EU:s högerpolitik har gjort ”Europa konkursmässigt”

Av Per Olsson

I slutet av förra veckan aviserade EU-kommissionens pampar en viss lättnad i åtstramningspolitiken. Sex EU-länder – Frankrike, Nederländerna, Polen, Portugal, Slovenien och Spanien – fick lite längre andrum för att nå det godtyckliga budgetmålet om att underskottet inte får överstiga 3 procent av BNP. Den extra tiden som ges var av karaktären ”härtill är vi nödd och tvungen”. Den accelererande ekonomiska, sociala och politiska krisen i Europa gav EU-pamparna inget val än att ge ytterligare andrum. Det fanns, trots alla nedskärningspaket, ingen chans för dessa länder att nå budgetmålet.

Mer andrum och att även finansminister Anders Borg börjat tala om att EU behöver mer av stimulanser är dock ett motvilligt erkännande av att åtstramningspolitiken varit ett katastrofalt och dyrköpt misslyckande.
Men än är det långt till en verklig kursändring från Europas regeringar. För att nå dit krävs nya massrevolter och nya regeringar som vågar riva sönder EU:s och EMU:s politiska/ekonomiska tvångströja och på allvar utmana marknadens diktatur.
Europa och inte minst eurozonens 17 länder fortsätter att vara den globala kapitalismens krisepicenter. I en färsk prognos varnar OECD (västländernas ekonomiska samarbetsorganisation) för att den långvariga nedgången i Europa riskerar att förvandlas till en permanent stagnation som drar ned hela världsekonomin. Vidare reviderar OECD ned sin prognos för eurozonen och förutser nu att ländernas ekonomier krymper med 0,6 procent, mot 0,5 procent i fjol, samtidigt som man förutser att arbetslösheten fortsätter att öka fram till åtminstone 2014.
Den europeiska kapitalismen är emellertid redan fast i en historisk stagnationskris. Den nedgång som inleddes 2007/2008 är den längsta i efterkrigstid (efter 1945) och kan bara jämföras med den djupa kris som plågade Europa under 1930-talets ekonomiska depression.

Det är denna kris, tillsammans med rädslan för att massarbetslösheten, nyfattigdomen och det tilltagande missnöjet resulterar i att samhällsbyggnaden börjar rasa samman, som nu har fått EU-regeringarna att börja tala om behovet av jobb- och tillväxtsatsningar. Hittills har det ­varit mest prat.
I slutet av februari beslutade EU  att införa en ungdomsgaranti (jobb eller utbildning för ungdomar upp till 24 år inom 4 månader) och att man ämnar satsa uppemot 54 miljarder kronor under perioden 2014-2020 för att garantin ska bli verklighet,  men det blev inget mer än ett tomt beslut.
Sedan dess har arbetslösheten fortsatt att öka bland såväl unga som äldre, jämsides med att EU-regering­arna fortsatt att leverera propåer om att det nu är dags att bekämpa arbets­lösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet.
I förra veckan aviserade regeringarna i Frankrike och Tyskland vad de kallade en ”ny giv för Europa” mot ungdomsarbetslösheten. Innehållet var i stort sett identiskt med vad som beslutats i februari.Den franska och tyska regeringens påstådda ”nya giv” kommer med all sannolikhet också att antas av Europeiska rådets möte den 27-28 juni (Europeiska rådet som består av EU-ländernas statsministrar eller regeringschefer är EU:s egentliga ”regering”).

