2015: Förändringens vindar blåste snabbt

Under hösten blossade en folkrörelse för flyktingars rättigheter upp som
regering, media och det övriga etablissemanget senare gjorde allt för att stoppa.

"Det är ett i mångt och mycket annat land som nu står på tröskeln till 2016 än det Sverige som gick in i 2015"

Av Per Olsson

Förändringarnas vindar blåste snabbt under 2015 och Sverige gled allt mer isär, såväl socialt som politiskt. Det finns en utbredd känsla av att utvecklingen inte går åt rätt håll. Det är ett i mångt och mycket annat land som nu står på tröskeln till 2016 än det Sverige som gick in i 2015.
Världens flyktingkatastrof stod i fokus för år 2015, men det skulle ta en bit in på året innan flyktingkatastrofen satte sin prägel på utvecklingen i EU och Sverige.

I början av året var det fortfarande lite av en eftervalsstämning: En avvaktan och väntan på vad som skulle ske efter att extravalet, som skulle ha ägt rum i mars, ställdes in. Extravalet var statsministerns och regeringens svar på att Sverigedemokraterna och Alliansen hade röstat ned den förslagna höstbudgeten 2014. Men varken regeringen eller Alliansen ville ha ett till val, utan slöt istället den så kallade Decemberöverenskommelsen som bland annat skulle möjliggöra att minoritetsregeringar fick igenom sina budgetar.
Men Decemberöverenskommelsen, som sträckte sig fram till valdagen 2022, blev redan efter tio månader ett offer för den politiska kris som den påstods förhindra.

"Storbankerna har alltså ett direkt intresse av att fortsätta blåsa upp den bostadsbubbla som under året bara blev ännu större och mer riskfylld"

Efter åtta år med Alliansen fanns det förväntningar och ett hopp om att regeringsskiftet skulle innebära en politisk kursändring. Regeringen svarade inte alls upp till dessa förväntningar. Från första stund var budskapet att ”ladan är tom” och ”borden avskrapade”, för att citera finansminister Magdalena Andersson.
Men visst fanns och finns det pengar, även i statskassan. Men istället för offentliga satsningar på jobb, välfärd och bostäder var regeringen beredd att spendera mer än sina företrädare på militären. Försvarsmakten fick mer pengar än någonsin.
I den försvarsuppgörelse som regeringen slöt med Allianspartierna C, M och KD i våras fick militären ett tillskott på 10,2 miljarder kronor åren 2016-20, vilket i det närmaste var exakt den summa som Moderaterna krävde från början av förhandlingarna, som det moderata husorganet Svenska Dagbladet kommenterade den 17 april. Det skulle inte bli första gången som Moderaterna fick i det närmaste exakt vad man hade krävt av regeringen.

S-MP-regeringen var heller inte villig att ta tillbaka åtminstone en del av de många skattegåvor som Alliansen gav till de rika, storbolag och banker. Det blev bara några justeringar i marginalen, plus några utredningar för att slippa ta tag i brännande frågor som återförstatligande av järnvägsunderhållet, vinster i välfärden och särskild bankskatt.
Samtidigt som regeringen sade att det inte fanns pengar redovisade de fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – en sammanlagd vinst på dryga 81 miljarder kronor. Det är en fördubbling jämfört med för tio år sedan.

Storbankernas ständiga vinstrekord är kanske mer än något en symbol för kapitalismens girighet och rofferi. ”Ockerkapitalism” i ny form kan man kalla storbankernas frosseri och plundring av sina kunder. Ungefär var tredje krona på ett rörligt bolån är ren vinst för banken idag.
Även i år kommer storbankerna sannolikt att göra en vinst på över 80 miljarder kronor. Storbankerna har alltså ett direkt intresse av att fortsätta blåsa upp den bostadsbubbla som under året bara blev ännu större och mer riskfylld.
I protest mot den stora banksvindeln anordnade nätverket Folkkampanj för Gemensam Välfärd en bankprotestvecka med livliga protester utanför storbankernas bolagsstämmor i Stockholm i mars.
På väg in till en av bankstämmorna klagade investmentbolaget Industrivärldens ordförande Fredrik Lundberg och nummer tolv på listan över Sveriges rikaste med en förmögenhet på 29 miljarder kronor på att vi ville ta ”andras pengar”.

