Vinsterna och privatiseringarna måste stoppas

Krönika av Sanna Tefke (RS),
vårdbiträde, facklig aktivist och aktiv i Folkkampanj för Gemensam Välfärd

Sanna Tefke (RS)

Trogna Offensivläsare med bra minne kommer kanske ihåg min krönika om arbetsförhållandena i den privata hemtjänsten som skrevs för ganska exakt tre år sedan. Rubriken var ”Vem betalar vinsten?” och handlade om den stress och otillfredsställelse man som personal upplever, när varje arbetsdag innebär en jakt på minuter som går ut över både ens egen och vårdtagarnas hälsa samtidigt som ägarna skrattar hela vägen till banken.

Budskapet är idag mer aktuellt än någonsin och det är skrämmande att titta tillbaka på vad som har hänt sedan dess. Då, för tre år sedan, var det ett år efter införandet av LOV och när antalet privata utförare i Stockholm låg på blygsamma 91 stycken. Innan Caremaskandalerna. Innan vägning av kissblöjor. Innan alla andra ”fyll i valfritt riskkapitalbolag”-skandaler. Innan uppmärksammandet av räntesnurror. Innan svenska folket fick reda på hur många miljarder av deras skattepengar som numera befinner sig på Caymanöarna och andra skatteparadis. Innan vi fick veta att en vd för ett riskkapitalbolag var regeringens rådgivare i välfärdsfrågor. Innan änkor krävdes på betalning för skador orsakade av vanvård. Innan Sverige blev en nyliberal experimentverkstad och andelen privata utförare exploderade i valfrihetens namn. Innan kollektivavtal blev nästintill ett undantag istället för regel. Jag kan fortsätta länge, men ni fattar.

För personalen har såklart inte villkoren förbättrats. Jag har under bara det senaste året mött de flesta av privatiseringarnas och vinsthetsens vidrigaste konsekvenser. Fasta och trygga anställningar är på allt fler ställen en dröm­utopi. Migrantarbetare som fått betala istället för få betalt för att arbeta. Arbetstider som strider mot allt vad lagar och avtal heter. Hur fantastisk personal blir av med jobbet när de vågar påtala problemen. Höggravida kvinnor som tvingas fullfölja arbetspass när de varit med om trafikolyckor. Personer som arbetat storhelger utan OB-tillägg och till en lön som knappt går att leva på. Hur en del får betalt endast då de är inne hos vårdtagaren och inte för alla transporttider däremellan. Arbetsgivare som totalt ignorerar, eller inte har någon som helst koll, på lagar och avtal.

Försämringarna har gått i rekordtakt. Idag finns ca 250 privata utförare inom Stockholms hemtjänst, mer än hälften saknar kollektivavtal och riskkapitalbolagen har tagit över en allt större del av marknaden. Vinsterna existerar ännu även om de döljs i bland annat extrem skatteplanering. Allt fler berättelser om vanvård och hemska arbetsförhållanden har börjat läcka ut, trots arbetsgivarnas ihärdiga försök att dölja dem. Den folkliga opinionen mot nedmonteringen av vår gemensamma välfärd har växt sig allt större och har varit omöjlig för fackföreningsrörelsen och politiker att ignorera och har tvingat till debatt. En debatt som än så länge inte har lett till förändring.

Den 21 september går alla krafter som kräver den förändringen samman. Ett avstamp i den rörelse som krävs för att stoppa privatiseringarna och vinsterna. En rörelse som måste vinna. Annars vågar jag inte tänka på hur en kommande krönika om tre år skulle se ut.