Sverige är det land klyftorna ökar snabbast

Av Per Olsson

I inget land ökar inkomstskillnaderna och den relativa fattigdomen lika snabbt som i Sverige, enligt OECD (västländernas ekonomiska samarbetsorganisation, antal medlemsländer är 34).

I Sverige var andelen relativt fattiga 2010 dubbelt så hög som 1995, konstaterar OECD i sin nya rapport om inkomstskillnader och fattigdom.
I alla kapitalistiska länder växer klyftan mellan fattig och rik. Enligt OECD har inkomstskillnaderna ökat särskilt snabbt efter att den globala kapitalistiska krisen slog till 2007-2008.
Från att räknas som ett av de mer jämlika kapitalistiska länderna har Sverige alltså blivit ett land av snabbt ökade klyftor och fortsätter den trenden kommer inkomstskillnaderna snart att ligga över OECD-snittet. I den senaste OECD-rapporten har Sverige halkat ned till en 14:e plats.

– Om den här utvecklingen fortsätter i fem, tio år till, så kommer Sverige inte längre att vara ett jämlikt skyltfönster bland OECD-länderna, säger Michael Forster, en av rapportens författare, till Svenska Dagbladet den 15 maj.

Det var 1990-talets kris och S-regeringarnas stora nedskärningar efter 1994 som kom att markera en definitiv vändning – till det sämre. Sedan Alliansen tog över hösten 2006 har utvecklingen mot växande ojämlikhet både fördjupats och accelererat, vilket dokumenterats i en rad undersökningar och rapporter.
Enligt OECD-rapporten ökar den relativa fattigdomen snabbare i Sverige än i något annat medlemsland. Med relativ fattigdom åsyftas den andel av befolkningen som har en disponibel inkomst som är lägre än 60 procent av landets medianinkomst (den inkomst ligger i mitten av inkomstligan).
I Sverige har andelen som lever i relativ fattigdom ökat från 3,7 procent 1995 till 9,1 procent 2010. För OECD som helhet har den relativa fattigdomen ökat från 9,4 procent 1995 till 11,1 procent 2010.
OECD:s siffror ger dock långt ifrån hela bilden av ett land som glider totalt isär. Högerpolitiken har resulterat i att allt fler lever på eller under marginalen samtidigt som de rika drar ifrån.

Under 2010 levde 242 000 barn i fattigdom – 13 procent av alla barn. De är barn i familjer som har små eller inga marginaler alls.
”Bakom siffror och procentsatser finns barn som många gånger diskrimineras för att föräldrarna inte har tillräckligt med pengar. Föräldrar som vill men inte kan ge sina barn det de behöver.
För barn som lever i fattigdom är det ingen självklarhet att få varken glasögon eller gymnastikkläder. Skolan kan vara enda platsen där de får lagad mat. Många kan inte följa med på skolutflykter, fika med kompisar eller gå till simhallen” (Rädda Barnen).
Rädda Barnen konstaterar vidare i sin senaste rapport om barnfattigdomen att de ökade inkomstklyftorna resulterat i att:
”Åtminstone en tiondel av landets hushåll har en inkomststandard som skulle räcka till att försörja tre familjer av samma storlek… Sett över hela tidsperioden 1991–2009 har den rikaste tiondelen av barnfamiljerna ökat sin inkomststandard med nästan 38 procent. Även medianhushållet har noterat en tydlig standardökning, nästan 24 procent. Däremot har den fattigaste tiondelen av barnfamiljerna ett gränsvärde som ligger cirka 4 procent lägre 2009 än 1991. Detta bekräftar en långsiktig växande inkomstojämlikhet bland de svenska barnhushållen” (Rädda Barnen ”Barnfattigdomen i Sverige 2012”).

De som framför allt vunnit på regeringens jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar är de med de högsta inkomsterna, främst män. De stora förlorarna är sjuka, arbetslösa och äldre med låga pensioner.
Enligt beräkningar som Vänsterpartiet gjort har den rikaste tiondelen av befolkningen ökat sin årliga disponibla inkomst (de pengar man har att röra sig med) mellan 2006 och 2010 med ca 56 000 kronor, samtidigt har den fattigaste tiondelen fått se sina inkomster minska under samma tidsperiod.
Vidare har inkomstskillnaderna mellan man och kvinna ökat igen. Enligt SCB:s senaste statistik hade kvinnorna 79,3 procent av männens inkomst under 2011. Två år innan (2009) fanns en skillnad på 79,7 procent mellan könen.

Till och med regeringen tvingas konstatera att inkomstskillnaderna ökar. I en bilaga till årets vårbudget (Fördelningspolitisk redogörelse) sägs att inkomstskillnaderna ökat med 32 procent i Sverige under perioden 1991-2011, och att särskilt ensamstående och nyanlända invandrare halkat efter.
Men det hindrar inte högerpolitiker och borgerliga kommentatorer från att ständigt förneka faktum. Reaktionerna på OECD-rapporten är inget undantag.
Enligt exempelvis Dagens Nyheters välavlönade ledarskribenter är ”klyftorna en myt”. Göteborgs-Posten å sin sida försöker vifta bort verkligheten med påståenden som att ”Sverige trots allt är ett jämlikt land. De enda som skiljer ut sig är en mycket liten grupp mycket rika individer ... Alla behöver med andra ord inte ha det exakt lika bra.”
Alla behöver inte ha det lika bra, hur många gånger har inte denna fras fått ursäkta att några få ska ha det mycket bra på de mångas bekostnad?

Sant är att det finns en liten grupp extremt rika i Sverige: Den samlade förmögenheten för Sveriges miljardärelit – 119 individer – är hisnande 1 300 miljarder kronor. Det motsvarar nästan 40 procent av Sveriges BNP. När det gäller förmögenhets- och välståndsklyftor är Sverige extremt. I toppen finns individer som tillhör världens rikaste samtidigt som nära 40 procent av befolkningen inte har några tillgångar. Landets en procent rikaste äger mer än 80 procent av befolkningen gör.
Så visst finns det pengar. Det är inte så att landet bara blivit fattigare sedan 1995.
År 1995 var BNP/capita i Sverige 262 000 kronor, i fjol hade den siffran ökat till 377 330, märk väl att detta är i fasta priser, inflationen har borträknats. Det vill säga över 110 000 kronor mer till var och en om det ökade välståndet fördelats rättvist. (BNP/capita är bruttonationalprodukten – värdet på alla varor och tjänster som producerats under ett år – dividerat med antalet invånare i landet).

Men till följd av nyliberalism, kapitalismens kris, massarbetslösheten och att vinsterna ökar på lönernas och den offentliga sektorns bekostnad går utvecklingen bakåt.
För att vända trenden krävs organiserad kamp mot högerpolitik och kapitalism i kombination med en målmedveten strävan att bygga den massrörelse som krävs – en socialistisk arbetarrörelse – för att avskaffa kapitalismen och bygga ett jämlikt samhälle.