Karl Marx besvarade detta redan på sin tid: 

”Ni förfasar er över, att vi vill upphäva privat­egendomen. Men i ert nuvarande samhälle är privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess medlemmar – den existerar just därigenom, att den icke existerar för nio tiondelar. Ni förebrår oss alltså, att vi vill upphäva en egendom, som har till nödvändig förutsättning, att det oerhörda flertalet i samhället är egendomslöst. Ni förebrår oss med andra ord, att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, det vill vi.” (Kommunistiska manifestet, som Karl Marx och Friedrich Engels skrev 1848).

I mars i år blev regeringspartierna överens med Vänsterpartiet om att tillsätta en utredning med uppgift att lägga förslag som såg till att skattepengar inte hamnade som vinst i ägarnas fickor utan istället återinvesteras i verksamheten.
Enligt Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt var överenskommelsen ett stort steg på vägen mot att nå det som Vänsterpartiet och regeringen är överens om – att skapa en välfärd utan vinstintresse.
Det var dock ett utslag av önsketänkande. Regeringen har aldrig haft som mål att skapa en välfärd utan vinstintresse.

Även om Socialdemokraterna ibland har känt sig manade till att göra utfall mot riskkapitalister och andra välfärdsplundrare har partitoppen alltid lyssnat mest till vinstlobbyn, eller ”näringslivet” som Stefan Löfven kallar kapitalismen och dess företrädare. Miljöpartiet, som på sin kongress 2013 sade nej till vinstuttag, har i denna fråga liksom i många andra börjat göra helt om efter att man hamnade i regeringen.
Mycket snart efter överenskommelsen skickade regeringen genom civilminister Ardalan Shekarabi (S) andra signaler. En del av vinsten kunde ägarna få behålla och i vilket fall skulle de slutliga förslagen föregås av samtal med Allianspartierna.
I den senaste regeringsförklaringen hade ”stoppa vinstuttagen”, till Alliansens och de borgerliga ledarskribenternas stora förtjusning, devalverats till att ”fusk i välfärdssystemen ska bekämpas”.

I början av november backade regeringen från frågan om att stoppa den fria etableringsrätten för privata vårdcentraler. Frågan lyfts nu bort från den pågående utredningen om vinster i välfärden. Privatiseringslagen (tvångs-LOV) blir kvar och snart drivs hälften (idag 41 procent) av landets alla vårdcentraler av en annan vårdgivare än landsting eller region.
Dessförinnan hade det avslöjats att Sverigedemokraterna hade gett ”näringslivet” och vinstlobbyn en försäkran om att man var ett lika stort vinstkramarparti som de fyra Allianspartierna. Arbetsgivarorganisationen Almega, som politiskt står långt till höger, såg detta som en stor ”framgång”, skrev Dagens Industri den 12 september och fortsatte:

”I flera frågor utgör SD:s omsvängningar en stor landvinning för berörda intresseorganisationer [kapitalisternas organisationer]. I många fall handlar det om att partiet tidigare inte har haft någon utvecklad politik i en sakfråga och att man då valt att kopiera en intresseorganisations förslag. Ett sådant exempel är energipolitiken, där partiets politik tycks ha tagit starkt intryck av SKGS, basindustrins lobbyorganisation i energifrågan.” 

Det sistnämnda återspeglas bland annat i att det högst upp på SD:s energipolitiska kravlista står: ”Satsa på kärnkraften – en ren och säker energikälla”. Det är som om kärnkraftshaverierna aldrig har ägt rum. För SD-rasisterna finns inte förnybar energi på kartan.
Klimat- och miljökrisen gjorde sig ständigt påmind under året – i Sverige och globalt. Det extrema vädret blev än mer extremt 2015. Det blev aldrig någon riktig vår och sommaren var ovanligt blöt och kall.
I november slogs alla rekord. ”Månaden började med rekordvärme för årstiden vid bland annat Norrlandskusten och avslutades med stormen Gorm över Götaland. Däremellan passerade ett antal nederbördområden som resulterade i att månaden blev rekordblöt på flera håll i södra Götaland och nordöstra Norrland”, sammanfattade SMHI.
Extremvädret i november fortsatte in i december – den 6 december, den andra advent, var temperaturen i Stockholm densamma som på midsommarafton.

