Storkonflikten 1980 – tio dagar som skakade Sverige

Av Per Olsson

För 35 år sedan, i maj 1980, stannade Sverige under tio dagar. Hundratusentals arbetare och tjänstemän var ute i strejk eller var lockoutade. Det handlade om nästan hälften av alla LO:s och TCO:s 2,3 miljoner medlemmar vid den här tiden. Tv-rutan slocknade, två av Sveriges Radios tre kanaler tystnade. Då fanns det bara två tv-kanaler och tre radiokanaler, alla statliga. Tunnelbanan stod stilla och kungen fick be facket om lov för att flyga utomlands.
Kampen under dessa dagar har gått till historien som storkonflikten 1980. För att påminna om denna omskakande händelse, som också markerade slutet på den gamla svenska modellen av välfärdsbygge och ”samförstånd”, publiceras åter denna artikel som först publicerades i Offensiv den 4 november 2010.

Storkonflikten år 1980 var den största öppna klasskonflikten sedan den stora Metallstrejken år 1945. Den blev en mäktig uppvisning för arbetarklassens styrka, vilket tog såväl regeringen och kapitalisterna som fackledningen och de socialdemokratiska topparna med överraskning.
Storkonflikten slutade med en moralisk seger för arbetarna. Arbetsgivarna, som envist hade stått fast vid ett nollbud, tvingades till sist att gå med på en uppgörelse som gav ett lönelyft på 6,8 procent.
Men storkonflikten blev också slutet för den gamla ordningen på arbetsmarknaden, präglad av arbetsfred och centrala förhandlingar inom ra­men för en ständigt expanderande kapitalism.
Lite har sagts och skrivits om storkonflikten år 1980. Förutom RS/Offensiv är det få som uppmärksammar denna banbrytande strid. Skälen till denna tystnad är två, vilka båda bottnar i storkonfliktens utfall:

Kapitalisterna och det borgerliga etablissemanget vill inte bli påminda om nederlaget och därmed tvingas erkänna att kamp lönar sig.
Fackens ledning vill inte heller att det ska bli känt att den kollektiva kampen besegrade både arbetsgivare och regering, eftersom det omedelbart reser frågan om varför man inte använde denna seger för att hejda den nedmontering av välfärden – nedskärningar, avregleringar och marknadsanpassning – som därefter påbörjades.
Efter storkonflikten menade även borgerliga kommentatorer att såväl arbetsgivarna som regeringen hade lidit ett kännbart nederlag. ”Vad har löntagarorganisationerna uppnått, utom att demonstrera sin makt att tvinga SAF och regeringen på knä?”, skrev Dagens Nyheter i en tidstypisk ledare under rubriken ”SAF lämnades i sticket”.  (SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, har idag ersatts av Svenskt Näringsliv). Enligt samma tidning var SAF-ordföranden Curt Nicolins supportrar så få efter storkonflikten att de kunde rymmas i en telefonkiosk.

Fackföreningarna hade visat sin styrka i kamp, men ledningen visste inte hur man skulle använda den seger man hade vunnit. Paradoxalt nog kom år 1980 efter maj månad att bli till en politisk vändpunkt högerut. Den förödmjukade högerregeringen tilläts punktera avtalsresultaten med sitt åtstramningspaket, bland annat höjdes momsen på sensommaren 1980 och Socialdemokraterna började gå starkt högerut.
År 1981 gjorde Socialdemokraterna upp med regeringen om att sänka skatterna för de högavlönade och avtalsrörelsen samma år resulterade i ett uruselt tvåårsavtal för arbetarna.
Men inget kan dölja att storkonflikten 1980 visade att kamp lönar sig och att facklig samordning bara är möjlig bakom en offensiv lönepolitik.
Storkonflikten år 1980 ägde rum i en helt annan tid än idag, vilket satte sin prägel på händelseutvecklingen. De globala makt- och styrke­relationerna präglades ännu av rivaliteten mellan ett stalinistiskt block under Sovjets ledning och ett imperialistiskt med USA i spetsen.
Det fanns fortfarande en livaktig arbetarrörelse. Nästan samtliga arbetare och tjänstemän var fackligt organiserade och Socialdemokraternas förborgerligande hade inte fullbordats.
Det fanns också en annan medvetenhet. Socialismen sågs av många som ett självklart alternativ till kapitalismen. Till och med LO-toppen talade fortfarande i termer av att ta makten över produktionen och företagen. Det fanns också en starkare vänster­opposition inom fackföreningarna och facktopparna var under större press då än nu. Dessutom hade kapitalismens guldålder i Sverige, under perioden 1945-75, precis tagit slut. En ny period kännetecknad av ekonomisk stagnation och växande klassklyftor hade just inletts.
Kapitalismens guldålder hade gett facken och de socialdemokratiska regeringarna en möjlighet att genomfö­ra långtgående sociala reformer utan att utmana kapitalismen och ut­an större mobiliseringar, vilket inte längre var möjligt från och med 1970-talets mitt.
Med några års fördröjning fick äv­en Sverige känna av den globala kapitalistiska kris som bröt ut åren 1974-75. Åren 1976-77 var särskilt besvärliga. En stor del av den gamla svenska basindustrin slogs ut, som till exempel varvs-, textil- och klädindustrin.

