Vinden blåser mot högerpolitik och klassklyftor

Perspektiv: Sverige ett år innan valet

Av Per Olsson

Snart är det ett år kvar till valet och opinionsvindarna har vänt – mot det borgerliga systemskiftet och dess effekter. Det finns en utbredd uppfattning, även inom det som brukar kallas medelklassen, att samhällsutvecklingen går åt fel hål och att landet håller på att glida isär.
Alliansen och projektet de Nya Moderaterna har nått vägs ände. Och valet 2014 kan resultera i att två (Kristdemokraterna och Centern) av fyra Allianspartier ramlar ur riksdagen.
Bakom allt tal om att Sverige är på rätt väg växer klassklyftorna och arbetslösheten ligger kvar på en rekordhög nivå. Den sociala krisen nådde en ny vändning i år i form av de kravaller som ägde rum i Husby med flera förorter. Det var en tydlig larmsignal om vad som väntar när klasskillnaderna vidgas och massarbetslösheten består.

Efter mer än två decennier av borgerligt systemskifte – avregleringar, privatiseringar och nedskärningar – har Sverige blivit ett land där marknadsanpassningen av välfärd och exempelvis kollektivtrafik gått längre än i något annat land. Sedan 1980-talets mitt har ”en revolution i det tysta” ägt rum i Sverige, vilket var den brittiska tidskriften Economist beskrivning av den kontrarevolution och den tillbakarullning som har ägt rum. Enligt samma tidskrift skulle den nyliberala gurun ”Milton Friedman känna sig mer hemma i dagens Stockholm än i Washington DC”.
Privatiseringarna och avreglering­arna har nu skapat en horribel marknadskris inom välfärdssektorn, som kanske främst märks på skolans område. Skolan tyngs nu ner av å ena sidan utarmningen av den kommuna­la skolan och å den andra av att friskolornas ägare lägger ned eller gör konkurs.

Skolan och vården är sannolikt de två frågor som kommer att stå i fokus under tiden fram till valet.
Årets sommar har vittnat om det alarmerande tillståndet i vården, trots att personalen tvingades skjuta upp sina semestrar samt ett enormt övertidsuttag. Det är en rakt igenom ohållbar situation som gör att läget inom vården även i fortsättningen kommer att vara lika bekymmersam som under sommaren.
Hur ansträngd situationen är visas av att var tredje barnmorska visar tecken på utbrändhet och lika många har haft funderingar på att lämna yrket.
”Svenska läkare spenderar minst tid i Europa på sina patienter”, enligt Läkaruppropet och ”det beror delvis på att vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion istället för på patientens behov.”

Det långtgående extrema borgerliga systemskiftet har nu fött sin egen motreaktion i form av en massiv opinion emot privatiseringar och vinster i välfärden. Även om denna tydliga opinionsförändring ännu väntar på att uttryckas i ­massprotester är det en markant scenförändring som har skett.
Det finns dock en gryende vilja att aktivt protestera.
September i år ger åtminstone en liten fläkt av en het höst i Sverige, med flera demonstrationer innan kulmen nås med den 21 september. En dag som har möjlighet att bli lite av en historisk dag. Man får gå flera år tillbaka i tiden för att hitta en motsvarande riksomfattande gräsrotsmobilisering.
På nätet cirkulerar också en mängd olika personalupprop särskilt från  vårdanställda, men även från lärare som bara väntar på att det ska följas av någon form av handling och öppen protest under hösten.
Så förutsättningarna för att vinna stöd för nya kampinitiativ och fortsatt kampanj för exempelvis välfärd utan vinst efter demonstrationerna den 21 september kommer att stiga successivt.

Dagens stämningar ger vid handen att människor har en allt mer bestämd uppfattning om vad man ­inte vill ha – fortsatt välfärdsslakt och högerpolitik. Men det finns samtidigt stor förvirring om vad som är alternativet och vad som krävs för att bryta högerpolitiken.
Sveriges mest omfattande opini­onsundersökning, som görs av SOM-Institutet vid Göteborgs universitet, frågade i fjol höst de intervjuade om vinster i välfärden och resultatet var slående: Majoriteten av alla väljare, inom alla partier, utom i ­Folkpartiet, är emot privatiseringar inom vården, skolan och omsorgen. Och när det gäller vinstuttag ur välfärdssektorn var motståndet kompakt bland samtliga riksdagspartiers väljare.
Den senaste tidens vård- och fri-skoleskandaler har dessutom ytterligare spätt på motståndet mot riskka­pitalisternas plundring av välfärden.
Det är också värt att notera att Attendo Omsorgs ägare erkände att en av anledningarna till att man ­inte hittat köpare till bolaget var ”det förändrade politiska klimatet”. Istället för att sälja valde ägarna att plocka ut en miljard kronor ur bolaget, vilket motsvarar kostnaderna för nära 3 000 nya välfärdsjobb. Med det gavs ännu en  ny offentlig lektion av hur riskka­pitalisternas berikar sig på välfärden.