År 2015 gav en allvarlig varning om vad som hotar om temperaturökningarna fortsätter som nu. Enligt SMHI ”ökar medeltemperaturen i Sverige till nästa sekelskifte med 2-6 grader, beroende på mängden utsläpp. Uppvärmningen är störst i norra Sverige. Medelnederbörden ökar med upp till 50 procent, mest i norra Sverige. Den kraftiga nederbörden ökar med cirka 20 procent över hela landet.” Till det ska läggas stigande havsnivåer i främst södra Sverige.
Temperaturhöjningen och det förändrade klimatet riskerar människors hälsa och lokalsamhällets näringar samt orsakar irreparabla skador på ekosystem och biologisk mångfald. Samhället är inte rustat för att möta de alarmerande klimatförändringarna, vilket den förödelse och de sår som har skapats redan ger besked om.

Trots alla löften om att satsa på vård och omsorg blev 2015 ett år av fördjupad vårdkris. Ständiga besparingar och en nyliberal marknadsstyrning har dränerat vården på resurser. Det i sin tur har lett till en stadigt ökad arbetsbelastning och personalbrist. Smärtgränsen är för länge sedan nådd. Patientsäkerheten kan inte längre garanteras. Under sommaren var en fjärdedel av landets vårdplatser stängda och många skulle inte öppnas igen under hösten.
På Hudiksvalls sjukhus (Gävle­borgs läns landsting), som under en längre tid har dragits med överbeläggningar, skär man nu ned på antalet vårdplatser. ”11 av medicinklinikens 37 vårdplatser stängs. Även hjärtkliniken ska dräneras på vårdplatser”, skrev helahelsingland.se den 11 oktober.
I det angränsande landstinget, Västernorrlands läns landsting som styrs av S, MP och V, möttes politikernas och tjänstemännens nya nedskärningsplaner av historiskt stora mobiliseringar. Tiotusentals demonstrerade för att BB, barn- och kvinnokliniken skulle bli kvar i Örnsköldsvik och för att rädda sjukhuset i Sollefteå.

"Följderna av de beslutade och aviserade nedskärningarna kommer att föda nya vårduppror 2016"

Massprotesterna skakade Socialdemokraterna i Västernorrland, som leder det rödgröna styret, i sådan grad att man kände sig tvungen att avsätta landstingsstyrelsens ordförande och tillfälligt dra tillbaka nedskärningsplanerna.

Under flera års tid har personalen på länssjukhuset i Sundsvall varnat för att patientsäkerheten inte kan garanteras. ”Värst är situationen på medicinkliniken där 27 överläkare i våras varnade för att ’vården av resursskäl inte är medicinskt säker’. Reaktionerna från politiker och ledande tjänstemän i Landstinget Västernorrland kan väl bäst beskrivas som en väl avvägd kollektiv gäspning”, skrev Sundsvalls Tidning den 11 november; samma tidning hade månaden innan rapporterat att: ”Överbeläggningar, platsbrist och korridorvård bidrog till att tre patienter avled vid Sundsvalls sjukhus.”
I regeringens budget utlovades 1 miljard kronor extra till landstingen för att lindra vårdkrisen. Men det var inte bara för lite, för sent, utan egentligen inga nya pengar. Det var gamla pengar under ny rubrik.
Följderna av de beslutade och aviserade nedskärningarna kommer att föda nya vårduppror 2016.

Innan april månad var slut hade 1 700 flyktingar drunknat i Medelhavet till följd av att det inte finns några säkra legala flyktvägar in i Europa. Det var först då, efter att Fort Europa bara under årets första fyra månader hade skördat fler dödsoffer än under hela år 2013, som EU-ledarna möttes för att diskutera flyktingkatastrofen.
Under press från opinionen på hemmaplan kände sig åtminstone en del av EU-regeringarna tvingade till att tillfälligt ta emot fler flyktingar. Men bakom de hjärtan som såg ut att ha öppnats väntade stängda gränser och skärpning av EU:s flyktingpolitik. Inte minst i Sverige, som liksom Tyskland var ett av få EU-länder som var beredda att ta emot fler flyktingar.
Aldrig någonsin sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt undan krig, förtryck och fattigdom. Mer än 60 miljoner människor i världen, hälften av dem barn, är på flykt.

Varje dag flyr minst 42 500 personer från Syrien och andra krigs- och krisdrabbade länder – fyra gånger fler än för fyra år sedan, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR som den 18 juni presenterade sin skakande rapport World at war (En värld i krig).