Det borgerliga etablissemanget skyllde krisen på de påstått höga lönerna och företagen skar i sina kostnader genom massavskedanden. När sedan konjunkturen började vända uppåt steg vinsterna igen, men inte lönerna och investeringarna.
År 1976 hade de borgerliga partierna, som då var tre – Centern, Folkpartiet och Moderaterna – vunnit valet och bildat regering för första gången på drygt 40 år. Det i sig var också en signal om att en ny tid hade inträtt. Från år 1932 till 1976 hade Socialdemokrater­na styrt Sverige, ett regeringsinnehav som i fråga om långvarighet saknar motstycke.
Den borgerliga regeringen från år 1976 lyckades, med minsta möjliga marginal, bli återvald år 1979.
Arbetsgivarnas uppblåsta bröst­toner år 1980 representerade makt­elit­ens revolt mot den offentliga sektorns framväxt och mot den nya arbetsrätt som hade utformats som ett svar på de många så kallade vilda strejker som genomfördes i början av 1970-talet.
Det var fråga om en kapitalistisk reaktion mot de många eftergifter man ansåg sig ha tvingats göra när det gällde sociala förbättringar och arbetsrätten (LAS, förtroendemannalagen, MBL och den nya arbetsmiljölagen).
Främst hoppades SAF att kunna sätta stopp för alla fortsatta diskussioner om hur arbetarna skulle ta makten över företagen, få facken att överge kraven på förstatliganden och få LO att ge upp sitt förslag om så kallade löntagarfonder, ett vinstandelssystem som till en början skulle innebära att facken fick stegvist växan­de aktieposter i företagen som, åtmin­stone på papperet, skulle leda till att man blev den största aktieägaren om 20-30 år. LO:s usprungliga löntagarfonds­förslag var en reformistisk uto­pi. Kapitalismen kan inte avskaffas stegvis via fonder, utan det krävs medveten klasskamp för en revolutionär förändring.

Löntagarfonderna var LO-toppens försök att hitta ett svar till kravet på socialisering (förstatliganden), en planerad ekonomi och kamp för att verkligen avskaffa kapitalismen.Genom att sätta klackarna i marken år 1980 hoppades kapitalisterna på att kunna inleda en ständig omfördelning av produktionsresultatet – från löner och offentlig sektor till vinster och privata förmögenheter. En politik som senare skulle kallas nyliberal blev ett av verktygen, men för att bana väg för total politisk kursändrig måste facken besegras. Arbetsgivarna dolde aldrig detta.
SAF-chefen Curt Nicolin, från Wallenbergsfären, sa exempelvis att masslockouten av 750 000 arbetare år 1980 var ”en investering för framtiden”, trots att den beräknades kosta verkstadsföretagen och ekonomin cirka 10 miljarder kronor i dagens penningvärde.
De dåliga avtalen åren innan 1980, med reallöneförsämringar samtidigt som vinster och aktieutdelningar ökade, gjorde att det bland arbetarna fanns en utbredd vilja att försöka ta igen lite av det man hade förlorat.

Även regeringspolitiken fungerade som tändvätska. Den sittande högerregeringen hade sänkt skatter och avgifter för företagen och dessutom devalverat, minskat kronans värde, vilket resulterat i högre priser (inflation) särskilt från år 1979.
Inte minst arbetsgivarnas extremt provokativa agerande, där nollbudet ackompanjerades med påkostade politiska annonskampanjer, retade upp arbetarna. Tidningarna var fyllda med annonser där SAF skrek ut sitt budskap om att högre löner och ökade offentliga utgifter ruinerade Sverige.
I praktiken vägrade SAF att inleda några förhandlingar. Det var noll och inget annat som gällde från första stund. Arbetsgivarna hoppades att regeringen skulle stifta en tvångslag som innebar att de uppsagda avtalen skulle fortsätta att gälla under år 1980. Regeringen hade lekt med den tanken och ett tag trodde den dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin (C) att han hade fått LO-toppens medgivande för en tvångslag.
Regeringen vågade dock inte. Stämningarna och pressen underifrån gjorde det i det närmaste omöjligt för LO-ledningen att acceptera en tvångslag. SAF:s attacker på den offentliga sektorn bidrog till att för första gången förena LO:s två stora offentligfack Kommunal och Statsanställdas förbund, som idag heter Seko, med tjänstemännen på den kommunala och statliga sidan.
På den privata sidan hände det motsatta: LO:s samordning med privattjänstemännen bröt samman när PTK-ledningen (TCO:s privattjänstemannafack) gick ut och stödde ett samhällskontrakt – alltså en uppgörelse mellan staten, arbetsgivarna och facken – där facken gick med på noll i löneökning i utbyte mot några sockerpiller från regeringen.