Kommunalkongressens beslut, mot förbundsledningen som, märk väl, kanske har varit LO:s största vinstkramare, om inte bara en non profit-princip i välfärden utan även om att Kommunal tillsammans med LO ska ta initiativ till en kampanj mot vinst i välfärden, var en enorm framgång. Beslutet körde även över de tama förslag som LO:s Välfärdsutredning lade fram istället för kongressens non profit-beslut. Välfärdsutredningens utvattning motiverades med oenigheten inom LO, läs Kommunalledningens motstånd mot en non profit-princip, men nu är läget helt annorlunda.
Efter Kommunalkongressen finns det betydligt större möjligheter än tidigare att driva på facken, inte minst Kommunal, att börja kampanja för non profit.
Symptomatiskt är att stridsfrågorna i årets avtalsrörelse gällt de försämringar i anställningstrygghet och arbetsvillkor som har blivit en följd av nyliberalismens härjningar.
Till skillnad från tidigare större strejker finns efter bussförarstrejken en uppfattning om att man vann en betydelsefull delseger. Det var arbets­givarna som fick backa och strejken gav besked om att kamp lönar sig. Samma känsla, om än inte lika utbredd eftersom man inte fick ta ­fajten fullt ut, finns också inom den spårbundna trafiken. Men framför allt avtalet på Götalandståg ses som en stor seger mot bolagens, i detta fall SJ:s, race mot botten vad gäller löner och arbetsvillkor.

Avtalsrörelsen och opinionsundersökningarna bara bekräftar att frågan om ”Välfärd i vems regi?” besitter en enorm sprängkraft och kommer att förfölja de etablerade partierna i valet samtidigt som Folkkampanj för Gemensam Välfärd med vinden i ryggen kan gå vidare efter manifestationen den 21 september.
I spåren på nyliberalismen, den påföljande arbetsgivaroffensiven och facktopparnas kapitulation, har följden blivit ökat bossvälde samt mer stress, press och ohälsa på arbetsplatserna.
Tidigare i år publicerade LO en rapport Arbetsmiljö 2012 som visade att inte minst arbetarnas ­arbetsmiljö försämrats dramatiskt: ”Förutsättningarna för att kunna arbeta ända till pensionen med bibehållen hälsa och ha en god inkomst under ett helt arbetsliv, har snabbt försämrats. Störst försämring har arbetare, i synnerhet kvinnor, fått. Idag ser vi att kraven och stressen ökar i arbetet, samtidigt som det egna inflytandet minskar.

Andelen arbetare som 2012 är uttröttade varje vecka är så högt som kring 70 procent. Andelen arbetare med ont i ryggen är högre 2012 än ­tidigare. Jobben har blivit allt mer monotona”.
Samtidigt har företagshälsovård och rehabilitering dragits ner. Hela den utvecklingen bakåt resulterar nu i att sjukskrivningarna ökar igen och fler slås ut i förtid. Varje höjning av pensionsåldern blir därmed ett direkt slag i ansiktet, inte minst på arbetarkvinnorna.
Till det ska läggas det ökade anta­let tillfälliga anställningar (det finns till exempel minst 65 000 personer i landet som har varit ­visstidsanställda fem år eller längre hos samma arbetsgivare). Förutom detta breder en lönedumpad grå- eller svartzon ut sig på arbetsmarknaden. Egentligen kan det som har skett på arbetsplatserna sedan början av 1990-talet läsas som en uppdatering av det Marx beskrev som det alienerade arbetet.
Att det var Socialdemokraterna, det parti som mer än något annat har identifierats med välfärdsbygget, som inledde tillbakarullning­en har starkt bidragit till att de aldrig kommer att återfå sin gamla ställning.

Socialdemokratins förtroendekris återspeglas i att partiet i Sifos senaste ­väljarbarometer (i augusti) till och med hamnar ­under siffran från katastrofvalet 2010, vilket var det sämsta val som partiet gjort sedan den allmänna rösträtten infördes. (I Sifos augustimätning får S 30,5 procent mot 30,7 procent i ­valet 2010.)
Även om opinionen har vänt emot Alliansen och högerpolitiken finns det litet eller knappt något förtroende för den så kallade oppositionen.
Etablissemangets kris och samstämmigheten mellan de gamla riksdagspartierna skapar också möjligheter för det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna att från tid till annan vinna ökat stöd i väljaropinionen.
Att Sverigedemokraterna ligger farligt nära 10 procent i en del opinionsundersökningar är en varning och det finns risk för en ”dansk valrörelse”, där inte minst desperata allianspartier försöker spela ut det rasistiska/nationalistiska kortet.
Överhuvudtaget är ­stämningarna otroligt flyktiga och det sker ständigt snabba svängningar i medvetenheten. Det ligger i situationens natur att protester snabbt kan blossa upp i olika frågor för att sedan snabbt försvinna från den offentliga dagordningen.
Vänsterpartiet försöker nu profilera sig som det parti som är helt emot vinster i välfärden samtidigt som man fortfarande lever på hoppet om ett närmare samarbete med Socialdemokraterna och till med en plats i nästa regering.
Detta trots att Lövfen gång på gång har sagt att det röd-gröna samarbetet är över och att man önskar ett slut på blockpolitiken. Och skulle Vänsterpartiet mot förmodan få en ministerpost så kommer det ske till priset av att partiet får ge upp sitt motstånd mot vinster i välfärden.

