Ingen jobbpakt och nya reträtter från LO-toppen

Av Per Olsson

Svenskt Näringsliv har stängt dörren till den jobbpakt som regeringen hoppades kunna sluta med LO och arbetsgivarnas huvudorganisation.
Det är ytterligare ett utslag av en allt mer aggressiv konfrontatorisk hållning från arbetsgivarna, som vill utnyttja krisen till att pressa facktopparna till ytterligare eftergifter och påskynda utvecklingen mot en låglönemarknad.

Men istället för att möta Svenskt Näringslivs utmaning aviserar LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson nya reträtter för att om möjligt kunna teckna ett nytt huvudavtal (ibland kallat ett nytt Saltsjöbadsavtal).
I en intervju i Dagens Nyheter idag den 1 februari säger Thorwalds­son att LO är beredd att släppa alla krav på att stärka arbetsrätten ­genom politiska beslut och att man ger upp kravet på rätt till heltid.
Med dessa ytterligare reträtter har Svenskt Näringsliv redan uppnått en hel del av vad man siktade på när man i förra veckan hoppade av samtalen/förhandlingarna om en så kallad jobbpakt mellan regering, arbets­givarna och LO.
Under den gångna helgen välkom­nade Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström LO:s besked om att man vill förhandla om arbetsrätten.
”Vi förhandlar gärna om arbetsrätten, men först måste LO ge upp ­turordningsreglerna”, var Urban Bäckströms kommentar.
Svaghet inbjuder till aggressivitet. Att LO-toppen med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen backar ännu mer ökar bara arbetsgivarnas aptit.

Samtalen mellan regering, arbetsgivare och fack om en jobbpakt, hade redan inletts när statsminister Reinfeldt i Almedalen i somras formellt lanserade pakten som nästa steg i regeringens ”förändring av arbetsmarknadens funktionssätt”. Enligt Reinfeldt och finansminister Anders Borg i Almedalen skulle en jobbpakt skapa ända upp till 50 000 nya jobb. Men den siffran var gripen ur luften.
Både LO och arbetsgivarorganisationerna, samt TCO och Socialdemokraterna, välkomnade emellertid varmt Alliansregeringens förslag. ”Reinfeldts utspel applåderas av Svenskt Näringsliv, men även av facket. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson menade att man kommer att göra upp med den borgerliga ­regeringen”, rapporterade Aftonbladet den 5 juli från Almedalsveckan.
Ett halvår senare står det klart att det inte blir en jobbpakt. Skälet är att Svenskt Näringsliv hoppar av samtalen med hänvisning till att LO krävt att inga ytterligare försämringar ska göras i det som finns kvar av Lagen om anställningsskydd (LAS) och att regeringen inte ämnar genomföra de försämringar i arbetsrätten som den s k LAS-utredningen lagt fram.

Med sitt avhopp ville Svenskt Näringsliv markera till både LO och regeringen var skåpet ska stå. Det fanns helt enkelt inte plats för en jobbpakt, i den mening som regeringen och LO-ledningen var rörande överens om, på arbetsgivarnas politiska dagordning.
Dessutom behövdes ingen ­bredare pakt för att få till stånd de lönesänkningsavtal som var jobbpaktens huvudspår – yrkesintroduktionsavtal som ska ge unga under 25 år en ett-årig anställning som kombinerar arbete och utbildning och där lönen bara är 75 procent av lägsta lönen. IF Metall, Handels och Kommunal har redan tecknat avtal med det innehål­let och nu väntar en rad ­branschvisa yrkesintroduktionsavtal, som tenderar att pressa lönerna nedåt och leder till ytterligare lönesplittring.
Så fort LO-kongressen var över skyndade den nyvalde ordföranden till finansdepartementet för att samtala med Borg och sända ut samarbetsinviter till Svenskt Näringsliv. Och han berömde sig för att ha skapat ett ”bättre klimat” mellan LO och regeringen samt Svenskt Näringsliv.

– Något har hänt. Kanske var det att jag på LO-kongressen och därefter väldigt tydligt har sagt att LO med mig som ordförande ska ha en självständig utgångspunkt när vi pratar sakfrågor. Vi ska inte först diskutera med politiska partier. Den inställningen har kanske gjort det lättare för Svenskt Näringsliv och regeringen att förhandla med LO, sa Karl-Petter Thorwaldsson när han intervjuades av dagensarbete.se den 3 juni i fjol.

Men var har detta resulterat i? På vilket sätt har LO-toppens agerande stärkt fackens möjlighet att ta strid för löner, arbetsrätt, jobb och välfärd?
In i det sista hoppades också LO-topparna på att en jobbpakt skulle kunna slutas och att den i sin tur skulle bana väg för en ny era av samförstånd.
Men det finns ingen möjlighet att vrida klockan tillbaka till det samför­stånd (”Saltsjöbadsanda”) och klass-samarbete som präglade landet ­under den svenska kapitalismens guldålder 1950-75 då det fanns utrymme för såväl höga vinster som reallönelyft, välfärd och nära nog full sysselsättning.
Varje steg mot att vrida klockan tillbaka är dömt att resultera i överenskommelser som bara ökar arbets­givarnas aptit. Särskilt mot bakgrund av  facktopparnas notoriska undfallenhet och obefintliga förtroende för kampens möjligheter.
Det gör att Svenskt Näringsliv nu hoppas att kunna sluta branschvisa avtal som kanske till och med går längre än de lönesänkningsavtal som var jobbpaktens utgångspunkt.

Transport var det enda LO-förbund som sade nej till pakten.
– Jobbpakten byggde på sänkt ingångslön för ungdomar. Det var feltänkt. LO och den borgerliga alliansen hävdade att jobbpakten skulle skapa 30 000 nya ungdomsjobb. Men sänkta löner skapar inga nya arbeten. Uppfattningen i Transport är att det krävs nyinvesteringar i Sverige. ­Rusta upp miljonprogrammets bostäder, bygg nya vägar och järnvägar, det skapar sysselsättning, sa Transports ordförande Lars Lindgren till Transportarbetaren den 29 januari.

Lars Lindgren har rätt och Transportledningen har ett ansvar att sprida sin opposition till övriga fack.
Det samförstånd som LO-ledningen eftersträvar betyder fortsatta reträtter och medansvar för en borgerlig politik. Och detta i en situation där facken mer än någonsin måste stå självständiga gentemot stat och arbetsgivare för att kunna driva den fajt som är absolut nödvändig för reallönelyft och låglönesatsning, trygga jobben, kortare arbetstid utan lönesänkning och sämre arbetsvillkor, välfärd och offentliga jobbprogram.

RS säger:
> För demokratiska och ­kämpande fackföreningar.
> Besvara arbetsgivarnas konfron­tationer och högerpolitiken med fackliga masskampanjer och gemensamma aktionsdagar.
> Riv upp försämringarna i arbets­rätten, arbetslöshets- och sjukförsäkringen.
> Öppna räkenskapsböckerna – kamp för facklig vetorätt mot uppsägningar, nedläggningar och omorganisationer.
> Stopp för alla nedskärningar och privatiseringar – 200 000 nya välfärdsjobb.
> Avtalen ut på omröstning – för lokal strejkrätt.
> Fackliga företrädare ska leva på samma villkor som medlemmar­na.
• För ett nytt kämpande arbetarparti.