"Alla har släktingar som dött i kampen mot IS"

Kimberly Taylor (RS Haninge) rapporterar från flyktinglägren vid den turkisk-syriska gränsen

Foto: Kimberly Taylor

Efter besöket i Osmaniyes flyktingläger (läs förra veckans Offensiv) på den nordvästra syriska gränsen mot Turkiet fortsatte jag och min tolk vidare österut för att besöka två flyktingläger nära Gaziantep.

Flyktinglägret Kilis hyser 15 000 personer och är till fullo fyllt. Det ligger precis på den turkisk-syriska gränsen och är strikt kontrollerat, vilket gjorde att jag inte kunde ta mig in hur mycket jag än förhandlade.
Även att fotografera var förbjudet, men jag lyckades ta några bilder i smyg. De flesta jag pratade med utanför lägret var rädda för att tala om sin situation.
Jag bad om att få ta ett foto på en grupp kvinnor och barn som levde utanför lägret. De var oregistrerade flyktingar, vilket innebär att de kom in i Turkiet via ”olagliga” metoder och inte genom den officiella passagen. Att ta sig in i Turkiet på detta sätt innebär att de inte registreras och därmed inte får något härbärge eller stöd och måste rå sig själva.

"Vi hoppas alla kunna återvända"

Kimberly Taylor (RS Haninge) rapporterar här i en första av tre artiklar från flyktinglägren vid Syriens gränser. I denna artikel från det irakiska delen av Kurdistan.

Hur kommer det sig att en ung brittisk kvinna är så intresserad av och passionerad om den syriska och irakiska flyktingkrisen? Personligen blev jag involverad för två år sedan och har sedan dess haft en önskan om att fortsätta min resa.
Jag tog nästa steg denna månaden, då jag reste till Turkiet för att resa längs med den syriska gränsen för att besöka flyktingläger. Just nu (den 17 augusti) är jag i den irakiska delen av Kurdistan och besöker flyktingar som har flytt från många olika situationer.
Mitt mål är att belysa deras svåra situation genom personliga berättelser från de män, kvinnor och barn som jag träffar, från deras erfarenheter i Syrien till deras nuvarande situation som flyktingar som jag hoppas ska ge en bättre förståelse för deras situation. Min första berättelse kommer från ett av de första flyktinglägren jag besökte, i Osmaniye i Turkiet.

Helt fel, Amnesty

Av Lina Rigney Thörnblom
kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge

Förra tisdagen antog Amnesty International den omdiskuterade resolutionen om att förespråka en total avkriminalisering av alla aspekter av prostitution. Något som svenska Amnesty motsätter sig.
Amnesty International (AI) är inte en politisk rörelse, men det är en respekterad organisation för mänskliga rättigheter. Frågan är dock om AI börjar tappa greppet. Redan tidigare har organisationen kritiserats för att inte förespråka kvinnors rätt till abort. Man är för en avkriminalisering av abort, men bara sedan år 2007. Man ser inte aborträtt som en mänsklig rättighet.

Däremot ses sexarbetares rättigheter som mänskliga rättigheter, vilket de är. Men en avkriminalisering av så kallat sexköp eller av bordellverksamheter leder inte till en tryggare tillvaro för de prostituerade som Amnesty hävdar. Istället bidrar det till en större efterfrågan och en utvidgad sexhandel. AI:s nya linje innebär snarare ökade rättigheter för ”sexköparna”.

"Jag ångrar mig"

Bokrecension 
av Sanna Tefke

Sedan debatten om och avskaffandet av tvångssteriliseringarna av transpersoner har viktiga framsteg nåtts i att lyfta debatten om transpersoners situation. Frågor som allt för länge har legat i skymundan både inom och utanför hbtq-rörelsen.
Innan Caitlyn Jenner och Saga Becker har det funnits få offentliga personer för transpersoner att relatera till. Vanessa López är för de flesta känd från dokusåpan Big Brother, där hon år 2011 blev den första öppna personen med transsexuell bakgrund att delta, något hon fick utstå hot och trakasserier för både inne i huset och efteråt.

Förra året gav hon ut sin självbiografiska bok Jag har ångrat mig, (förlaget Two-spirit publisher, 2014) där vi får följa henne från uppväxten som pojke i Malmö till kvinnan hon är idag. Förutom gripande läsning om hennes liv som det är omöjligt att lämnas oberörd av lyfter boken även flera viktiga frågor.
För ungefär fem år sedan satt jag och Vanessa och pratade i en av de få luckorna som hemtjänstarbetet erbjuder. Jag vill synliggöra transpersoner och deras verklighet, sa hon till mig. Då hade hon precis ansökt om att delta i Big Brother.
Efter Big Brother öppnades dörrarna och Vanessa har gjort otaliga intervjuer och föreläsningar om sina erfarenheter och boken Jag har ångrat mig kan även ses som ett debattinlägg.
Vanessa påbörjade sin könskorri­gering när hon var 17 år, på den tiden var det inte möjligt att juridiskt byta kön utan sterilisering och att välja bort operationer sågs inte som ett alternativ.

I boken får vi följa henne från uppväxten och konflikten i att ses som en pojke men känna sig som en tjej och att åka på stryk nästan varje dag för att en inte passar in, processen till att hitta sig själv och den långa vägen dit, hur hon som omyndig tonåring hamnar på gatan och hamnar i väldigt riskfyllda situationer och upptäckten av en ny värld och sig själv.
Boken beskriver väldigt öppet processen med inte bara henne själv, utan även familjen, vänner, relationer, samhället och vården och det blir väldigt känslosamt i många delar.