Allt färre får allt mer

Klassförtrycket ökar: Den rikaste 1 procenten äger tillsammans nästan hälften av världens totala rikedomar

Av Robert Bielecki

Organisationen Oxfam visar i sin nya rapport Working for the few att de 85 rikaste personerna i världen har mer pengar än hälften av jordens befolkning.

Det är svindlande, rentav hisnande, siffror som pekar på hur extremt o­jämnt fördelade världens resurser är. Världens ekonomiska tillgångar uppskattas totalt uppgå till 1 560 biljoner kronor,och den rikaste procenten av jordens befolkning äger tillsammans 712 biljoner kronor, alltså nästan hälften av världens totala rikedomar.
Siffran uppskattas vara ännu högre, då 120 biljoner oredovisade kronor finns undanstoppade i diverse skatteparadis.

I Manila, Filippinerna, tvingas människor rota runt i skräphögar för att hitta
föremål att sälja, vilket bara är ett av alltför många exempel på de extrema
klassklyftor som finns runtom i hela världen.

Rapporten fortsätter med att peka på att 70 procent av världens befolkning bor i länder där inkomstklyftorna har ökat under de senaste 30 åren. Dessutom har den rikaste procenten ökat sin andel av de totala intäkterna i världen globalt sedan 1980. I kapitalismens högborg, USA, har 90 procent blivit fattigare sedan finanskrisen, samtidigt som den rikaste procenten lagt beslag på 95 procent av den tillväxt som har ägt rum sedan krisens utbrott 2007-08.
Föga förvånande avslöjar rappor­ten att de rika har påverkat olika politiska beslut till sin fördel. Jämställd­het och barndödlighet är också områden som eftersätts på grund av de extrema ekonomiska klyftor som exi-sterar i dag.

Det kapitalistiska systemet har efter krisens utbrott blivit alltmer parasitärt. Arbetare runtom i hela världen har blivit påtvingade lägre löner, sämre villkor, ökad osäkerhet o s v, vilket har lett till en enorm social misär i många länder, som Grekland och Spanien. Samtidigt har banker och storföretag räddats från konkurser.
De enorma rikedomar som finns i världen hade, om samhället utgått från behov och inte vinstintressen, kunnat råda bot på hungersnöden i fattiga länder, innebära nödvändiga satsningar på infrastruktur, bringa till stånd en omställning till en grön produktion, skapa jobb och höjda löner till alla samt korta ner antalet arbetstimmar per dag.
Något sådant kommer aldrig att ske så länge det kapitalistiska systemet råder. Bara med ett socialistiskt program, med krav på arbetarkontroll underifrån, förstatligande av storföretag och banker o s v, kan den nödvändiga förändringen komma till stånd.

Att kampen tilltar runtom i hela världen, i form av generalstrejker och protester, visar på det utbredda missnöjet med hur dagens samhälle fungerar.
Det finns ett behov av att bygga nya massarbetarpartier som kan leda kampen framåt mot en socialistisk omdaning av hela samhället.