Den 9 november 1989 har i historieböckerna skrivits in som den dag då människorna i Östberlin bokstavligen tog saken i sina egna händer och började riva muren mellan östra och västra Berlin. Denna avgörande händelse hade föregåtts av en flera månader lång rörelse för demokratiska rättigheter i dåvarande Östtyskland (DDR).
Till skillnad från vad historieböckerna och massmedierna idag påstår var det ingen kommunistisk stat som föll med muren. DDR hade bildats efter andra världskrigets slut under sovjetiskt styre och med stalinismen som förebild. Till skillnad från Sovjetunionen, där den ryska revolutionens första år av arbetarstyre steg för steg hade krossats av den framväxande byråkratin under Stalin under 1920-talet, fanns det aldrig någon form av socialistisk demokrati i Östtyskland. Tvärtom, all form av självständig arbetarorganisering, som uppstod strax efter Hitlertysklands fall, slogs sönder av stalinismen.
Efter andra världskrigets slut 1945 delade de segrande makterna upp Tyskland. De tre västliga zonerna, under USA, Frankrike och Storbritannien, kom några år senare att bli Västtyskland (BRD) medan den östra zonen, under Sovjets styre, blev Östtyskland (DDR) 1949. Huvudstaden Berlin blev i sin tur uppdelad i fyra zoner, som blev Väst- och Östberlin.
Efter krigsslutet fanns en utbredd stämning i hela Tyskland om att ett nytt samhälle måste byggas och många hoppades på en socialistisk väg framåt. Om detta vittnar valet i oktober 1946 då även Kristdemokraterna CDU (som kan jämföras med Moderaterna i Sverige) påstod sig vara ”det stora socialistiska folkpartiet”. Det fanns stort stöd för förstatligande av storföretag och banker, där ockupationsmakterna USA och Storbritannien fick ingripa för att förhindra socialiseringslagar i flera västliga delstater, som Hessen och Nordrhein-Westfalen.
Både i västra och östra Tyskland bildades kommittéer, ”Antifas”, som i första hand ville ta itu med de nazistiska förbrytelserna, men som också tog upp frågor som socialisering (förstatligande) av produktionsmedlen. På några få orter bildades även arbetarråd.
Den sovjetiska militäradministrationen samarbetade med ledningen för kommunistpartiet KPD, med Walter Ulbricht i spetsen, för att upplösa denna oberoende organisering. Bara partier som grundats under Moskvas kontroll, som KPD och Socialdemokraterna (SPD), tilläts. På många håll växte dock KPD och SPD ganska snabbt trots order från Moskva att tona ned socialismen. Under året 1946 påbörjades förstatliganden av ekonomin, men från ovan och utan tillstymmelse till socialistisk demokrati. De tillåtna partierna sammanslöts till en ”enhetsfront” – det så kallade enhetspartiet SED, som bildades som en sammanslagning av KPD och SPD.
Med DDR:s bildande 1949 hade stalinismen tagit ett fast grepp om både Östtyskland och östra Europa. Industrier och jordbruk var förstatligade, men samhället styrdes av en privilegierad byråkrati och det skulle snart bli ett direkt hinder för framsteg. Leo Trotskij, en av den ryska revolutionens viktigaste ledare och den som först tog upp kampen mot stalinismens framväxt, skrev i mitten av 1930-talet:
”I en nationaliserad ekonomi kräver kvalitet en producenternas och konsumenternas demokrati, frihet att kritisera och ta initiativ – villkor, som är oförenliga med en totalitär regims fruktan, lögner och smicker.”
Efter att arbetarupproret i Östtyskland 1953 – för mer demokrati och äkta socialism – slagits ned av militären började allt fler människor lämna Östtyskland, framförallt via Berlin. Regimen reagerade med att den 13 augusti 1961 stänga gränsen mellan Öst- och Västberlin. Några dagar senare påbörjades byggandet av Berlinmuren, som officiellt skulle vara till skydd för Östberlin men där alla visste att målet var att förhindra massflytten till väst.
Under 1980-talet hade det stalinistiska systemet i Sovjet och Östeuropa hamnat i en återvändsgränd och stod vid ruinens brant. Redan 1980 började strejker i den polska staden Gdansk och den fria fackföreningen Solidarność (Solidaritet) bildades. Via västtysk tv och radio spreds information om detta även till Östtyskland.
