Av Katja Raetz
Den 9 november 1989 har i historieböckerna skrivits in som den dag då människorna i Östberlin bokstavligen tog saken i sina egna händer och började riva muren mellan östra och västra Berlin. Denna avgörande händelse hade föregåtts av en flera månader lång rörelse för demokratiska rättigheter i dåvarande Östtyskland (DDR).
Till skillnad från vad historieböckerna och massmedierna idag påstår var det ingen kommunistisk stat som föll med muren. DDR hade bildats efter andra världskrigets slut under sovjetiskt styre och med stalinismen som förebild. Till skillnad från Sovjetunionen, där den ryska revolutionens första år av arbetarstyre steg för steg hade krossats av den framväxande byråkratin under Stalin under 1920-talet, fanns det aldrig någon form av socialistisk demokrati i Östtyskland. Tvärtom, all form av självständig arbetarorganisering, som uppstod strax efter Hitlertysklands fall, slogs sönder av stalinismen.
Efter andra världskrigets slut 1945 delade de segrande makterna upp Tyskland. De tre västliga zonerna, under USA, Frankrike och Storbritannien, kom några år senare att bli Västtyskland (BRD) medan den östra zonen, under Sovjets styre, blev Östtyskland (DDR) 1949. Huvudstaden Berlin blev i sin tur uppdelad i fyra zoner, som blev Väst- och Östberlin.
Efter krigsslutet fanns en utbredd stämning i hela Tyskland om att ett nytt samhälle måste byggas och många hoppades på en socialistisk väg framåt. Om detta vittnar valet i oktober 1946 då även Kristdemokraterna CDU (som kan jämföras med Moderaterna i Sverige) påstod sig vara ”det stora socialistiska folkpartiet”. Det fanns stort stöd för förstatligande av storföretag och banker, där ockupationsmakterna USA och Storbritannien fick ingripa för att förhindra socialiseringslagar i flera västliga delstater, som Hessen och Nordrhein-Westfalen.
Både i västra och östra Tyskland bildades kommittéer, ”Antifas”, som i första hand ville ta itu med de nazistiska förbrytelserna, men som också tog upp frågor som socialisering (förstatligande) av produktionsmedlen. På några få orter bildades även arbetarråd.
Den sovjetiska militäradministrationen samarbetade med ledningen för kommunistpartiet KPD, med Walter Ulbricht i spetsen, för att upplösa denna oberoende organisering. Bara partier som grundats under Moskvas kontroll, som KPD och Socialdemokraterna (SPD), tilläts. På många håll växte dock KPD och SPD ganska snabbt trots order från Moskva att tona ned socialismen. Under året 1946 påbörjades förstatliganden av ekonomin, men från ovan och utan tillstymmelse till socialistisk demokrati. De tillåtna partierna sammanslöts till en ”enhetsfront” – det så kallade enhetspartiet SED, som bildades som en sammanslagning av KPD och SPD.
.JPG)
