I raden av otaliga nedskärningar och nedläggningar inom välfärdssektorn kommer ännu ett nytt chockbesked: intensivvården för psykiskt sjuka i Danderyds sjukhus läggs ned. Allvarligt sjuka och våldsamma patienter ska istället vårdas på de allmänna psykiatriavdelningarna.
Det var strax före jul som personalen fick beskedet om nedläggningen, som träder i kraft fr o m den 1 mars i år. Piva, de två psykiatriska intensivvårdsavdelningarna som har tio vårdplatser avsedda för de allra mest sjuka och våldsamma, försvinner därmed.
Den allmänna psykiatriavdelningarna har både lägre personaltäthet och säkerhet, vilket innebär en fara för såväl personal som övriga patienter, för att inte tala om de konsekvenser det kommer få vad gäller arbetsmiljön för alla inblandade på sjukhuset. Flera våldsincidenter har dessutom inträffat under hösten på Piva.
– Det här är galenskap och det handlar bara om pengar. Ingen skulle få för sig att en medicinsk intensivvårdsavdelning inte behövs, säger en anställd på sjukhuset som DN pratade med den 22 januari.
Det är i allra högsta grad en resursfråga, där högerpolitikens konstanta nedskärningar har lett till att allt färre ska göra allt mer med mindre resurser, vilket är en av anledningarna till att stress och psykisk ohälsa ökar för personal inom vården. När dessutom psykiatrin har öppnats upp för privata aktörer och riskkapitalbolag innebär det att pengar går till vinster åt de redan rika istället för till personalen och brukarnas behov, samtidigt som det orsakar allt större problem.
Haninge kommun var bland de första att öppna upp för privatiseringar inom psykiatrin. Redan 2009 tog Carema över öppenvårdspsykiatrin i kommunen, vilket har lett till en rad kraftiga försämringar. Boendestödjare i Haninge kommun skrev i ett brev till socialminister Göran Hägglund i maj 2011 om de drastiska försämringarna privatiseringen har lett till. Mindre fast anställda och istället fler stafettläkare, långa väntetider, ingen uppföljning av patienter ens de självmordsbenägna, bristande kontinuitet, lovade sjukintyg som inte kommit och där patienternas ekonomi raserats då försäkringskassan behöver intygen i tid och andra faktorer togs upp.
Vårdtagare inom psykiatrin i Haninge som Rättvisepartiet Socialisterna har pratat med säger att de upplevde och upplever en begränsad kontakt med läkarna, och att de inte kan hjälpa dem utefter de behov de har.
– De gjorde inte sitt bästa för att hjälpa mig. Jag upplevde det som att de tyckte att ”passar det inte så är det ditt problem”. Efter ett tag gav jag upp, säger en kvinna som vill vara anonym.
Det blir extra påfrestande att stånga huvudet i väggen för att försöka få hjälp om man redan lider av olika psykiska besvär.
– Bemötandet har varit väldigt tveksamt. Först fungerade det ok, men så fort jag blev av med min första läkare har jag haft stafettläkare, vilket innebär olika läkare nästan varje gång och det fungerar inte om en patient ska känna sig trygg. Relation mellan vårdpersonal och patient är väldigt viktigt om inte viktigast, uppger en ung man, också anonym, och fortsätter:
– Det tog från 2009 till sent 2013 att få diagnoser och kbt. Förra veckan höjde jag rösten i telefon och har nu fått en fast läkare i minst ett halvår. Från 2009 till 2013 har jag haft återfall i drogproblem och alkoholproblem, detta resulterar i att jag bryter ihop och har fått åka till St. Görans flera gånger och bli inlagd, slussad, till Ankaret i Haninge.
Vågen av nedskärningar och privatiseringar får långtgående effekter, både vad gäller patienternas vård och behov samt personalens arbetsmiljö och hälsa. Arbetsmiljöverket beskriver arbetet inom vården med att ”Arbetet präglas av högt tempo, stor arbetsmängd och splittrade arbetsuppgifter under tidspress” samt ”Risken för att drabbas av fysiska- eller psykiska besvär är hög”.
Vården och hela den offentliga sektorn är dessutom ett kvinnodominerat område, och det är inom den offentliga sektorn som de flesta och hårdaste nedskärningarna sker. Enligt Arbetsmiljöverkets rapport ”Korta arbetsskadefakta nr 1/2012, Kvinnors arbetsmiljö” uppger 137 000 kvinnor att de varit sjukfrånvarande på grund av besvär som orsakats av arbetet, och att den vanligaste orsaken till dessa besvär är stress eller andra psykiska påfrestningar.