Den tyska regeringen öser beröm över sig själv för den så kallade jobbpakt man har slutit med Spaniens regering. Innehållet i denna jobbpakt är att Tyskland erbjuder futtiga 5 000 lärlingsplatser till Spaniens 1,8 miljo­ner unga arbetslösa. Det är ett erbjudande som följer efter att den tyska kapitalismen sett krisen i Sydeuropa som en ny möjlighet till att ytterligare pressa sina kostnader genom att importera billig och välutbildad arbets­kraft från Grekland, Portugal och Spanien.
”Enbart under de nio första månaderna av 2012 flyttade 27 000 spanjorer, 26 300 greker och nästan 10 000 portugiser till Tyskland, och de hade redan börjat kallas die neue Gastarbeiter (de nya gästarbetarna)”, skrev brittiska Guardian den 9 april.
Mer är något annat är massarbetslösheten ett uttryck för en organisk, strukturell – icke tillfällig – kris för den europeiska kapitalismen.
Enligt FN:s arbetslivsorganisation ILO i april i år har antalet arbetslösa i Europa blivit 10 miljoner fler ­sedan krisen slog till på allvar 2008. ”Bara under de senaste 6 månaderna har en miljon människor förlorat sina jobb i EU och långtidsarbetslösheten har blivit ett strukturellt problem för många europeiska länder. Det försämrade sysselsättningsläget innebär också att risken för social oro nu är betydligt högre än innan krisen”, skriver ILO den 8 april.

Det finns heller inga tecken på en vändning, utan EU kännetecknas fortfarande av: ”Fortsatt ­åtstramning, banker som inte kan eller inte kommer att låna ut och ett växande skuldberg” (Wall Street Journal den 15 maj). I samma tidning citeras storbanken Citigroups chefsekonom Willem Buiter, som betecknar ”Europeiska centralbankens [ECB] nya prognos om en snar återhämtning som fantasins triumf över förnuftet”.
Medan exempelvis ECB hävdar att man ”ser ljuset i tunneln” och att ”valutaunionen är en stabilare union i dag än för två år sedan” (ECB-chefen Mario Draghi den 24 maj) rasar ekonomierna i EU och inte minst i eurozonen allt snabbare utför.
ECB:s med fleras glädjekalkyler saknar verklighetsförankring.
”Under januari 2013 steg arbetslösheten ytterligare. I dag är 26,2 miljoner människor i EU arbetslösa (19 miljoner i euroområdet) vilket motsvarar 10,8 procent av den aktiva delen av befolkningen (11,9 procent i euroområdet). Den totala sysselsättningen i EU sjönk med 0,4 procent 2012, och enbart under det fjärde kvartalet 2012 minskade sysselsättningen med 0,2 procent jämfört med föregående kvartal. Bara ifråga om deltidsarbete märktes en positiv utveckling”, tvingades EU-kommissio­nen konstatera i en rapport den 26 mars.
Sedan dess har ytterligare jobb försvunnit och arbetslösheten har stigit till nattsvarta rekordnivåer. I mars i år var drygt 26,5 miljoner personer i EU utan jobb, nästan 2 miljoner fler än samma månad i fjol.
Ekonomierna i euroländerna har nu krympt sex kvartal i rad, vilket inte har hänt tidigare. I början av året gick Frankrike officiellt in i recession. Under årets första kvartal minskade eurozonens ­sammanlagda ekonomi med 0,2 procent i jämförel­se med föregående kvartal och EU som helhet krympte med 0,1 ­procent.

”Europa är konkursmässig. Bulgarien, Rumänien, Italien är knappt regerbara och Bryssel erkänner det sanna dåliga läget”, sa Tysklands EU-kommissionär Günther Oettinger nyligen i ett tal. Hans uttalande vittnar om den utbredda desperation och vanmakt som märks inom stora delar av Europas maktelit.
Efter sex år av kris, åtstramning och ännu mer åtstramning håller Europa på att helt glida isär. Särskilt oroande är den hastighet och det omfång varmed arbetslösheten ökar. För närvarande försvinner i snitt 700 jobb per dag i exempelvis Grekland. Två av tre unga i Grekland har inget jobb. Ändock har regeringen, på order av Trojkan, börjat genomföra sin plan på att avskeda 150 000 statsanställda.
Även i exempelvis Spanien har arbetslösheten nått en mardrömslik nivå. Arbetslösheten i landet ligger nu på 27 procent och bland unga är det drygt 57 procent som saknar jobb. Den rekordhöga ungdomsarbetslösheten har fått EU-regeringarna att tala om en ”förlorad generation”. Men det är deras politik som har bestulit de unga på utbildning, jobb och framtid. ”Vår framtid säljs ut”, stod på ett plakat i en av de många demonstrationer som ”De indignera­des” rörelse genomförde i Spanien i mitten av maj.

