Vården lider av högerns nedskärningspolitik

Av Robert Bielecki

Långa väntetider, stafettläkare, resursbrist, undermålig arbetsmiljö, ökad stress och press, nedskärningar, privatiseringar... Alla är ord som kommit att bli förknippade med den svenska vården. På grund av högerpolitikens nedmontering av hela välfärden har patienter och personal fått betala ett allt för högt pris.

Från att ha gått från ungefär 120 000 vårdplatser under 1960- och 70-talet har Sverige idag bara omkring 25 000 vårdplatser. Av EU-länderna har Sverige 2,7 vårdplatser per tusen invånare, vilket placerar Sverige i botten då genomsnittet ligger på 5,3 vårdplatser per tusen invånare enligt en rapport från OECD (västländernas samarbetsorgan) 2013. Landets läkare spenderar dessutom minst tid i Europa på sina patienter, enligt Läkaruppropet.
Detta allena är bevis på den aggressiva nedskärningspolitiken som högern, oavsett om det är Socialdemokrater eller Allianspartier som styrt, bedrivit och fortfarande bedriver. Ändå hävdar borgare att det inte alls är någon alarmerande situation inom vården, att ”det handlar inte om resurser, utan om utförande” som bl a socialminister Göran Hägglund uttryckt det.

Om man för en sekund lämnar borgarnas dimridåer och tar en titt på verkligheten, är bilden vida annorlunda. Vårdpersonal och patienter har otaliga gånger larmat om den ohållbara situationen de arbetar under, just på grund av nedskärningar, nedläggningar, privatiseringar samt en ökad arbetsbörda på färre personal. Rapporter och undersökningar om den förvärrade situationen för personal, patienter och anhöriga blir till stora högar när man samlar ihop dem alla.
Socialstyrelsens rapport Nation­ella planeringsstödet 2014 – Tillgång och efterfrågan på vissa personalgrupper inom hälso- och sjukvård samt tandvård visar att det är en skriande brist på personal och att efterfrågan långt överstiger tillgången. Det gäller främst yrkesgrupper som barnmorskor, psykiatrisjuksköterskor, sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor (exempelvis anestesi- och intensivvårdssjuksköterskor och distriktssköterskor).
Av landets 21 landsting uppger 16 stycken att de har brist på allmänsjuksköterskor. Allra lägst sjukskötersketäthet är det i Stockholms sjukvårdsregion, som har 985 sjuksköterskor per 100 000 in-
vånare. Genomsnittet på ­riksnivå är 1 105 per 100 000 invånare. Regionen hade också det lägsta antalet sjuksköterskor per läkare, 2,2 per läkare mot 2,9 stycken för riket. Personaltätheten är också väldigt låg jämfört med riket vad gäller specialiserade sjuksköterskor.

På Södersjukhuset (SÖS) i Stockholm saknas det 18 sjuksköterskor på akutvården, och i hela staden 500, enligt Vårdförbundet i Stockholm i november 2013. ­Resultatet är överbeläggningar och att patientsäkerheten hotas. Flera av personalen på SÖS uppger att det är såpass slimmat och att arbetsbelastningen är så hög att det är svårt att ha koll på alla sina patienter.
Ett internt e-mail från SÖS som fick spridning i sociala medier den 19 februari visar att situationen är fortsatt ansträngd. E-mailet beskriver hur det saknas vårdplatser och bemanning på flera avdelningar och att överbeläggningar kommer att ske som en följd av detta. Bedömningen är att detta kommer att påverka såväl patientsäkerheten som personalens arbetsmiljö.
Vidare visar en undersökning som SCB (Statistiska Centralbyrån) utförde på uppdrag av TCO (Tjänstemännens Centralorgani­sation) den 27 januari 2014 att bristen kommer bli värre framöver om den nuvarande trenden håller i sig. De räknar med att det kommer att saknas 141 000 personer med kompetens inom väl­färdssektorn år 2030. Vad gäller vården kommer det att saknas 71 000 personer med omvårdnadsutbildning inom diverse verksamheter, främst inom äldreomsorgen, samt 29 000 sjuksköterskor och 1 300 läkare år 2030.

