. Eftersom dessa siffror är redovisade av bolagen själva är det troligt att detta blott är toppen av ett isberg.
Och att deras lobbyverksamhet har gett resultat blir tydligt när man ser på de enorma subventioner och skatteavdrag som den fossila bränsleindustrin har fått av diverse regeringar, som långt överskrider det stöd som den förnyelsebara energisektorn får. Till exempel ger USA 44,4 miljarder kronor varje år i skatteavdrag för prospektering åt stora olje-, gas- och kolbolag.

– Klimatförändringarna och den ekonomiska ojämlikheten är oupplösligt sammanvävda och utgör tillsammans en av de största utmaningarna för 2000-talet. Paris måste bli startskottet för en human ekonomi för alla, inte bara de rikaste, sade Oxfams chef för mat- och klimatpolitik, Tim Gore, i ett uttalande angående rapporten.

Det är ett faktum att det är världens allra fattigaste områden och människor som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna i form av torkor, översvämningar, värmeböljor och andra naturkatastrofer. Bland de fattigaste människorna är det kvinnor och människor på landsbygden som drabbas hårdast. Särskilt kvinnor i de fattiga länderna är beroende av jordbruk som förlitar sig på nederbörd och saknar egna tillgångar som de kan luta sig tillbaka emot när tiderna blir svårare.
Oxfam menar att ett klimatavtal i Paris för de fattigaste, minst ansvariga och mest utsatta människorna måste slutas för att uppnå klimaträttvisa. Det är sant – men rapporten konfronterar tyvärr inte kapitalismen som system som huvudboven.

Rapporten handlar främst om individers konsumtion (i rapporten kallat ”lifestyle consumptions emissions”) och inte särskilt mycket om produktion. Sant är att levnadsvanor måste ändras till viss del: Mindre bil- och flygresor, äta mindre animaliska produkter med mera – vilket framförallt gäller för de rika.
Oxfam ger flera exempel på hur mycket större utsläppsfotavtrycket är bland de rika än bland de fattiga, till exempel att Kinas fattigaste hälft (600 miljoner människor) har ett totalt utsläppsfotavtryck som är en tredjedel av USA:s rikaste tio procent (30 miljoner). Det gäller även inom de olika länderna, där den rikare befolkningen har betydligt större individuella fotavtryck än de fattigare.
Men den överväldigande förändringen måste äga rum vad gäller produktionsförhållanden, vilka som har kontroll över vad och i vilka syften och intressen som beslut tas utifrån. Kraven måste riktas mot det rådande systemet: Kapitalismen, som inte kan erbjuda en ”human ekonomi för alla” då det står i diametral motsättning till allt vad humanitet innebär. De makthavare som för närvarande träffas under COP21 har varken viljan eller förmågan att ändra kurs på grund av de miljontals band som de har till näringslivet.
Det finns inget utrymme för männi­skans, djurens och naturens behov inom ramarna för det kapitalistiska systemet, då behovet av vinst för de superrika kapitalägarna står över alla andra intressen. Det kommer utan tvekan att återigen visas under COP21.

En hållbar och grön omställning av produktion och drift av varor, tjänster och energi kan enbart komma till stånd om de stora energi- och oljebolagen, storföretagen och bankerna världen runt ställs under demokratisk kontroll och styre underifrån.
Det är det enda sättet för att kunna fördela de ekonomiska resurserna utefter behoven, som till exempel till investeringar på kraftigt utbyggd och gratis kollektivtrafik, klimatsmarta bostäder, forskning och utveckling av förnyelsebar energiproduktion, effektiviserad varutransport etcetera.

Genom en demokratiskt planerad ekonomi skulle det enorma slöseriet som överproduktionen av varor, energi och mat innebär komma till ända. Dessa krav kräver en socialistisk samhällsomvandling, vilket är det enda sättet att stoppa kapitalismens hejdlösa utsläpp av växthusgaser och föroreningar samt dess utsugning av arbetare, natur och djur.
För att åstadkomma en sådan förändring krävs det gemensam kamp. Nya massaktioner, protester och rörelser som kopplar samman miljörörelser och klimatkampen med kampen mot kapitalismen behöver akut byggas. ■