söndag 8 mars 2015

Vad behövs för att lösa vårdkrisen?

Av Katja Raetz

Nästan dagligen kommer nya larmrapporter om krisen i sjukvården. Personalen larmar om ohållbar arbetsmiljö, i synnerhet på akuten. Patienter och anhöriga larmar om långa väntetider och upplever att personalen inte har tid med dem.
Som en av huvudorsakerna anges bristen på sjuksköterskor. Det ligger en viss sanning i det. År 2011 låg Sverige under snittet bland OECD-länderna när det gäller nyutbildade sjuksköterskor, 43 per 100 000 invånare och år. Danmark hade till exempel samma år 78 nyutbildade sjuksköterskor per 100 000 invånare. Sedan dess har antalet utbildningsplatser ökat något, men bristen på sjuksköterskor i vården består.


Dagens Samhälle rapporterade i februari att det fattas 2 000 sjuksköterskor på Sveriges 68 akutsjukhus, vilket har resulterat i att 870 vårdplatser har stängts.
Sverige har en hög andel högre utbildade sjuksköterskor som tar över många av uppgifterna som i andra länder utförs av läkare. Dessutom har man minskat antalet undersköterskor och deras arbetsuppgifter har delvis lagts på sjuksköterskor med ökad arbetsbelastning som följd.
Sjuksköterskorna har i flera år larmat om att lönerna inte motsvarar ansvaret och utbildningen. Istället för att höja lönerna för att locka fler till yrket väljer flera sjukhus hellre att stänga ner vårdplatser.
Sedan årsskiftet har minst åtta av landets sjukhus gått in i så kallat stabsläge enligt Svenska Dagbladet, då bland annat planerade behandlingar ställs in och akut sjuka omdirigeras till andra sjukhus.

Det kan knappast vara förvånande att ett sådant läge ger ökad stress och därmed även utgör en större risk för att man gör fel. Enligt Socialstyrelsen har anmälningar enligt Lex Maria, det vill säga incidenter som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada, ökat under de senaste åren.
 I en internationell forskningsstudie med deltagare från Karolinska institutet kom man fram till att för varje ytterligare patient per sköterska ökade sannolikheten för dödsfall inom 30 dagar med sju procent efter genomgången kirurgi. Samtidigt betyder varje tioprocentig ökning av andelen högutbildade sjuksköterskor att sannolikheten för dödsfall minskar med sju procent.
Vården, liksom andra delar av den offentliga sektorn, är kvinnodominerad. Och det är inom den offentliga sektorn som de flesta och hårdaste nedskärningarna har skett och planeras framöver, vilket också visar på hur djupt kvinnofientligt och ojämställt det rådande systemet är.
Vad som behövs är en verklig satsning på personal, inte bara sjuksköterskor utan även till exempel undersköterskor. För att förbättra arbetsmiljön krävs att heltidsmåttet för framförallt tre­skiftsarbetare och nattarbetare minskas drastiskt. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön skulle innebära en kraftig förbättring av arbetsmiljön.

Detta kräver dock fler nyanställda för att inte mer måste göras på kortare tid. Samtidigt bör det även finnas fler möjligheter för kompetensutveckling på arbetstid för alla yrkesgrupper.
Varför satsas det då inte på ordentlig bemanning, bättre arbetsvillkor och lönelyft?
Bakom alla vackra tal om ”behovet av vårdsatsningar” kvarstår det faktum att tillgänglighet i vården inte planeras utifrån behov. Privatiseringar av främst primärvården har däremot gjort vården än mer ojämlik, när de rikaste och friskaste har fått ökade vårdresurser.
Med införandet av New public management (NPM) har idéer från det privata näringslivet gjort sitt intåg i vården sedan 1990-talet, med förödande konsekvenser.
Istället för helhetssyn och samordning har vården styckats upp i olika verksamheter och enheter som ska drivas som vilket företag som helst, med budgettvång och överskottskrav. Inga studier visar på att NPM har frigjort mer resurser till vården. Däremot visar många studier på att kostnaden för administration har skjutit i höjden.

Ett färskt exempel på detta är besparingskraven på Karolinska sjukhuset i Stockholm där onkologen (cancervården) ska spara 40 miljoner kronor under år 2015.
I en intervju i tidningen Vårdfokus den 16 januari berättar sjuksköterskan Katja Norberg att åtgärderna med att minska bemanningen genom att inte längre ta in timvikarier vid korttidsfrånvaro inneburit att den extra omvårdnaden, som att ha tid för samtal, inte längre hinns med:
– Man vet inte vad som möter en när man kommer till jobbet. Många är sjukskrivna och efter att timvikarierna har slutat har den beordrade övertiden ökat.

Med planering efter behoven skulle man även kunna sätta in resurser efter behov.
Hälso- och sjukvårdens andel av BNP har endast marginellt ökat sedan år 2004 från 9,1 till 9,6 procent. Det är självklart att hälso- och sjukvård som trots all teknik bedrivs av människor också borde ha stigande kostnader för rimliga löner.
Det är helt absurt att brister som långa vårdköer eller överbeläggningar ska åtgärdas med vite, alltså att resurser tas ur verksamheten. Till exempel har Region Skåne ett förbud mot överbeläggningar sedan år 2005, men har bara sedan år 2011 utfärdat viten vid minst fem tillfällen mot Helsingborgs lasarett på totalt 5,3 miljoner kronor.
Vad som istället krävs är att man undersöker vilka åtgärder som behövs och att resurser sätts in därefter, både ekonomiska och i form av personal. Då är det viktigt att personalen är delaktig i planeringen av vården, kan komma med förslag och invändningar vid eventuella omorganiseringar och att även patientföreningarnas kunskaper tas tillvara.
Resurserna finns för en verklig vårdsatsning. Enbart de närmare 60 miljarder kronor  som storbankerna delar ut till ägarna skulle räcka för att finansiera en vårdapparat vars tillgänglighet utgår från behov samt till att förbättra löner och arbetsvillkor för vårdpersonalen.

Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för: 
• 200 000 nya offentliga välfärdsjobb.
• Massiv upprustning av vården – behoven ska styra. Fler anställda på bättre villkor. En barnmorska per förlossning.
• Bryt trenden – öka antalet vårdplatser. Kraftigt höjda vårdlöner. Låt bankerna och de rika betala.
• Demokratisk styrning av sjukhus och andra vårdinrättningar.
• Riv upp privatiseringarna, köp- och  säljsystemen (NPM). Avskaffa vårdval och LOV. Kasta ut riskkapitalisterna. Stoppa nedskärningarna.
 • Bra vård för alla, i offentlig regi och under demokratisk kontroll. Fast anställd personal i största möjliga mån, kraftig minskning av stafettläkare.
• Facken måste ta strid. Mobilisera medlemmar och gräsrötter till aktionsdagar för vården över hela landet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.