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) är kompromisslöst emot vinster i välfärden. Vi säger nej till privati­seringar och nedskärningar – rusta upp vård, skola och omsorg på perso­nalens och brukarnas villkor och 200 000 nya välfärdsjobb. Samtidigt som vi vill göra allt för att fortsätta att bygga upp och sprida ­Folkampanj för Gemensam Välfärd.
Vad som krävs är en gigantisk upprustning av välfärden och det kan inte göras utan att vinstintresset kastas ut med en total omläggning av politiken. Det man inte äger kan man inte kontrollera. Därför blir kampen för välfärd utan vinst en kamp för en antikapitalistisk politik – för socia­lism och arbetarrörelsens ­socialistiska pånyttfödelse.
Hur det går i valet kan ingen säga, mer än att oddsen är låga för ett regeringsskifte. Sedan är det en annan fråga vem eller vilka som kommer att bilda regering. En bredare koalition kan inte uteslutas. I vilket fall som helst blir det nog slut på den blockpolitik som vi idag känner, men ingen verklig kursändring.
Bortom retoriken finns det allt mindre skillnader partierna emellan, vilket visas av att Reinfeldts utspel om ett femte jobbskatteavdrag har blivit ett lika stort problem för Alliansens påhejare som för Löfvens socialdemokrati.
De 25-30 miljarder kronor som regeringens valfläsk kostar kommer, oavsett vem eller vilka som bildar regering, att betalas med nedskärningar och skattehöjningar.
Även om den ekonomiska tillväxt­en håller i sig fram till valet, är det inget som ger regeringen någon drag­hjälp eftersom det till stor del ­handlar om en jobb- och glädjelös tillväxt.

Den svenska varuexporten har stagnerat under året. Den ekonomis­ka tillväxten har främst hållits uppe av en stark inhemsk marknad – den privata konsumtionen – och om ingen dramatisk vändning nedåt äger rum i världsekonomin kan den privata konsumtionen hålla tillväxten uppe ända fram till valet.
Det finns flera skäl till detta. En är deflationen – att priserna utom på mat sjunker – vilket gör att även årets magra avtal ger reallöneökningar. En annan den låga räntan och att bostadsbubblan ännu inte ­spruckit, som gör att hushållens lån i banker och finansinstitut kan fortsätta att betalas ett tag till. Ett tredje är att börsuppgången ökar förmögenheterna hos de hushåll som sparar i aktier och ett fjärde att regeringen kommer att försöka köpa röster före valet, vilket ger en del hushåll lite mer pengar.
Alla dessa skäl kan innebära att hushållens konsumtion med hjälp av krediter kan hålla tillväxten uppe ännu en tid, precis som under förra kvartalet, kanske till och med fram till valet.
Men i vilket fall som helst handlar det om en slags konstgjord andning som bara ger ett tillfälligt and-rum och det handlar om en ytterst svag tillväxt i historisk mening. Dess-utom tillkom­mer hushållens sårbarhet för bland annat fallande bopriser, ökade räntor och inte minst arbetslöshet och sjukdom.

Kapitalismens återvändsgränd kan beskrivas på många sätt, men ett talande bevis är att bolag och banker idag har överfulla kassakistor. Det handlar om 200 miljarder kronor som man inte vet vad man ska göra med. Vilket motsvarar ett lönelyft på tio procent till alla Sveriges anställda.
Detta ”överflöd” på kapital blåser upp nya bubblor när kapitalisterna istället för att investera speku­lerar på börsen och köper värdepapper och valutor. Samtidigt som marknadens kaos oundvikligen leder till nya kriser, som uttrycks i överproduktion- och överkapacitet,  som vi exempelvis börjar skönja inom gruvnäringen.
Under hela sommaren har det  pågått en banbrytande strid mot gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines provborrningar i Kallak utanför Jokk­mokk. Endast med hjälp av massiva polisinsatser har detta ­högriskprojekt kunnat starta, men striden är långt ifrån över.
Nu kan också Tärnaby, efter beskedet om att Nickel Mountains får starta en nickelgruva i ett område som klassats som ett riksintresse för ­rennäringen, bli ett nytt Kallak.
Mer än kanske något annat idag sätter gruvbolagens rovdrift och kortsikta vinstjakt fingret på att en ­hållbar utveckling är oförenligt med kapitalismen.

Behovet av planering, demokratisk kontroll och styre från anställda och lokalbefolkning samt statligt ägande av hela gruvindustrin är akut.
De modiga och beslutsamma protesterna mot gruvbolagens politiker­stödda skövling är också ett uttryck för åtminstone en början till en ny situation i Sverige präglad av en ­större vilja till aktivt motstånd och ­sökande efter alternativ till högerpolitik och kapitalism.