– Vi bevittnar ett paradigmskifte. Vi befinner oss i en tid när flyktingströmmarna och de hjälp­insatser som krävs saknar motstycke, sa António Guterres, FN:s flyktingkommissarie och UNHCR:s högste chef, när rapporten offentliggjordes.

I ljuset av dessa fasansfulla siffror och i en värld som aldrig har varit så ojämlik och som skakas av allt fler våldsamma konflikter skulle det bara vara en tidsfråga innan fler flyktingar började söka sig till Europa i hopp om att få asyl, skydd och ett bättre, tryggare liv.
Från årets början till slutet av året hade 886 662 människor på flykt lyckats nå Europa. Hälften av dem var från krigets Syrien och de allra flesta hade kommit sjövägen över Egeiska havet med någon av de grekiska öarna som första anhalt.
Antalet flyktingar som hittills har sökt asyl och skydd i EU är fyra gånger fler än år 2014. Det är dock fortfarande bara en bråkdel av världens flyktingar som har anlänt till EU-länderna under året.

"Vågen av flyktingsolidaritet räddade liv"

Av alla de 4,2 miljoner flyktingar som sedan 2011 har flytt Syrien till ett annat land är det bara dryga 10 procent som har sökt asyl och skydd i Europa. Övriga finns i angränsande länder: Egypten, Jordanien, Irak, Libanon och Turkiet, där villkoren i flyktinglägren stadigt har försämrats på grund av att regeringarna i rikare länder drar in på stödet till FN och ickestatliga hjälp- och biståndsorganisationer.

”Mitt Europa, det ska ta emot människor som flyr från krig. Mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor”, sade statsminister Stefan Löfven i sitt tal till de uppemot 15 000 människor som hade samlats på Medborgarplatsen i Stockholm den 6 september för att visa sitt stöd till flyktingar under parollen ”Refugees Welcome” (”Flyktingar är välkomna”).

Helgen därpå genomfördes det demonstrationer runt om i hela Europa med det samlande budskapet: Refugees Welcome.
I Sverige anordnades den helgen – den 12-13 september – demonstrationer och manifestationer på en rad platser för att ge uttryck för kraven på att de flyktingar som kom till landet måste få stanna och för säkra flyktvägar in till Europa.
Denna mobilisering jämte en oemotsvarad mängd av frivilliginsatser såg till att ”Refugees Welcome” blev till mycket mer än en samlande paroll.
Den våg av flyktingsolidaritet underifrån som bröt fram under hösten skapade ett helt annat samhällsklimat.

Den markanta opinionsförändringen som ägde rum i flyktingfrågan kan återges i den undersökning som DN/Ipso presenterade den 27 september: 44 procent av de tillfrågade ansåg att Sverige ska ta emot fler flyktingar – en ökning med 18 procentenheter sedan februari. Nästan var tredje kunde tänka sig att ta emot en flykting i sitt hem.
I februari hade 36 procent uppgett att Sverige bör ta emot färre flyktingar än idag. I september var det 26 procent som tyckte så.
Opinionen sköt politikerna framför sig. Moderaterna och andra Allianspartier, som bara några månader innan hade sagt att flyktingvolymerna måste minska och anhöriginvandringen stramas åt, gick i det närmaste under jorden. Även SD tvingades ligga lågt.
Regeringen hade inget val än att vänta med att genomföra den skärpning av flyktingpolitiken som man hade bestämt sig för att göra. Vågen av flyktingsolidaritet räddade liv.

"Det är en chockdoktrin på svensk mark – med hänvisning till en påstådd ”systemkollaps” genomfördes en dramatisk skärpning av flyktingpolitiken"

Men inga opinionsförändringar är varaktiga. Pendeln tenderar att svänga allt snabbare och varje vändpunkt rymmer inom sig början till en ny vändpunkt. Det gäller särskilt om det inte finns en organiserad massrörelse som kan samla stämningarna underifrån till en politisk kraft som har styrka nog att stå emot det borgerliga etablissemangets försök att ta tillbaka förlorad terräng.
Det kom i den massiva propagandan om att ”systemen håller på att kollapsa” och attacker på EU-migranter. Från oktober och framåt har detta varit det dagliga temat från regeringen, Alliansen och media.
Det är en chockdoktrin på svensk mark – med hänvisning till en påstådd ”systemkollaps” genomfördes en dramatisk skärpning av flyktingpolitiken med början den 23 oktober med regeringens och Alliansens uppgörelse, samtidigt som dörren öppnades till en låglönemarknad.

