”skolstrejkerna räddade liv”John Pilger, journalist
 |
| 12 000 i Stockholm gick ut i skolstrejk 5 mars 2003 och 20 000 över hela landet den 20 mars. |
Läs också: Irak 10 år senare
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Av Mattias Bernhardsson
Ordförande i Elevkampanjen 1999-2003
Elevkampen mot Irakkriget i början av 2003 är en av de största elevrörelserna i modern tid. EMK-kampanjen (Elever mot krig) sattes upp av den socialistiska Elevkampanjen och unga medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna (RS). EMK spelade en viktig roll i hela antikrigsrörelsen. Tusentals ungdomar fick kamp- och organisationserfarenheter. Men rörelsen var också viktig för samhället i stort; Strejkvapnet som kampmetod återlanserades.
 |
| Elevkampanjens ordförande i Stockholm, Sofia Marklund talar på demonstrationen den 15 februari med Nätverket Mot Krig som samlade 50 000 männsikor. |
En viktig del av förberedelserna var den handbok på 32 sidor som Elevkampanjen producerade, vilken innehöll artiklar om allt från vad imperialism är, till Iraks historia och erfarenheter från vietnamrörelsen.
I februari hade vi ett första stormöte med 100 deltagare från olika skolor, där vi beslöt att inte bara varsla om strejk för dag X, utan även att strejka innan krigsutbrottet. Massprotesterna världen runt med 30 miljoner på gatorna den 15 februari hade höjt ribban för elevrörelsen. Många kände styrkan i de globala massprotesterna och vi ville sätta stopp för kriget.
Stormötet beslöt om skolstrejk den 5 mars, som var en internationell strejkdag kallad ”Books not bombs”, utlyst av studenter i USA och det spanska elevfacket. Vi satte upp en samordningsgrupp som fick till uppgift att organisera och förbereda nästa stormöte och en demonstrationsledning som fick hand om strejkvarsel, funktionärer, press, kontakt med polisen, talarlista osv.
Dagarna innan skolstrejken gick vi ut med strejkvarsel i morgon-TV, där jag debatterade med MUF:s viceordförande som försökte uppmana eleverna att stanna kvar i skolan. MUF stödde ju USA:s krig.
Men eleverna lyssnade inte på MUF, stämningen var mot krig.
 |
| Mattias Bernhardsson utfrågade riksdagsledamöter. Lars Ohly (V) var den ende som tydligt sade nej till kriget |
Lena Ezelius, ordförande för Kommunal sektion 31, gav sitt stöd till strejken och uppmanade fler Kommunalsektioner att ansluta sig till antikrigsrörelsen.
 |
| Diana Castro från strejkkommittéen på Röllingbygymnasiet talar |
- Över hela världen ropar krigsmotståndare ”No war for oil” just nu. Bush och hans ministrar har aktier i oljeindustrin och de har startat kriget för att öka sina vinster. En sådan världsordning kan inte få fortsätta, sa Elin Gauffin från Rättvisepartiet Socialisterna i sitt tal.
 |
| Sana Oweni från strejkkommittéen på Björkhagensskolan talar |
Men till skillnad från LUF – som inte gjort något alls och dessutom stödde kriget – så var flera irakiska elever med i EMK. Flera som själva drabbats av diktaturen talade på strejken där diktaturen också fördömdes.
I Göteborg strejkade 250 elever från ett tiotal skolor. I Umeå uppvaktade ca 30 personer LO med ett uttalande mot kriget.
Det var också skolstrejker i Australien, Pakistan, Bangladesh, Egypten, Spanien, Ghana, Colombia, Frankrike, England/Wales, Irland, USA och Kanada.
EMK i Stockholm hade växt från ett 20-tal skolor i början av februari till ca 80 skolor efter skolstrejken 5 mars. EMK blev känt i hela Stockholmstrakten och även i landet och fler anslöt sig.
Varje måndag, varje vecka samlades mellan 60-100 elever på Södermalmsskolan för att organisera och diskutera. Dessa stormöten var det beslutsfattande organet för alla förslag som diskuterades. Totalt hade vi 8 stormöten.
Responsen efter strejken var delad. Bland den stora allmänheten och föräldrarna var stödet stort. Men flera skolor svarade med repression och bestraffningar. På L’Estradska skolan i Stockholm bestraffade skolledningen elever som strejkat med extrauppgifter. Andra elever hotades med sänkt betyg. På Danderyds gymnasium tystade skoledningen lärare som ville stödja de strejkande eleverna.
Detta svarade vi på direkt. Vi ifrågasatte det orimliga i sådana åtgärder när det handlar om kampen för irakiska barns rätt att leva och gå i skolan, samtidigt som skolk av opolitiska orsaker förekommer dagligen utan så hårda åtgärder. Vi tog fram vad Skollagen och Läroplanen sa om det hela och beväpnade kommittéerna med paragraferna. Vi betonade också att strejkrätten ingår i grundlagen och i alla deklarationer om mänskliga rättigheter.