Dessutom säger nyblivna sjuksköterskor upp sig i större utsträckning idag än tidigare. Enligt Vårdförbundet väljer allt fler att byta yrke efter en kort tid som sjuksköterska på grund av den dåliga arbetsmiljön, vilket får dem att må psykiskt dåligt. Det läggs även för mycket ansvar och uppgifter på nyblivna sjuksköterskor.
Och på Akademiska sjukhuset i Uppsala uppgick kostnaden för personalens övertid till hela 92 miljoner kronor förra året, rapporterar SVT den 18 februari. Övertidskostnaden ökar på grund av personalbristen, och personalbristen leder till att vårdplatser stängs. Det leder även till en sämre arbetsmiljö, i form av stress, ökad press o s v för personalen, varför många nu har sagt upp sig.

Högerpolitikernas favoritsvar när frågan om resursbrist, personalbrist o s v inom vården ställs på sin spets är att ”det är landstingens ansvar”, samt klassikern, ”det finns inga pengar”. Men Sverige har aldrig haft så mycket pengar som idag, problemet är att pengarna går till allt annat än där behoven finns. Sveriges fyra storbanker tjänade förra året över 250 miljoner kronor om dagen. Aktieutdelningen i vår beräknas bli otroliga 240 miljarder kronor, och Sveriges alla företag tjänade i fjol 944 miljarder kronor i ren vinst.
Det är att jämföra med landstingens totala årskostnad för landets sjukvård 2012, vilken uppgick till cirka 187 miljarder kronor.
När landstingen får samma ­fråga, bollar de i sin tur över frågan till staten, med argument om att ekonomin tryter och att det finns direktiv uppifrån på att spara in pengar. Ingen av de som styr vill ta ansvar för den förvärrade situationen inom vården.
Eller så kan man likt Filippa Reinfeldt skylla på personalen, som hon gjorde åsyftande barnmorskorna. ”Tyvärr hör barnmorskorna till de yrkesgrupper som arbetar mest deltid. Det skulle självklart vara bra om fler valde att gå upp lite i arbetstid”, yttrade hon i medier den 9 januari, utan hänsyn till den arbetsbörda landets barnmorskor har på sina axlar.
Barnmorskor har många gånger uttalat sig angående den dåliga arbetsmiljön på landets förlossningskliniker, att de blir utbrända, känner sig stressade, inte hinner med, är underbemannade o s v. De har också haft flera manifestationer under parollen ”Nu är det nog!”.

Istället för satsningar på välfärden satsas det från den härskande klassens sida på att berika de redan rika i ännu högre grad, bland annat i form av skattesänkningar. ”År 2000 tog samhället in 51,5 procent av BNP i skatt. 2015 kommer det enligt prognoserna att vara 44 procent. Den differensen motsvarar 330 miljarder kronor, en obeskrivligt stor summa. Det motsvarar runt 700 000 anställda – exempelvis sjuksköterskor eller lärare”, skriver Daniel Suhonen, chef för Katalys (ett institut för facklig idéutveckling), i Sydsvenskan den 17 februari.
Vågen av nedskärningar och privatiseringar får långtgående effekter, både vad gäller patienternas vård och behov samt personalens arbetsmiljö och hälsa.
Arbetsmiljöverket beskriver arbetet inom vården med att ”Arbetet präglas av högt tempo, stor arbetsmängd och splittrade arbetsuppgifter under tidspress” samt ”Risken för att drabbas av fysiska- eller psykiska besvär är hög”. Vården och hela den offentliga sektorn är dessutom ett kvinnodominerat område, och det är inom den offentliga sektorn som de flesta och hårdaste nedskärningarna sker, vilket bara är ett av många sätt som det rådande systemet är djupt kvinno­fientligt och ojämlikt.
Enligt Arbetsmiljöverkets rapport Korta arbetsskadefakta nr 1/2012, Kvinnors arbetsmiljö uppger 137 000 kvinnor att de har varit sjukfrånvarande på grund av besvär som orsakats av arbetet och att den vanligaste orsaken till dessa besvär är stress eller andra psykiska påfrestningar.

