Pelle Sunvissons bok 2041 är den perfekta studentpresenten. Kontakta Offensiv om du snabbt behöver få tag på den.Det handlar om en uppdatering av George Orwells klassiker 1984 från 1949. Det storebrorssamhälle som Sunvisson målar upp är inte en stalinistisk diktatur utan den totalt avreglerade nyliberala markandens diktatur, en generation framåt.
De första kapitlen ger en kalla kårar. Medborgarna är övervakade via kamera – Ekranen – bland annat i sina mobiltelefoner. Ekranen styr deras liv. Det är inprogrammerat vad du ska göra. Var och ens plikt är att alltid ha roligt och att vara sysselsatt. Att vara sysselsatt är att befinna sig i den virtuella världen Paradiset, som så klart bygger på konsumtion av olika varor. Har du inte loggat in i Paradiset under en viss tidsenhet ringer inaktivitetsvarningen.
Ekranen övervakar också att att du skrattar och ser glad ut, eftersom alla måste vara lyckliga. Efter ett visst antal varningar kan du skickas till aktivitetsläger. Vad som händer där framgår inte, men det är något som huvudpersonen Ashmine efter erfarenhet verkligen vill undvika.
På ytan är personlighet jätteviktigt, så viktigt att en butik måste kunna garantera att ingen annan i skolklassen har inhandlat ett likadant klädesplagg. Men blickarna är döda och människorna når inte fram till varandra.
De finaste styckena i boken handlar om hur Ashmine och hennes mamma för första gången lägger undan sina mobiler och har ett riktigt samtal.
Precis som i den orwellska världen befinner vi oss i en jättelik stat, Unionen. Andra länder är per definition inga stater. Och nyspråket är detsamma. Tvångsrekryteringen (som inte finns eftersom det heter frivillig rekrytering) till de ständiga krigen (som inte finns eftersom det kallas fredsmakt och inte krigsmakt) med de stater som inte finns sker genom att personer som befinner sig planlöst utomhus utan att vara sysselsatta helt enkelt plockas in.
Medan Winston i 1984 dränkte sina sorger i t-spritsliknande alkohol drogar Ashmine med vänner på mat. De lyckade människorna äter kopiösa mängder med mat, men blir ändå inte feta. Tvärtom gör olika behandlingar att kropparna hela tiden tävlar i perfektionism. Efter varje måltid intas ”blockare” som gör att maten snabbt rinner igenom kroppen. Priset är många långa stunder på toaletten.
De mindre lyckade människorna har inte råd med behandlingar eller blockare och får sina kroppar oformliga. Dessa människor kallas för ”ling” och är en andra rangens medborgare, med krympande rättigheter.
I början av boken startas en kampanj som försöker avstänga lingarna från att gå i skolan och delta i undervisningen. Även ”skuggorna” stängs ute, de obetydliga människor som inte har ”roligt”. Senare framkommer att det finns en ännu mer förtryckt grupp, de papperslösa, som står för i princip allt arbete, men som inte har några rättigheter.
Hur många människor har stängts ute egentligen? Är det kanske så att de lyckade människorna, ”blingarna”, är en liten minoritet?
Överhuvudtaget växer sig tanken starkare ju längre in i boken en kommer att det inte är så långt borta. Handlar det i själva verket om idag?
Jag tar ner 1984 från bokhyllan för en jämförelse och får återigen rysningar, men av ett annat slag, vid läsningen av följande mening redan på sidan sex: ”Idel krigsfilmer. En var mycket bra om ett fartyg fullt med flyktingar som bombades någonstans i Medelhavet”. Det var ju precis det här vi pratade om på partiföreningsmötet häromdagen. Att EU ska börja bomba flyktingbåtarna i Medelhavet.
Paniken stiger för ett ögonblick, men jag försöker komma till sans. Både Sunvisson och Orwell skriver ju framförallt om motstånd. Det är vår uppgift, vi som råkar finnas till just nu, ”Vi måste göra motstånd”, som Yllet i Kåldolmar och Kalsipper slår fast.
Och som motståndsbok håller 2041 måttet. Hur förs motståndet i ett järnhårt kontrollsamhälle där all media är styrd? Det är en viktig övning för oss. Hur förs motståndet när dina fiender är experter på motståndsrörelser och ligger steget före, vänder allt det du gör till sin egen fördel, till propaganda för sin egen stat? Hur tränar du i det mentala motståndet? Hur opererar en under radarn för att inte bli avslöjad?
Kapitlet om upproret som ställer sig på lingarnas och skuggornas sida är förlösande och handlar absolut om vilken skola som helst, om att bryta mobbningshierarkin idag på vilken arbetsplats som helst.
Känner en till författarens egen aktivism de senaste åren ger detta en extra krydda åt läsningen, speciellt de små detaljerna som känns igen som Haninge-miljöer. Högstadieläraren som klev ut ur skolan för att utmana krigsindustrin. Några ”medie-bluffar” och die-ins senare kommer han tillbaka till eleverna på ett annat sätt, med denna ungdomsbok.
Faktum är att jag får recensionsboken i Brandbergen Centrum när jag träffar författaren bärandes en hel kartong böcker i famnen då han precis har lämnat Brandbergsskolan där press-releasen ägde rum. Och det är det som är vår uppgift, ge till nästa generation av våra erfarenheter. De kommer att behöva dem.
Och vad betyder ögat? Den som läser lär.
Elin Gauffin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.