Att flera skolor gav eleverna rätt att gå på demonstrationen utan ogiltig frånvaro visar på vad som borde gällt överallt. På Röllingby gymnasium hänvisade rektorn till gymnasieförordningens paragraf 20 och beviljade alla elever ledighet som ansökt om det. På Kunskapsskolan i Enskede lät skolan alla elever som ville åka till demonstrationen och lärare åkte med dem.
Repressionen handlade om rektorer som godtyckligt, efter egna politiska ställningstaganden valde att inte bevilja tillstånd eller att bestraffa, inte om regler. Under 6 oktoberdemonstrationerna 1983 då borgarna demonstrerade mot LO:s löntagarfonder, beviljade rektorer ledigt med hänvisningen att det handlade om lektion i praktisk samhällskunskap.
Efter skolstrejken bjöd vi återigen in andra ungdomsorganisationer att delta i EMK. Dittills hade de enda organisationerna varit Elevkampanjen och Rättvisepartiet Socialisterna (RS). Enskilda medlemmar i Ung Vänster hade varit aktiva men ledningen hade varit skeptisk.
Några dagar efter strejken anslöt ledande representanter från Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster (UV) och Miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom (GU).
Men olika planer stod på dagordningen och en debatt började ta form på stormötet 17 mars. UV och GU ifrågasatte att stormötena var för stora, att vi diskuterade krigsutvecklingen och andra politiska frågor på mötena samt att ”organisationer” styrde för mycket. Syftet med detta var att göra EMK mer etablissemangsvänligt till priset av begränsad direktdemokrati i EMK. De ville begränsa stödet till RS inom EMK.
Istället för att prioritera strejken föreslog UV och GU att samordningsgruppen skulle mobilisera till en ”fredshelg” på Café Lava. En majoritet på stormötet var överens om att det skulle vara fel prioriterat att mobilisera till en fredshelg när bara några dagar återstod till krigsutbrottet. Mötet beslöt att vi skulle koncentrera oss på strejken och bygget på våra skolor.
Spridningen på skolorna i Stockholm hade utvecklats lavinartat. Från några få pionjärer i december, till ett 20-tal i början av februari, till ett 80-tal efter 5 mars-skolstrejken, till ca 100 vid tiden för dagen X. Till skillnad från UV och GU som stod för en pappersprodukt poängterade RS-medlemmar betydelsen av bygget på skolorna, att skaffa förankring, att bygga strejkkommittéer på skolorna och att ordna lokala aktiviteter där.
På Tensta Gymnasium bildades en strejkkommitté under ett stormöte med 60 elever. Kommittén genomförde snabbt en opinionsundersökning som visade att 93 procent av eleverna var mot kriget.
På Röllingby Gymnasium ordnade strejkkommittén lokala aktiviteter under förmiddagen innan de gemensamt begav sig till demonstrationen, exempelvis två timmars seminarium om kriget i aulan för hundratals elever där även lärare hjälpte till att föreläsa.
På Sjödalsgymnasiet följdes strejkförberedelserna av TV, i bildrummet målades banderoller och aktivister gick från klass till klass för att varsla om strejken en sista gång.
Redan veckan efter strejken 5 mars varslade vi för riksomfattande skolstrejk för dag X i tidningar och i morgon-TV. Brev med varsel om strejk till rektorerna delades ut till skolkommittéerna.
Kvällen innan krigsutbrottet, den 19 mars uppvaktade en delegation från EMK LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin. Delegationen pressade henne på att utlysa politisk arbetarstrejk mot kriget efter den uppmaning om internationella strejker Europafacket gått ut med. LO valde istället en tyst minut medan andra t ex flera SEKO-klubbar och Teaterförbundet flera dagar innan antagit uttalanden för strejk.
 |
| Sergels torg |
I Stockholm anslöt 10 000 elever till demonstrationen. Av arton talare var elva representanter för olika skolkommittéer, vilket visade att detta var en verklig elevrörelse.
I Göteborg gick 4 000 elever ut i strejk. I Umeå strejkade 1 000 elever från åtta olika skolor, hela 250 kom på eftermötet. I Luleå strejkade 500 trots att det var frilufsdag på gymnasierna. 1 500 strejkade i Uppsala.
I Eskilstuna hade Barn- och Utbildningsnämnden först gått ut mot strejken som samlade 350 men sedan tvingats backa efter tryck från elever och föräldrar. Då löd inställningen att det var en ”lyckad och positiv” strejk och nämnden gav stöd till den följande skolstrejken.