Med tanke på de hårda nedskärningarna och den ökade arbetsbelastningen på personalen är det inte konstigt att blott 66 procent av kvinnor mellan 20 och 64 år arbetar heltid och 34 procent deltid, utslaget på alla yrkesgrupper. Siffran är troligtvis högre inom vården med tanke på de många osäkra och tidsbegränsade anställningar som finns inom vården. Samma siffror för män är 89 procent som arbetar heltid och 11 procent deltid.
Det finns ett uppenbart samband mellan lägre personaltäthet och en ökad ohälsa, där ökade resurser i form av fler personal, utbyggda avdelningar, kompetensutbildning osv skulle hjälpa enormt. Men socialminister Göran Hägglund säger i Aktuellt den 21 januari att situationen inom vården, då åsyftande på de långa vårdköerna för cancersjuka patienter som kan få vänta i flera månader på operationer, inte är en resursfråga utan en fråga om organisationen, att vården ska ”effektiviseras”.
Hur effektivt är det egentligen att stänga ned avdelningar, säga upp personal, arbeta under enorm tidspress, ha osäkra anställningar, att må psykiskt dåligt på grund av den undermåliga arbetsmiljön, ökade löneklyftor mellan män och kvinnor, privatisera vården för att göra vinst på patienternas och personalens bekostnad, och ett otal fler exempel? Säkerligen effektivt vad gäller vinstutdelning för privatägda vårdbolag och att dra åt strypremmen ekonomiskt för kommuner och landsting för att ytterligare berika de som redan har, men för patienter och personal och de enorma behov som finns i hela samhället är det inget annat än förödande.
Nedläggningen av Piva på Danderyds sjukhus är ännu ett exempel på att alla andra intressen än behoven går före. Peter Carlberg, pressansvarig för Stockholms läns landstingsområde, säger i likhet med Göran Hägglund och andra högerpolitiker att vården måste utformas annorlunda och att kostnaderna måste dras ned.
Interna dokument från sjukhuset visar att Psykiatri Nordväst är väl medvetna om vilka risker nedläggningen leder till, men genomför dem ändå eftersom Stockholms Läns Sjukvårdsområde, SLSO, pressar dem att täcka upp ett underskott på sjukhuset på 22 miljoner kronor.
– Man räcker inte till alltid redan som det är i dag. Det här kommer att äventyra säkerheten, leda till fler våldsincidenter – mot personal men också mellan patienter, säger sjuksköterskan Rebecca Stiernspetz, som arbetar på Piva och även på andra avdelningar, till DN den 22 januari. Hon fortsätter:
– Nu kommer de som är allra sjukast att blandas med deprimerade människor på allmänna psykavdelningar, där det redan i dag är lite personal och många patienter. De som är lugna kommer inte få någon vård – för det kommer inte att finnas tid. Det finns patienter som är helt beroende av Piva som inte klarar sig på vanliga avdelningar.
Oppositionslandstingsrådet Dag Larsson (S) hävdar att han inte visste något om beslutet, att det verkar fel och att han vill stoppa nedläggningen, men att ”det kan finnas tankar och motiv som rättfärdigar detta”. Att döma av Socialdemokraternas höga vilja till att fortsätta nedskärningarna i landets kommuner och landsting ska hans ord att stoppa nedläggningen tas med en skopa salt.
Det är hög tid att lyssna på de verkliga experterna: de undersjuksköterskor, sjuksköterskor, läkare och annan personal som jobbar inom vården samt brukarna som idag inte får den vård de är i behov utav. Alla de alarmerande rapporterna angående arbetsmiljön måste tas på allvar. I den rådande högerpolitiken kommer försämringarna bara att fortsätta. Vad som behövs är masskamp och organisering underifrån för att verkligen bringa till stånd en varaktig förändring. Det ser vi genom barnmorskornas demonstrationer, sjuksköterskestudenters krav på högre ingångslön och andra proteströrelser, som dock behöver ingå i ett nationellt vårduppror med krav på mer resurser till vården och ett stopp på högerpolitikens härjningar. Vård och omsorg är en rättighet – ingen handelsvara.
Rättvisepartiet Socialisterna står för:
> 200 000 nya offentliga välfärdsjobb.
> Massiv upprustning av vården – behoven ska styra. Fler anställda på bättre villkor. Kraftigt höjda vårdlöner. Bryt trenden – öka antalet vårdplatser. Låt bankvinster och de rika betala.
> Riv upp privatiseringarna och köp- & säljsystemen. Kasta ut riskkapitalisterna. Stoppa nedskärningarna.
> Bra vård för alla i offentlig regi.
> Facken måste ta strid. Mobilisera medlemmar och gräsrötter till aktionsdagar för vården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.