I DDR fick framförallt krav på demokratiska rättigheter, åsikts- och informationsfrihet samt frihet att resa en allt större sprängkraft. Även miljöfrågan spelade en stor roll. (Själv läste jag för första gången om den miljökatastrof som hade drabbat Aralsjön i dåvarande Sovjetunionen i den tyska utgåvan av tidskriften Sputnik.)
När Michail Gorbatjov blev ny Sovjetledare 1985 påbörjades ett försök till en reformering av stalinismen uppifrån. Med Glasnost (öppenhet) och Perestrojka (ombyggnad) var det många som hoppades på en liknande utveckling i Östtyskland. Gorbatjovs politik var dock inget annat än ett försök från den styrande eliten att behålla makten via eftergifter till marknaden, privat ägande och vissa demokratiska lättnader.
I Östtyskland var det med allt hårdare repression som den stalinistiska regimen försökte förhindra en utveckling som i Polen 1980-81. Under pingsthelgen 1987 ingrep polis och säkerhetstjänsten Stasi hårt mot de tusentals ungdomar som i flera dagar hade marscherat till muren för att lyssna på en rockkonsert som hölls på västsidan. Många hamnade i fängelse.
Efter den första attacken från polisen sjöng ungdomarna Internationalen samt ropade slagord mot muren. Oppositionsgrupperna samlade sig under taket av kyrkorna, inte på grund av religionen, utan för att finna en fristad för att diskutera politik. I november samma år genomfördes en razzia mot oppositionella Umweltbibliotek (Omvärldsbiblioteket) i Berlin, som besvarades med protester från 500 personer. Razzior genomfördes även mot andra oppositionella grupper.
Under 1988 förstärktes den politiska censuren. Förbudet av tidskriften Sputnik kom i november 1988 och åtföljdes av fler förbud av andra sovjetiska tidningar och filmer. Förbuden spädde enbart på missnöjet och de oppositionella grupperna fortsatte att agera.
Ett viktig vändning ägde rum i samband med lokalvalen den 7 mars 1987. Det hade aldrig funnits äkta fria val i DDR under den stalinistiska regimen, men i detta val ledde det utbredda missnöjet till att fler försökte rösta mot det styrande partiet SED:s enhetslista ”Nationale Front”.
När valutgången kungjordes på 98,77 procent till SED var det helt uppenbart att det hade begåtts valfusk. Detta ledde till spontana protester i hela landet och sedan återkommande demonstrationer den sjunde varje månad.
Även internationella händelser påverkade situationen. Massakern i Kina på Himmelska Fridens torg i juni 1989 visade med all tydlighet det brutala systemets karaktär. I Polen började det nya Solidarność, som hade bildats 1988 att organisera strejker under det året och agera som ett politiskt parti. I stalinistiska Ungern blev olika partier tillåtna vid ungefär samma tid och gränsen mellan Ungern och Österrike öppnades upp. Under sommaren 1989 började en stor flyktingvåg från Östtyskland till Västtyskland via Österrike,
Hösten 1989 förändrades dock stämningen från ”Vi vill ut” till ”Vi stannar här”. Den fjärde september hölls den första måndagsdemonstrationen i Leipzig med 1 200 deltagare, som hade lämnat ett möte i kyrkan för att öppet demonstrera för demokratiska rättigheter. Vid den andra och tredje måndagsdemonstrationen, med ungefär samma deltagarantal som den första, ingrep polisen och demonstranter arresterades.
Den 25 september demonstrerade 8 000 personer med krav på bland annat ett erkännande av organisationen ”Neues Forum”, som grundades den 9 september. De hade dock inget egentligt program, utan ville bli en plattform där människorna kunde delta i demokratiska diskussioner.
Demonstrationerna växte i styrka. Den 2 oktober samlades 20 000, den 9 oktober 80 000, den 16 oktober 120 000 etcetera. Den 7 oktober, dagen då DDR firade 40 år sedan grundandet och som var tänkt att bli en maktuppvisning från regimen, hölls demonstrationer i flera städer.
I Dresden demonstrerade 40 000, i Leipzig 20 000 och i Berlin 10 000. Avgörandet kom den 9 oktober då militären beväpnades och gjordes redo att ingripa mot demonstrationen i Leipzig som hade samlat 70 000. Men uppenbarligen hade den revolutionära rörelsen sått tvivel i den styrande eliten, regimen backade undan och militär sattes inte in. Istället försökte regimen att klamra sig fast vid makten genom reformer uppifrån.