Med tanke på de hårda nedskärningarna och den ökade arbetsbe­lastningen på personalen är det inte konstigt att blott 66 procent av kvinnor mellan 20 och 64 år arbetar heltid och 34 procent deltid, utslaget på alla yrkesgrupper. Siffran är troligtvis högre inom vården med tanke på de många osäkra och tidsbegränsade anställningar som finns där.
Samma siffror för män är 89 procent som arbetar heltid och 11 procent deltid.
Det finns ett uppenbart samband mellan lägre personaltäthet och en ökad ohälsa, där ökade resurser i form av mer personal, utbyggda avdelningar, kompetensutbildning o s v skulle hjälpa enormt mycket. Men de nödvändiga satsningar som behövs uteblir. Istället fortsätter nedskärningarna och privatiseringarna, som gräver vården ned i ett än djupare hål.
Enligt högern är det ju trots allt ”utförandet” som är det viktiga. Utförandet av att ge vård till människor i behov av den blir dock allt svårare, just på grund av den aggressiva nedskärningspolitiken som högern står för. Däremot kan privata aktörer och riskkapitalbolag ta ut enorma vinster på patienter och personalens bekostnad. Det är ”utförandet” som högern vurmar om; maximal vinstutdelning till de redan berikade, på bekostnad av alla andra.

Skandalerna vad gäller privata riskkapitalbolag inom vården, såsom Carema (numera Vardaga), Aleris och Capio har varit oändligt många. Det handlar främst om att det inom den privatiserade vården är en bristande vård, mindre antal anställda (de allra flesta är dessutom visstids- eller timanställda), sparkrav o s v. Samtidigt inkasserar bolagen enorma vinster på flera miljarder kronor årligen. Det är våra skattepengar som går till ren vinst åt några få. Riskkapitalbolagen har inte patienterna eller arbetsmiljön som huvudfråga, utan vinsten står över allt annat. Det är därför de bland annat hela tiden försöker pressa ned antalet anställda, eftersom anställda kostar pengar.
Att riskkapitalbolagen i de flesta fall är skrivna i skatteparadis såsom Caymanöarna, gör att de inte behöver betala skatt på sina vinster i Sverige.
Och en undersökning från SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) från 2011 visar att privatiseringarna inte har haft några positiva effekter, men däremot en rad negativa effekter.
”Ökningen av privata aktörer under 2000-talet har på samtliga områden skett genom tillkomsten av fler och större vinstsyftande aktörer”, står det i rapporten, samt ”Dessutom resulterar besparingen oftast i högre vinst för utföraren utan att det offentligas kostnader minskar. Det enda sättet att generera vinst blir att hålla nere kostnaderna”.

Kampen mot vårdslakten har inte varit omfattande hittills, men några proteströrelser finns ändock. Doroteaupproret, som har kämpat för att få behålla sjukstugorna i Dorotea och Åsele, fick igenom kravet på en folkomröstning i Västerbottens län, där invånarna röstade för att behålla vårdplatserna i orterna med en förkrossande majoritet. Barnmorskornas upprop och sjuksköterskestudenternas krav på 25 000 kronor i ingångslön är andra exempel på att missnöjet är på väg att koka över i fler protester och mer kamp.
För att rörelser mot vårdslakten ska bli framgångsrika behöver de knyta an till andra proteströrelser och bli landsomfattande. Alla inom välfärdssektorn behöver gå samman i ett gemensamt upprop, för ett stopp på privatiseringar, nedskärningar, orimliga arbetsförhållanden o s v.
Möjligheterna för att bygga en gemensam rörelse underifrån finns, vilket kan driva kampen vidare mot alla former av förtryck.
De senaste årens backlash för välfärdsanställda, främst kvinnor, kombinerat med den kvinnofientliga politiken som regeringen har fört under väldigt lång tid, håller på att föda sin motreaktion. Behovet av kollektiv kamp mot kapitalismen med dess kvinnoförtryckande könsmaktsordning blir allt tydligare. ■

Rättvisepartiet Socialisterna säger:
> 200 000 nya offentliga välfärdsjobb.
> Massiv upprustning av vården – behoven ska styra. Fler anställda på bättre villkor. Kraftigt höjda vårdlöner. Bryt trenden – öka antalet vårdplatser. Låt bankvinster och de rika betala.
> Riv upp privatiseringarna och köp- & säljsystemen. Kasta ut riskkapitalisterna. Stoppa nedskärningarna.
> Bra vård för alla under demokratisk kontroll i offentlig regi.
> Facken måste ta strid. Mobilisera medlemmar och gräsrötter till aktionsdagar för vården över hela landet.

Läs också:
> Vänsterpartiets Nja till vinster
> Seger: Haninge backar - alla anställda i privat hemtjänst får kollektivavtal