I Spanien är det så många som en fjärdedel av eleverna som slutför motsvarande gymnasieutbildning (höst i Europa). Trots det har regeringen under de senaste åren genomfört årliga nedskärningar i utbildningsbud­geten på dryga 27 miljarder kronor. Resultatet av nedskärningarna är att Spaniens utbildningsväsende hittills har fått sina resurser minskade med 15 procent samtidigt som elevantalet har ökat med 5 procent. En omöjlig ekvation som provocerat fram strejker och andra massprotester från såväl elever och studenter som lärare, annan skolpersonal och föräldrar.
Den spanska regeringens mål är att kostnaderna för utbildningen ska ner till 4 procent av BNP 2015, mot 5 procent 2010. I ett land med miljo­ner under 30 år som saknar jobb ­eller utbildning.
Närmare 14 miljoner unga människor i EU – under 30 år – går varken i skola eller har jobb. Av alla i den åldersgruppen som har jobb är det nästan hälften som har tillfälliga, otrygga anställningar.
Det är bara en tidsfråga innan det växande missnöjet bland Europas unga följs av revolter likt de som svepte fram över Mellanöstern och Nordafrika under 2011 och som nu skakar Turkiet. 

För mindre än en vecka sedan tvingades även den tyska finansministern Wolfgang Schäuble att rikta en varning om att ”en revolution hotar i Europa” om EU förlorar slaget mot ungdomsarbetslösheten (fackligt.eu den 29 maj).
Men EU:s pampar har aldrig utkämpat ett sådant slag, utan deras högerpolitik har syftat till slakt på jobb och välfärd. EU:s mantra har varit och är fortfarande att det ­måste bli sämre för att det ska bli bättre. Den kapitalistiska krispolitikens ­syfte är att i än högre grad omfördela produktionsresultatet – från arbetarna och den offentliga sektorn till storbo­lag och banker – och slå ut vad kapitalisterna anser vara olönsamma jobb och resurser.
I sin hopplösa strävan efter att formulera en ”politik som passar alla” och för att förhindra eurons och ytterst EU:s sammanbrott har regeringarna försökt övervinna krisen genom en intern devalvering med lönesänkningar, nedskärningar och massavskedanden. Men förhoppningen om en ände på förskräckelsen blev till en förskräckelse utan ände.

”I Euroområdet ökar antalet arbetslösa i södra Europa snabbt. Vi måste gå långt tillbaka i historien för att finna något liknande. Speciellt Spanien verkar gå mot något som kan beskrivas som en social katastrof med en knapp tredjedel av arbetskraften utan jobb, som den stora depressionen på 1930-talet. Politikerna hittar på den ena lösningen på euro­krisen efter den andra. Att spara sig ur krisen och förbättra den bristfälliga konkurrenskraften genom nominella löne- och prissänkningar ser vi som en ohållbar strategi i ­längden. Ett mer realistiskt alternativ är nog utträden från eurozonen och devalveringar”, menade Handelsbanken i slutet av förra året. Och det gäller fortfarande, även om processen mot att dagens eurozon bryter samman är utdragen och kantad av enorma sociala och politiska konvulsioner.
De lättnader som EU har signalerat i åtstramningspolitiken är för ­lite och för sent. Dessutom är det ännu långt till en verklig kursändring.
Det finns emellertid ingen alternativ kapitalistisk krispolitik som är att föredra. Även stimulanser och offentliga satsningar inom ramen för fortsatt kapitalism och marknadsekonomi, kommer i slutändan att få betalas av arbetarklassen i form av fördyringar och sämre arbets- och levnadsvillkor.
Symptomatiskt är att i samma veva som EU-kommissionen ger sex länder andrum uppmanar man ”sex länder (Belgien, Finland, Frankrike, Italien, Slovenien, Luxemburg) att se upp med löneökningar och allt för höga minimilöner” (fackligt.eu den 29 maj).
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skrev i fjol att åtstramningspolitiken är ett uttryck för ”kollektiv dårskap” och citerade med gillande Financial Times som hävdar att det finns inget vänster ­eller socialistiskt i att acceptera budgetunderskott när det råder massarbets-löshet och ekonomin befinner sig långt under sin normala kapacitet.
Det säger sig självt att nedskärningar, sänkta löner och högre arbetslöshet betyder fördjupad kris – krympande marknader och mindre inkomster.
Men hur ska man mobilisera pengar till satsningar på jobb och utbildning, bostäder och infrastruktur, löner, pensioner och välfärd? Vem ska betala? 