Uppgörelsen följdes sedan av en ytterligare högervridning och skärpning av flyktingpolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel, gräns- och id-kontroller samt ålderskontroller av minderåriga. Med det har regeringen med stöd av Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet omvandlat SD-rasisternas ”Ingen ska ens tänka tanken på att komma hit” till praktisk politik.
I allt detta finns inslag av vad som har skett i Danmark. Där har rasistiska Dansk Folkeparti fått sätta dagordningen och blivit en ursäkt för de andra partiernas ständiga inskränkningar i asylrätten och attacker på flyktingar. Denna utveckling på svensk mark rymmer också sannolikheten av en politisk omgruppering till höger där Moderaterna mer och mer närmar sig SD.
När borgare talar om integration menar de i själva verket: ”Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?”, som Per Svensson skrev i Sydsvenskan den 13 augusti.

I spåren på den skärpta flyktingpolitiken kommer SD att höja sin rasistiska profil. Risken är stor att SD fortsätter att gå framåt  när deras politik legitimeras av de andra partierna samtidigt som Sverigedemokraterna kan fånga upp missnöjesröster.
Det finns också en överhängande fara för nya rasistdåd och till och med terrormord, som i Trollhättan den 22 oktober där en rasist gick in på F-9-skolan Kronan för att mörda de som såg ”utländska ut”. Tre personer (plus gärningsmannen) dödades i detta hemska dåd.
Sedan juli i år har det brunnit på 37 asylboenden och den 8 december samlades hotfulla heilande nazister utanför ett flyktingboende i Strängnäs.
I Strängnäs, liksom på andra håll där asylboenden attackeras, har svaret blivit omedelbara antirasistiska manifestationer.
När medlemmar och sympatisörer i Rättvisepartiet Socialisterna (RS) i Hammarkullen utsattes för mordbrand natten till den 25 oktober blev svaret stormöten i bostadsområdet Sandeslätt, demonstration och nattvandring i kombination med andra åtgärder för att skapa trygghet och säkerhet i området.

Den skärpta flyktingpolitiken kommer att följas av nya tvära högersvängar från regeringen i samarbete med ett eller flera Allianspartier. Andra grupper kommer att attackeras. Närmast hotar försämringar i socialförsäkringarna med hänvisning till kostnaderna för sjukskrivningarna. Att sjukskrivningarna ökar och blir längre är i huvudsak en följd av den ökade pressen, stressen och otrivseln på arbetsplatserna.

”Det är den psykiska ohälsan som idag är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Den psykosociala arbetsmiljön är sämre än någonsin och att det systematiska arbetsmiljöarbetet minskar på arbetsplatserna, trots att företagen därmed bryter mot lagen” (fackförbundet Unionens arbetsmiljöbarometer den 10 december). 

I frånvaro av en levande arbetarrörelse – demokratiska kämpande fackföreningar, ett arbetarparti eller rörelser som utgör steg mot ett arbetarparti – och mot bakgrund av att den politiska medvetenheten släpar efter har den tilltagande politiska polariseringen främst uttryckts i SD:s frammarsch och ett växande tomrum till vänster.
Men medvetenhet och stämningar kan mycket snabbt ändras, vilket vågen av flyktingsolidaritet var ett uttryck för. Högerkursen, skuldbeläggningen av flyktingar och SD-hotet kommer att föda nya motreaktioner i form av folkliga protester, nya gräsrotsrörelser och krav på en annan fördelningspolitik – låt de rika, bankerna och storbolagen betala.

Det växande missnöjet och den utbredda uppfattningen om att samhällsutvecklingen går i fel riktning kan mycket hastigt omvandlas till en revolt underfrån. Det visar inte minst utvecklingen i andra näraliggande länder, bland annat i form av de politiska strejker som genomfördes i Norge och Finland i år samt i Storbritannien där Jeremy Corbyns kampanj för att bli ny Labourledare blev till en folkrörelse mot högerpolitiken. Sverige är inte långt bort från en liknande utveckling. Om detta varslade 2015. ■