Det var också strejker i Skellefteå, Karlstad, Söderhamn, Hudiksvall, Flen, Sundsvall och dagen efter i Lund. Sammanlagt strejkade över 20 000 elever i Sverige dag X.
Strejken var en enorm succé och EMK växte till att slutligen ha kommittéer och aktivister på 120 skolor i Storstockholm.
 |
| Mattias Bernhardsson läser upp fackliga stöduttalanden |
Ena kravet var att "politiska organisationer inte ska få synas på mötena", inte sälja, tidningar eller ge ut flygblad. Inga partier skulle få tala på demonstrationerna. En ledande medlem i UV försvarade förslagen med att SSU inte skulle vilja gå med annars. Den logiken innebar att de organisationer som spelar en viktig roll skulle begränsas så att en annan – vars moderparti inte tydligt sagt nej till krig – skulle kunna gå med.
Den öppna samordningsgruppen skulle enligt UV och GU bli en liten styrelse, röst- och yttrandefriheten skulle begränsas. Bara en elev per skola skulle få rösträtt på stormöten - vilket inte skulle bli representativt då vissa skolor hade dussintals aktiva men andra bara en.
UV gick på stormöten endast för att debattera formfrågor och struntade helt i att bygga rörelsen. På dag X uppmanade de sina medlemmar till strejkbryteri. Dubbelspelet genomskådades och samtliga förslag av UV och GU röstades ned med överväldigande majoritet på stormötet.
Stora och levande rörelser kräver enhet i aktioner men också full frihet att ha olika politiska idéer och möjlighet att föra fram dem. Att förbjuda socialister som arbetat hårt för EMK från att föra fram sin syn, olika paroller och krav i tal, flygblad och tidningar är alltid ett bevis på egna politiska svagheter.
Bakom dessa debatter stod två helt olika syn på hur kriget kan bekämpas och en massrörelse byggas. UV och andra med koppling till det politiska etablissemanget var rädda för att stöta bort S-politiker och andra makthavare. Den ambition vi i Elevkampanjen och RS hade med strejkerna var att ungdomen skulle vara stormsvalor och sprida strejkerna till arbetsplatserna. Om strejkerna hade spridits till svensk vapenindustri, transporter, hamnar, flygplatser m m hade det svenska stödet till kriget kunnat stoppas i praktiken. I en global skala hade en sån utveckling kunnat stoppa hela kriget.
Vi organiserade flera uppmärksammade ”vapeninspektioner” under paroller som ”Rusta skolan - inte militären” med protester utanför de svenska rederier som transporterade krigsmateriel åt USA och Storbritannien samt mot t ex Saabs fabrik i Järfälla vilka tillverkade remsfällare till bombplanen F-14 och F-15. Vi uppmanade anställda på fabriken att agera fackligt. I pressmeddelanden krävde vi att regeringen omgående skulle avbryta all export av krigsmateriel samt återkalla samtliga exporttillstånd till alla krigförande länders försvarsmakter i kriget mot Irak.
Kriget stoppades inte. Men EMK och de globala skolstrejkerna var inte förgäves. Som den brittiska journalisten John Pilger sammanfattade sina slutsatser så ”räddade skolstrejkerna tusentals liv”. Om det inte vore för stormen av protester så skulle de krigsförande länderna släppt alla hämningar och tiotusentals fler hade fått sätta livet till i än kraftigare bombräder, av klusterbomber och bomber laddade med utbränt uran som i det förra Irakkriget 1991.
EMK var också en viktig erfarenhet för tusentals unga som för första gången kände en kollektiv styrka, vikten av organisering och skolades politiskt. För många ledde kampen mot kriget också till en djupare förståelse för vad krig, imperialism och kapitalistisk plundring är och organiserade sig som medvetna socialister för att i grunden förändra samhället och befria det från krig, kvinnoförtryck, rasism, svält och allt vad den kapitalistiska plundringen för med sig.
Mattias Bernhardsson
n ELEVKAMPANJEN bildades 1989 som en socialistisk och elevfacklig organisation. Viktiga milstolpar var elevkampen 1989 som stoppade det dittills största nedskärningspaketet på skolan, elevkampen 1995 mot sänkningen av barn-och studiebidragen, kampanjen 'Vägra kallas hora' i början av 2000-talet med hundratals lektioner på skolor och elevstrejkrörelsen mot Irakkriget 2003. Lokalt har Elevkampanjen stoppat flera skolnedläggningar och även införande av skollunchavgifter.
"I krig är sanningen det första offret”
Aeschylus
"Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel"
Karl Von Clausewitz
”Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje missil som avfyras innebär ytterst en stöld från dem som hungrar men inte får mat, från dem som fryser men inte har några kläder”
Dwight D. Eisenhower
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.