Tidigt på våren år 1980 stod det klart att det skulle bli strid. Det fanns flera anledningar till detta. En var SAF:s provokativa och kompromisslösa hållning, som stöddes av regeringen och medlarna. En annan, och kanske den viktigaste, var stämningarna och stridsviljan på arbetsplatserna.
”Om LO hade svarat ja på SAF:s nollbud skulle ett sådant svar sannolikt ha inneburit – mot bakgrund av de strejkaktioner som genomfördes hösten 1979 – en våldsam oro på arbetsmarknaden och i längden kosta mer”, skrev redaktören för boken Storkonflikten 1980, en av de få böcker som skildrar denna strid.
Med det menade han att om LO hade sagt ja skulle det ha lett till en strejkrörelse underifrån och växande vänsteropposition i facken. Om LO skulle ha lagt sig platt på marken skulle facktopparnas redan svaga auktoritet ha försvagats än mer. Nu bidrog kampen istället till att LO- och TCO-ledningen tillfälligt stärkte sin auktoritet, vilket man använde för att hålla tillbaka och avleda den kamprörelse som sedan uppstod på hösten 1980 mot regeringens krispaket och för nyval.

Nedräkningen mot storkonflikten inleddes på allvar i mars 1980, när LO lade det första varslet i form av övertidsblockad. Strax därefter lade regeringen fram ett åtgärdspaket som bland annat utlovade pris- och hyresstopp samt vissa skattesänkningar under förutsättning att facken skrev på ett nollavtal.
Regeringens inhopp fick ilskan att växa än mer. Pris- och hyresstoppet var ett skämt, merparten av hyrorna år 1980 hade redan höjts och priserna hade höjts med 8 procent se­dan avtalen hade sagts upp fem månader tidigare.
Den 2 april besvarade SAF LO:s övertidsblockad med varsel om masslockout av 750 000 privatanställda. Det var när lockoutvarslet presenterades som SAF-chefen Nicolin sa att ”det handlade om en investering för framtiden”.
Till en början skulle SAF:s masslockout inledas natten mot den 14 april, men efter medlarbud och diverse turer inleddes masslockouten den 2 maj, vilket gjorde att 1 maj blev en verklig kampdag med 800 000 demonstrerande – en tiondel av befolkningen – enbart i LO- och S-tågen.
LO:s svar på SAF:s masslockout var att ta ut 100 000 arbetare i punktstrejker från och med den 2 maj. Men dessförinnan hade 14 000 offentligt anställda gått ut i strejk från den 25 april och nästan lika många hade lockoutats av de offentliga arbetsgivarna.
Så fort de offentligt anställda gick i strejk fylldes borgarpressen med artiklar om att strejkerna var samhällsfarliga och att människor riskerade att dö till följd av att sjukvårdsanställda och landstingens tvätteripersonal deltog i strejken. Så fort arbetarna använde sig av strejkrätten reste borgarna och arbetsgivarna krav på att samma rätt skulle avskaffas eller begränsas.
”Hade vi vetat att de fackliga organisationerna skulle använda strejkvap­net som de gjort denna gång hade vi aldrig accepterat den förhandlingsrättsreform som gav dem full strejkrätt”, sa exempelvis chefen för Statens arbetsgivarverk efter konflikten. Förhandlingsrättsreformen är den lag som år 1965 gav offentligt anställda tjänstemän rätt att strejka.

Den styrka som facket och arbetarna visade under storkonflikten 1980 bidrog starkt till att kapitalisterna och övriga samhällstoppar, inkluderat Socialdemokraternas ledning, började se det borgerliga systemskiftet – marknadsanpassning över hela linjen – som en absolut nödvändighet för att kunna genomföra en omfördelning från löner och välfärd till vinster. Samtidigt påbörjades en serie åtgärder för att begränsa strejkrätten.
Efter segern mot SAF var det många arbetare som ville gå vidare och fälla regeringen. Men facktopparna tyckte att det räckte med att visa styrkan en gång. Varken facktopparna eller S-ledningen önskade ett nyval, utan stod i tur att påbörja en politisk högersväng. Det fanns därför ingen beredskap för att möta kapitalisternas och statens (läs regeringens) försök att snabbt ta tillbaka vad man tvingats ge i form av lönelyft i maj.
Med hjälp av inflation, räntehöjningar och sparpaket och sedan ytterligare en devalvering i början av år 1981, tilläts regeringen punktera storkonfliktens ekonomiska resultat, vilket åtminstone tillfälligtvis gjorde det svårare att mobilisera mot den högerpolitik som Socialdemokraterna kom att bedriva i regeringsställning efter att ha vunnit valet år 1982.

Den kanske viktigaste lärdomen av storkonflikten år 1980 är att även kampen för högre lön är politisk och ytterst gäller frågan om vilken klass som ska styra samhället. Storkonflikten visade att arbetarklassen kan vinna framgångar genom kamp, men att inga segrar är varaktiga så länge kapitalismen består.
Facktopparnas oförmåga att bygga vidare på segern för 35 år sedan är en förklaring till att facken har pressats tillbaka. Det i sin tur understryker vikten av att kämpa för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse – för självständiga, demokratiska och kämpande fack och ett nytt socialistiskt arbetarparti. ■