Den 17 oktober fick Erich Honecker lämna över makten till Egon Krenz. Pressfrihet infördes. Effekten blev att fler människor fick självförtroende till att gå med i protesterna, som började spridas över hela Östtyskland. Höjdpunkten blev demonstrationen med en halv miljon människor i Berlin den 4 november.
Den 9 november tillkännagav en pressad regim att gränserna mellan Öst- och Västtyskland skulle öppnas. Av vad som uppenbarligen var ett misstag sa regeringens talesperson att detta omedelbart skulle börja gälla. Samma natt drog människorna i Berlin till gränsövergångarna för att öppna muren.
Efter murens fall blev det mycket tydligt att revolutionen, trots sin mäktiga kraft, saknade ett klart ledarskap och inte heller hade en plan för nästa steg. Många av de nybildade organisationerna talade om att bygga en äkta socialism men utan att ge ett konkret svar på hur det kunde göras. Det fanns till exempel inga ansatser till att bilda kommittéer som kunde bli grunden för en ny socialistisk demokrati. Men det fanns vid denna tidpunkt en ganska utbredd vilja till återförening. Samtidigt hade den gamla stalinistiska regimen förlorat sitt inflytande.
I detta maktvakuum kunde pro-kapitalistiska krafter med Helmut Kohl, den västtyska förbundskanslern, i spetsen framträda som de enda som gav en väg framåt. Redan i november lät Kohl tillsätta en arbetsgrupp för att utarbeta ett 10-punktsprogram för en återförening som presenterades den 28 november 1989.
Med stalinismens sammanbrott i DDR blev det också känt att ekonomin låg i ruiner. Många av de gamla stalinistiska byråkraterna drogs med av den pro-kapitalistiska vinden och kunde inte sällan stanna kvar på sina poster. Det skapades till och med ett ord för dessa personer, ”Wendehals” (bokstavligen göktyta, men ska läsas som kappvändande opportunist). Med löften om ett ”blomstrande landskap“ (Helmut Kohl) hoppades allt fler på en snabb återhämtning av Östtyskland efter återföreningen. I det sista parlamentsvalet som genomfördes i DDR i mars 1990 fanns det inte ett enda parti som var emot Tysklands återförening och införandet av marknadsekonomin, som genomfördes först med en valutaunion och sedan i och med återföreningen den 3 oktober 1990.
Förhoppningar om att levnadsstandarden i det forna DDR skulle bli som i västra Tyskland grusades dock snabbt. Valutaunionen ödelade den östtyska industrin, som nu skulle hitta nya marknader, samtidigt som man förlorade sina gamla handelsförbindelser med Östeuropa. 1991 hade östra Tysklands BNP fallit till en tredjedel och industriproduktionen till två tredjedelar av nivån före återföreningen.
Den 1 juli 1990 tog den nyskapade institutionen Treuhandanstalt över den östtyska ekonomin och en gigantisk privatiseringsprocess sattes igång. De tidigare storfabrikerna styckades upp och de som ansågs vara vinstbringande såldes till främst västtyska ägare. Resten blev nedlagt med följden av att arbetslösheten drastiskt steg. Mellan 1989 och 2005 lämnade cirka 1,5 miljoner människor Östtyskland, framför allt unga människor och kvinnor. Sedan den senaste ekonomiska krisen har flytten till väst tilltagit igen.
Trots enorma subventioner har östra Tysklands ekonomi inte kunnat återuppbyggas på kapitalistisk grund. Forskare har på uppdrag av tidningen Die Welt beräknat att återföreningen kostat 2 000 miljarder euro mellan 1990 och 2013. Men fortfarande är produktionen och lönerna lägre och arbetslösheten högre i östra Tyskland än i västra. En fjärdedel av alla anställda (1,6 miljoner människor) i östra Tyskland tjänar mindre än 8,50 euro (dryga 75 kronor) i timmen.
Det finns mycket av händelserna 1989 som bär lärdomar för idag. Trots att förhoppningarna som fanns under revolutionen för 25 år sedan inte infriades gav den besked om att även en till synes mäktig regim kan besegras. Det visar vilken styrka som arbetare och ungdomar besitter om man står enade. Men lärdomen är också att det krävs organisering, ett parti och ett politiskt program för att nå målet – en demokratisk, socialistisk värld. ■
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.