Rättvisepartiet Socialister­na (RS) säger: Ta ­pengarna där de finns – hos storbolag, banker och Europas superrika – och reser krav på ökad beskattning av rika, bolag och banker samt progressiva skatter. Förkorta omedelbart arbetstiden utan lönesänkning och försämrade villkor.
Att det finns resurser och pengar kan åskådliggöras i att 9 000 ­miljarder kronor per år försvinner inom EU på grund av skattebedrägerier, skatteundandragande och aggressiv skatteplanering. Summan motsvarar nästan 18 000 kronor per invånare i EU – och kan jämföras med EU-ländernas samlade budgetunderskott 2012 på cirka 4 600 miljarder kronor.
RS stannar emellertid inte vid att kräva högre skatter och åtgärder mot skattefusket. 
Det man inte äger kan man inte kontrollera. För att få kontroll över samhällets rikedomar måste de storbolag, banker och finanshus som dominerar ekonomi och dikterar politiken bli samhälls­egendom och styras demokratiskt. Först då är det möjligt att planera hela samhällsekonomin och demokratiskt fördela resurser i enlighet med enskilda och kollektiva behov.
Visst kan man låta budgetunderskottet öka, ta lån. Men det är banker­na som bestämmer lånevillkoren och de bedriver ingen välgörenhet.

Vi är för varje krav, varje förändring som kan stärka vanliga människors ställning och förbättra levnadsvillkoren.
Likväl som vi är för varje initiativ och steg som kan stärka tilltron till den kollektiva kampens möjligheter, bidra till enhet samt höja arbetarnas och undomens självförtroende och tilltro till den egna styrkan.
Vi är självfallet för offentliga satsningar – mot nedskärningar, avreg­leringar och privatiseringar. Vi nöjer oss heller inte med de i grunden otillräckliga så kallade realistiska satsningar som föreslås av de ur etablissemanget som säger sig stå för en mer expansiv politik och som tror att man kan kontrollera och tygla kapitalismen.
För att försvara det man har och i än högre grad för att nå förbättringar det krävs kamp och organisering.
För att kampen ska kunna drivas framgångsrikt behövs ledning, organisation och program samt inte minst ett internationalistiskt perspektiv.
Det är just avsaknaden av socia­listiska arbetarpartier och demokratiska kämpande fack som har förhindrat att den kamp som rasat i Europa sedan 2008 inte har lett till ­seger utan att regeringarna och kapitalister­na hittills har gått segrande ur klass-kriget.
Men ännu har vi bara sett en glimt av den masskamp som kommer att prägla Europa under de kommande åren och precis som Nordafrika och Mellanöstern kan ”Gatan kan till sist överrumpla etablissemanget”, som Financial Times skrev i april i fjol.

Det finns bara en väg bort från den hotande katastrofen och det är organiserad och militant kamp mot åtstramningspolitiken inom landet och på alleuropeisk nivå och för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.