2015: Europa i gungning

Hundratusentals i protester mot vattenavgifter på Irland

Av Per Olsson

År 2014 färgades av ökade spänningar och motsättningar på alla områden till följd av den skärpta globala krisen. En kris som är både ekonomisk, social och politisk och som utvecklas mot bakgrund av en snabbt accelererande miljö- och klimatkris. Kapitalismens återvändsgränd skapar en allt större klyfta mellan vad som skulle kunna vara möjligt och vad som faktiskt sker. Denna motsättning ger oundvikligen upphov till massrevolter och uppror. Men vid sidan av massornas revolution utvecklas kontrarevolutionen, vilket 2014 påminde om.

Strejkerna i Europa under årets slut, masskampen i Mexiko, revolten i USA mot polisvåld och rasism jämte exempelvis de omfattande strejkerna i Sydafrika, papraplyrevolutionen i Hongkong samt kampen för Kobanê ger en bild av hur 2015 kan gestalta sig. Samtidigt finns det många krishärdar i världen som kan förvärras under nästa år om inte massorna kan gripa initiativet och vända utvecklingen bort från krig, terror och ett förtryck som inte låter sig beskrivas i ord.
Offensivs sista nummer ägnas helt åt världen inför 2015. Texten bygger i huvudsak på den resolution som diskuterades och som antogs efter att en del ändringar hade gjorts på CWI:s internationella styrelsemöte i början av december i år (CWI står för Committee for a Workers’ International och är den internationella organisation Rättvisepartiet Socialisterna är med i. CWI finns representerade i över 45 länder över hela världen). I denna Offensiv, med början på sidan 4, publiceras en förkortad version av den resolution som CWI:s styrelse antog. Hela resolutionen finns att hämta på CWI:s hemsida på socialistworld.net.
Resolutionens titel World Perspective: A turbulent  period in history. Signs of a revival of class struggle signpost the future (Världsperspektiv: En turbulent tid i historien. Tecken på klasskampens återhämtning anger framtiden) sammanfattar vad som väntar under 2015.

Europa fortsätter att vara den globala kapitalistiska krisens epicentrum. I snart sju års tid har den europeiska kapitalismen varit stagnerande och nu hotar deflation – en period av sjunkande priser och levnadsstandard samt att skulderna växer i värde när penningvärdet ökar.
Men Europa riskerar att dras ned i en deflationsspiral från en betydligt svagare ställning än när den japanska kapitalismen i början av 1990-talet blev fast i deflation och stagnation. Efter mer än 20 års deflation i Japan är landets ekonomi mindre än i början av 1990-talet och landets ekonomi, en gång världens nästa största, är bara hälften så stor som Kinas.
Den hotande deflationen är följden av krisen och den hårda åtstramningspolitiken som inom EU och eurozonen i det närmaste har blivit grundlagsfäst. I vissa avseenden är dagens kris i Europa allvarligare än 1930-talets mardrömsår. Värst är läget fortfarande i Grekland, vars ekonomi har krympt med en fjärdedel sedan 2007-2008 och där nästan hälften av befolkningen lever på eller under den officiella fattigdomsgränsen. Men under 2014 spred sig krisen inom eurozonen från de svagaste länkarna till de länkar som skulle vara de starkaste – Tyskland, Frankrike och Italien, eurozonens tre största ekonomier.

Under 2000-talets första decennium var det bara Haiti och Zimbabwe som redovisade lägre tillväxtsiffror än Italien och i år krympte den italienska ekonomin än mer. Denna långa och oemotsvarade period av ekonomisk stagnation har skapat en lika oemotsvarad politisk kris. Inget finns egentligen kvar av de partier som tidigare dominerade Italiens politiska liv. Av det som en gång var Europas största kommunistparti, PCI, finns nu bara spillror kvar, och Kristdemokraterna, som var Italiens statsbärande parti efter andra världskrigets slut och 50 år framåt, försvann från scenen efter att helt ha förtärts av korruption och maktmissbruk.
Det borgerliga Demokratiska partiet (PD), där smulorna från de gamla partierna samlats, styr idag Italien. PD har under årets lopp förlorat fyra femtedelar av sina medlemmar – ett svårslaget rekord.
Denna svaga regering vann bara en tillfällig seger när de nyligen lyckades trumfa igenom de första av en lång rad planerade försämringar av anställningsskyddet. Vad regeringen dock lyckades med var att återuppväcka kampviljan. Den 25 oktober tågade minst en miljon demonstranter på huvudstaden Roms gator mot regeringens politik, följt av en generalstrejk den 12 december.

De etablerade partiernas nedgång och fall har skapat ett växande politiskt tomrum som ger möjlighet för såväl nya partier att snabbt få ett genomslag som gräsrotsrörelser helt vid sidan av partierna och även fackföreningarna. Det klaraste och mest inspirerande uttrycket för det sistnämnda står massrörelsen på Irland mot vattenavgifter för – en rörelse som har samlat hundratusentals i demonstrationer och som kan slå in den sista spiken i regeringskistan. Kampen mot vattenavgifter har helt förändrat situationen på Irland, en förändring som också återspeglas i ett växande stöd för kravet på  kvinnors  rätt till sina egna kroppar.
På Irland har kvinnliga medlemmar i Socialist Party (CWI på Irland) varit med och grundat ROSA (for Reproductive rights, against Oppression, Sexism and Austerity) som kampanjar för rätten till abort, men som också kämpar mot åtstramningspolitiken och som har fått ett stort genomslag. I Spanien i februari i år demonstrerade närmare 30 000 människor mot högerregeringen, som i praktiken ville förbjuda aborter. Och kampen gav resultat. I september fickregeringen dra tillbaka sitt förslag.

