76 är sedan kristallnatten: Nazisternas våldsnatt blev Förintelsens början

Av Stephen Rigney

Den 9 november är det 76 år sedan Hitlers paramilitära SA-milis, tillsammans med fascistiska supportrar, utlöste en omfattande och våldsam pogrom mot judar i nazistiska Tyskland och Österrike. Kristallnatten, som natten blev kallad (förmodligen av nazisterna för att förminska händelsen) på grund av de enorma mängder krossat glas som täckte gatorna utanför judiska hem och lokaler, betraktas som startskottet på nazisternas systematiska mord på sex miljoner människor under Förintelsen.

Vid Kristallnattens slut hade ett hundratal judar dödats, 30 000 fängslats i koncentrationsläger, 7 500 judiska affärer, företag och lokaler förstörts medan så många som 1 400 synagogor och bönehus hade utsatts för skadegörelse.
Medan Kristallnatten kanske markerade Förintelsens officiella början hade nazisternas skräckvälde länge riktats mot judar, romer, homosexuella och andra ”icke önskvärda”, inte minst fackliga aktivister och socialister som hade motsatt sig nazisternas brutala väg till makten.
Omedelbart efter maktövertagandet 1933 började nazisterna att sätta romer i koncentrationsläger samt tvångssterilisera romer, förståndshandikappade och mörkhyade tyskar.

Bojkott mot judar och attacker på andra minoriteter och vänstermöten var vanliga under åren före Kristallnatten samt officiella försök att få judarna att lämna Tyskland.
Redan i oktober 1938 hade nazisterna tagit steg mot att utvisa ”utländska” judar från Tyskland. I detta syfte hade 12 000 polska judar förts över gränsen till Polen där den polska regeringen vägrade att ta emot dem. Bland de som satt fast i ingenmanslandet mellan de två länderna var föräldrarna till en 17-årig jude boende i Paris, Herschel Grynszpan.

Den 7 november 1938 tog sig Grynszpan till den tyska ambassaden och bad att få tala med en tjänsteman innan han avlossade fem skott och allvarligt skadade diplomaten Ernst vom Rath.
För nazisterna, som länge hade väntat på en situation som kunde utnyttjas för att attackera judarna i en mer omfattande skala, var Grynszpans handling en gåva. Medan ledande nazister var försiktiga med att öppet kräva en pogrom mot judarna (då det kunde ha fått diplomatiska återverkningar), var allt som krävdes en liten knuff för att den växande antisemitiska hysterin skulle explodera.
När nyheten att vom Rath hade avlidit nådde partiledningen den 9 november sa nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels att det inte vore vettigt att samla demonstrationer i partiets eget namn, men om spontana demonstrationer skulle bryta ut skulle de inte förhindras. Trots att ordergivningen på så sätt skulle döljas var detta ett klartecken till pogromen.
Inom två timmar hade de första grupperna påbörjat sina våldsamma raserianfall, beväpnade med släggor och yxor. Judiska lokaler slogs sönder eller sattes i lågor. En tysk brandman i Laupheim beskrev hur han förbjöds att rycka ut med sin brandbil och hur ”mordbrännare kom i sina bruna uniformer [SA-trupper] för att beundra resultatet av deras förstörelse”.

I Wien i Österrike förstördes stadens samtliga 94 synagogor och böneplatser. Ett annat ögonvittne som drev ett judiskt barnhem i Dinslaken mindes hur en mobb på ett 50-tal personer förstörde hemmet. När hon flydde med barnen för att söka skydd hos polisen beordrades hon och hennes barn tillbaka till hemmet för att titta på förstörelsen. Hur judar togs från sina hem och tvingades att titta på förstörelsen är vanligt förekommande i rapporterna.
Men terrorn slutade inte där. Innan SA-trupperna hade släppts lös på gatorna hade nazichefen för säkerhetspolisen, Reinhard Heydrich, gett ordern att alla judiska arkiv skulle beslagtas från synagogorna, och de kommande veckorna användes de för att gripa ännu fler ”friska, judiska män som inte är för gamla”. Sedan fördes de till koncentrationsläger i bland andra Dachau och Buchenwald och som i en tidig glimt av framtidens fasor dog några hundratals innan de flesta släpptes efter några månader under förutsättning att de lämnade Tyskland.
Trots en officiell order från Goebbels, som krävde att våldet skulle upphöra den 11 november, fortsatte nazisterna med sin kampanj mot judarna.

En kollektiv bot på en miljard tyska mark utfärdades den 12 november till hela den judiska befolkningen för mordet på vom Rath medan 6 miljoner mark i försäkringsersättningar betalades ut till regeringen istället för till de vars hem och affärer hade förstörts. Det var offren som skulle betala för förtrycket av dem själva.
Dessutom beslagtogs all egendom som ägdes av judar som hade flytt landet medan en rad lagar infördes som syftade till, med Herman Görings ord, ”att vidta alla åtgärder för att eliminera juden från den tyska ekonomin”. Judar förbjöds ha körkort, judiska barn stängdes av från ”tyska” skolor medan diskussion om en slutgiltig lösning av judefrågan, om inte än på ett uttalat eller systematiskt sätt, blev mer alldaglig.

Trots Kristallnatten och Förintelsen, med alla dess fasor, har nazismen och dess förespråkare inte dött ut. Just som i Tyskland under 1920-talet har finanskrisen samt kapitalismens oförmåga att bygga bostäder och skapa jobb åt alla berett vägen för fascistiska styrkor igen. Detta, tillsammans med en vägran från den fackliga ledningen och de traditionella arbetarpartierna att erbjuda ett alternativ, har tillåtit rasistiska och fascistiska organisationer att utnyttja ilskan och frustrationen som finns i samhället.
I Grekland, där det fascistiska Gyllene Gryning har vuxit i opinionen under de senaste åren, har antifascister kallat till alleuropeiska demonstrationer den 9 november.
Sådana demonstrationer måste vara nästa steg mot att bygga en bred antifascistisk och antirasistisk rörelse som kan se till att inga fler Kristallnätter äger rum. ■