Reinfeldt i fablernas värld

RS svarar statsministerns skönmålning av svensk ekonomi

Av Per Olsson

Med skönmålningar, halvsanningar och direkta lögner om tillståndet i den svenska ekonomin ämnar Alliansen försöka vinna valet 2014. Statsminister Fredrik Reinfeldt satte tonen när han avslutade moderatstämman i mitten av oktober med orden: ”Svensk ekonomi är starkare än den varit på 40 år” och att det blir mer i plånboken för ”alla ” när Alliansen har makten.
Men knappt hade moderatstämman avslutats innan statliga Konjunkturinstitutet larmade om att: ”Den genomsnittliga tiden en arbetslös varit utan jobb är snart uppe på 90-talskrisens nivåer… Lågkonjunkturen kommer att fortsätta ytterligare flera år. Det kommer sannolikt innebära att långtidsarbetslösheten fortsätter att vara hög.”
Sedan Alliansregeringen tillträdde har arbetslösheten ökat med 71 000 personer och antalet långtidsarbetslösa har mer än fördubblats. Var femte arbetslös har gått utan jobb i över ett år. Samtidigt har den utveckling mot ökade klyftor som inleddes under 1990-talets början accelererat. Samhället håller på att glida isär.
Enigt Rädda Barnen lever mer än ett av tio barn i fattigdom. ”De ökade klyftorna i inkomststandard märks allra mest för den rikaste tiondelen som förbättrat sin ekonomiska situation betydligt mer än andra grupper. 1991 hade den rikaste tiondelen 2,63 gånger så hög inkomststandard som den fattigaste tiondelen. Motsvarande relationstal för år 2010 har ökat till 3,74 gånger så hög inkomststandard. Detta betyder att åtminstone en tiondel av landets hushåll har en inkomststandard som skulle räcka till att försörja ytterligare tre familjer av samma storlek” (Rädda Barnen: Barnfattigdomen i Sverige 2012:2).

Reinfeldts påstående är hånfullt lögnaktiga. Vad som kännetecknat Sverige de senaste åren är snabbt  ökade klasskillnader och att den offentliga sektorn brandskattats i en omfattning som saknar motstycke. Om Alliansen låtit skattekvoten (den offentliga sektorns skatteinkomster i förhållande till BNP) ligga på samma nivå som 2006 skulle de offentliga skatteinkomsterna idag vara hela 170 miljarder kronor högre.
Förutom att skattekvoten sjunkit har även de sociala utgifternas andel av BNP sjunkit och en allt mindre andel satsas på miljö och infrastruktur.
Sverige har halkat efter övriga Europa i infrastrukturinvesteringar med 30 procent de senaste 15 åren. När det gäller byggande ligger landet på en europeisk bottenplats och placerar sig sämst i Norden.
Dessutom har den historiska svaga ekonomiska tillväxten i Sverige sedan 2006 varken skapat jobb eller bättre livskvalité. Inte ens när ekonomin växte som mest, 5,5 procent 2010, kom arbetslösheten att ligga under 7,5 procent.
I dag ligger arbetslösheten på 8,5 procent. 402 000 personer saknar ett arbete, drygt 9 000 fler än för ett år sedan (Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsstatistik från den 11 oktober).
Vidare tenderar allt fler av de nya jobb som skapas vara otrygga och tillfälliga. Under de senaste 12 månaderna – från september 2012 till samma månad i år – har antalet tillfälliga jobb blivit 51 000 fler medan antalet fasta anställningar blivit 12 000 färre. Var sjätte anställd (700 000 personer) har nu en tillfällig anställning.

Kapitalismen har visat sig helt oförmögen att skapa jobb samtidigt som regeringens ”jobbpolitik” främst handlat om att straffa de arbetslösa och sjuka.
”150 000 arbetslösa står helt utan ersättning från trygghetssystemen. Det är tre gånger så många som för fyra år sedan. Endast en av tio med a-kassa får en ersättning som motsvarar 80 procent av den tidigare lönen” (Riksdag & Departement den 14 november 2012).
Det är inte vanliga människors plånböcker som fyllts på sedan 2006 utan storbolagens, bankernas och de välbärgades kassakistor. Det är bara när det gäller privatiseringar, vinster och aktieutdelning som svensk kapitalism slår historiska rekord.
Kapitalismens spekulativa och parasitära drag märks inte minst i att en allt större del av rekordvinsterna går direkt ned i aktieägarnas fickor.
Totalt får aktieägarna dela på minst 150 miljarder kronor i år och sannolikt ännu mer nästa år. Aktieutdelningen är nu större än den tidigare rekordnoteringen 2007.