Den politiska vändning som noterades i Spanien 2014 var kanske årets mest spektakulära, åtminstone i Europa. Idag är det nybildade Podemos, som grundades i mars i år och
som kommer ur Indignadosrörelsen 2010, landets största parti i opinionsundersökningarna. ”Podemos är en reaktion med klara vänsterförtecken på Spaniens krasch, korrupta politikers allians med bankerna och den hårda åtstramningspolitik som krävts i utbyte mot nödlån”, skrev brittiska Observer den 16 november. I Spanien markerar Podemos uppgång det definitiva slutet på det spanska tvåpartisystemet där det socialdemokratiska PSOE och högerpartiet PP brukade turas om att regera. Att en Podemosregering nu är möjlig i Spanien visar hur snabbt förändringarnas vindar kan blåsa.

Grekland går mot nyval i början av nästa år. Vänsterpartiet SYRIZA leder i opinionsundersökningarna och ser ut att kunna bilda Greklands nästa regering. Det skulle vara ett politiskt jordskalv med efterverkningar långt utanför landets gränser. Visserligen har SYRIZA gått starkt till höger under senare år, men en SYRIZA-regering skulle ge nytt hopp om förändring och sannolikt följas av att arbetare och ungdomar går ut på gatorna för krav att hämta igen vad man förlorat.
Efter att ha genomfört den moderna historiens hårdaste åtstramningar har det tidigare grekiska socialdemokratiska masspartiet PASOK reducerats till ett litet korrupt högerparti. PASOK:s utveckling är ännu en påminnelse om att inget partis utveckling är satt i sten, särskilt inte i en tid av kronisk instabilitet och kris för alla kapitalismens institutioner och partier.
Den tid av mild reaktion som följde efter att Europas arbetare led nederlag i klasskrigets första slag, trots de enorma mobiliseringarna 2009-2012, är på väg mot sitt slut. Även om inslag av mild reaktion fortfarande finns kvar finns det tydliga signaler om att ett nytt kampuppsving är under uppsegling, samtidigt som makteliten med oro ser fram mot vad som kan hända den närmaste tiden. Det är en oro som kan sammanfattas i vad den nya EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker sa efter sin utnämning i juli: ”vi närmar oss Europas sista chans och om inte ekonomin vänder uppåt under de närmaste åren blir det uppror”. Sant – men även en vändning i ekonomin kan stimulera kamp. På Irland har kampen mot vattenavgifterna fått en extra skjuts av politikernas ständiga försäkran om att krisen är över. ”Om krisen är över, varför då nya pålagor?” har blivit det givna svaret.

I Belgien försöker högerkoalitionen att på bara några års tid genomföra samma nyliberala systemskifte som tagit exempelvis de svenska regeringarna årtionden att genomföra. Skillnaden är att i Belgien var facken beredda på att organisera en strid. I Sverige kapitulerade facktopparna utan strid och fortsätter att så göra. Det i sin tur är en viktig förklaring till varför stämningarna, kampen och aktivitetsnivån i Sverige halkat efter övriga Europa.
Den historiska kamp som skakat Belgien under november och december, som nådde sin första kulmen i generalstrejken den 15 december, kan bli vägledande för framtiden. Även en delseger i Belgien skulle lyfta kampmoralen i hela Europa och utdela ett hårt slag mot EU-politiken.

I Frankrike har den socialdemokratiska regeringens misslyckande och den fördjupade krisen tillsammans med vänsterns kräftgång än så länge hållit tillbaka kampen, vilket skapat förutsättningar för det rasistiska Front National under Marine Le Pen att framställa sig som den främste motståndaren mot EU:s åtstramningar. Men när, och det kan hända redan nästa år, de franska arbetarna och ungdomarna börjar formulera sitt svar på den kurs som samhällsutvecklingen har tagit kan läget snabbt förändras. I vilket fall har Frankrike tillsammans med Italien blivit källa till en fördjupad  instabilitet inom eurozonen.
Under slutet av året kom generalstrejken åter upp på den europeiska arbetarklassens kampdagordning. Även på Nordirland förbereds en generalstrejk från de offentligt anställda under våren mot regering-
ens nya nedskärningspaket.

År 2015 kan skriva början till ett nytt kapitel i den europeiska kampen som gör det möjligt att mer beslutsamt konfrontera de faror som hotar i form av fortsatt jobb- och välfärdsslakt, högerextremism, rasistisk splittring  och militarism.
25 år efter Berlinmurens fall blåser det nya kallakrigsvindar över Europa. Det frostiga klimatet, den militära uppladdningen och påföljande ekonomiska sanktioner Väst vs Ryssland har inte bara påskyndat och fördjupat den ryska kapitalismens kris utan har även drabbat Tyskland, Finland och de baltiska staterna samt gjort Ukraina bankrutt.
De ökade spänningarna som har följt i spåren på krisen och kriget i Ukraina, Rysslands övertagande av Krimhalvön och den tilltagande militariseringen jämte miljö- och klimatkrisen kastar en mörk skugga över framtiden och understryker hur brådskande det är att Europas arbetare förenas i en gemensam kamp för en demokratiskt och  socialistiskt Europa som ett steg mot en socialistisk värld. ■