av Mattias Bernhardsson
Julen är här. Tid att träffa släkt och vänner, laga god mat och mysa med min systers fina barn. Jag har alltid älskat julen, jag tindrar fortfarande som ett barn när jag pyntar hemma till ljudet av Tommy Körbergs och Sissel Kyrkjebøs duett ”Julen är här”.

i våra mörka länder
Kom, låt oss ta varandras händer
när julen är här
Och jag vill tända en stjärna till
den som har frusit och gått vill i världen”
Men i år har det inte blivit så mycket julmys än. Hemma är det opyntat och julmusiken ligger väl i en låda nånstans. Faktum är att jag på senare år fått allt svårare att finna någon julstämning.
Jag tror det har haft med klimatet att göra. Samhällsklimatet.
Det blir allt svårare att leva i Sverige. Vilken sorts jul har alla de föräldrar som enbart känner panik inför jul, skammen över att inte kunna ge sina barn en jul som de andra barnen i klassen? Vilken sorts jul har de hemlösa i Sverige? Vilken sorts jul har alla de flyktingar som sitter inlåsta på Migrationsverkets förvar?
Över 230 000 barn lever i fattigdom i Sverige. 34 000 människor är hemlösa. 4 500 av dem befinner sig i akut hemlöshet, med ingenstans att ta vägen förutom härbärgen, trappuppgångar, olåsta cykelrum eller tält. Papperslösa och gömda flyktingar ingår inte Socialtjänstens hemlöshetssiffror, inte heller EU-migranter. Varje vinter dör några hemlösa av kylan.
Det är inte bara kylan i form av celsius, utan den kyla som köpcentrumägarna – julkommersens vinnare – uppvisar när de slänger ut hemlösa i vintern. Kylan på Migrationsverket som håller barn förvarstagna längre än vad reglerna tillåter. Kylan i moderata kanslier som först försämrar för de som har det sämst och sen gör utspel om att förbjuda tiggeri och kasta de som tigger i fängelse. Kylan i de mest välställda kommunernas kommunledningar som till varje pris inte vill ta emot ensamkommande flyktingbarn.
Faktum är att kylan gör det svårare att leva i Sverige för de flesta människor, inte bara de mest utsatta. Och jag menar inte bara varsel, sämre arbetsvillkor och chockhyreshöjningar; Jag pratar om det mentala klimatet.