Vinsterna har ökat på lönernas bekostnad. Löneandelen ligger idag 3 procent under 1984 års nivå och 12 procent under 1977 års nivå enligt det fackliga Löneandelsprojektet.
Samtidigt ligger investeringarna på en lägre nivå än tidigare. Istället för investeringar går vinsterna till kapitalexport, finansiella spekulationer och aktieägarna eller läggs på hög. De stora börsbolagen sitter på dryga 200 miljarder kronor som man inte vet vad man ska använda till.
Det är bristen på ”livskraftiga investeringsprojekt” som äventyrar ekonomins utveckling på sikt, menar Danske Bank i sin senaste prog-nos och bekräftar omedvetet den sanning som kan summeras i att kapitalismens kris kört samhället in i en återvändsgränd.
Att tala om brist på livskraftiga investeringsprojekt när 400 000 personer går utan jobb och det finns ett omedelbart behov av jättelika satsningar på välfärd, kollektivtrafik och grön omställning är absurt.

”Behovet av investeringar är mycket stort. Sverige bör bland annat satsa på att genomföra den stora omställningen från fossilberoende till förnyelsebara energikällor i konsumtion och produktion. Global Utmaning har räknat på investeringsbehoven och kommit fram till att de snarare borde ligga på cirka 800 miljarder kronor i stället för cirka 500–600 miljarder per år. Det skulle motsvara ungefär den andel av BNP som investeringarna låg på under 60- och 70-talen och kunna skapa ungefär 200 000 nya jobb”, skrev tankesmedjan Global Utmanings ordförande Kristina Persson, tidigare vice riksbankchef och riksdagsledamot (S), på SvD Brännpunkt den 28 april.
Men varken Alliansen eller Socialdemokraterna är beredd att göra dessa satsningar och kapitalisterna anser samhällsnyttiga investeringar icke-lönsamma nog. De tjänar mer på finansiella affärer.
En direkt följd av kapitalets globalisering är att jakten på kortsiktiga vinster trissats upp. Den moderna kapitalismen kan beskrivas som ett globalt kasino och en finansiell ”kvartalskapitalism”.
Det är förklaringen till varför exempelvis Volvos senaste kvartalsvinst på 1,7 miljarder kronor anses som ett ”för dåligt” resultat av ”marknaden” och nu följs av att ytterligare 2 000 Volvojobb ska bort.
Resultatet av denna kapitalistiska svindel är att samhället blir fattigare. Medan Reinfeldt spelar skrytvalser har de totala investeringarna fortsatt att minska. I år är det första gången sedan krisåret 2009 som bruttoinvesteringarna sjunkit tre kvartal i rad och industriinvesteringarna beräknas falla långt in på nästa år.
Det är främst den privata konsumtionen, som motsvarar hälften av landets BNP, som håller ekonomin uppe. Den privata konsumtionen kan tillfälligt fungera som den enda tillväxtmotorn, men det sker till priset av växande hushållsskulder och en allt större bobubbla.

Hushållens skulder har i det närmaste tredubblats under 2000-talet. Hushållens skuldkvot, dvs hushållens låneskulder som andel av den årliga disponibla inkomsten efter skatt, ligger på rekordhöga 170 procent. En stor del av skulden är i form av bostadslån. Under de senaste tio åren har bostadspriserna stigit mycket snabbare än inkomsterna, vilket i längden är ohållbart. Att köpa ett hus kostar i dag i genomsnitt åtta årslöner – tio år tidigare var priset fem årslöner (SvD Näringsliv den 23 oktober).
Även små förändringar nedåt vad gäller bostadspriserna innebär mot bakgrund av den höga skuldsättningen att ”konsumtionen minskar och det slår hårt mot medelstora företag som inte är så uthålliga att de klarar av en nedgång i försäljningen. Sverige är ute på djupt vatten”, enligt kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s i början av oktober.
Risken är stor att Sverige går mot en liknande utveckling som i Norge där bopriserna efter flera år av stadig uppgång nu börjat falla och allt fler skuldsatta hushåll fått det svårt att betala av sina lån.
Den globala, inkluderat den svenska kapitalismens stagnationskris är inget övergående fenomen.
Dagens kris, som inleddes 2007-2008, markerade slutet på en period av global ekonomisk tillväxt som egentligen var en kort parantes i kapitalismens historia som nu gett plats för en utdragen kronisk stagnationskris.

För att få till stånd en helt annan fördelning av det som gemensamt produceras krävs kamp för socialism; ett förstatligande av storföretag och banker under löntagarnas demokratiska styre och kontroll. Bara på så sätt kan vi förhindra att samhället som helhet rasar utför samtidigt som kapitalisternas plundring intensifieras och de redan rika bara blir än rikare.