- - - - - - - - - - -
AB1 AB2 AB3 SR1 SR2 SR3 SR4 SR5
- - - - - - - - - - -
Sverige upplever en gruvboom utan tidigare motstycke. De pågående gruvsatsningarna beräknas skapa cirka 5 000 nya jobb. Branschorganisationen Svemin hoppas på en tredubbling av produktionen fram till 2025, vilken enligt deras beräkningar skulle ge så mycket som 50 000 nya jobb i gruvor, transport, service och maskintillverkning.
.jpg) |
| Foto: Fredric Alm /LKAB |
Samtidigt höjs alltfler röster om att exploateringar på många håll hotar hållbar och långsiktig försörjning, den sista orörda naturen och även livsviktiga vattentäkter för hundratusentals människor.
Medan statliga LKAB och svenska Boliden främst bygger ut befintlig gruvindustri eller återöppnar stängda gruvor prospekterar utländska spekulanter till stor del i oexploaterade områden. Det handlar om kanadensiska, amerikanska, brittiska och australiensiska gruvbolag som i Sverige hittat en av världens mest liberala minerallagar och snabba handläggningar.
 |
| Sjaunja, Europas viktigaste våtmarksområde, inom Laponia världsarvsområde är hotat av gruvplaner Foto: Mattias Bernhardsson |
Sverige har blivit ett lågprisland för de multinationella gruvbolagen och toppar t ex Världsbankens lista över var gruvverksamhet är billigast och har högst avkastning i en jämförelse mellan 20 länder som Kina, Australien, Chile, Sydafrika och Kanada. Forskningsinstitutet Fraser Iinstitute placerar Sverige på sjunde plats av alla länder i den senaste mätningen.
De höjda råvarupriserna har lett till att många berörda länder infört extra gruvskatter för att kunna behålla en del av vinsterna från landets naturresurser. Finlands miljöminister uppskattar att den skattenivå de utreder kan ge 100 miljoner euro per år, för att fördelas mellan staten och lokala myndigheter samt kompensera skadorna. I somras införde Australien en gruvskatt på 30 procent för multinationella gruvbolag. Men i Sverige säger regeringen nej till extra beskattning.
Sverige skiljer också ut sig då man vägrat att ratificera FN:s konvention 169 om skyldighet att konsultera urinnevånare och rätt till ägande av mark.
Det stora gruvområdet i Kirunafjällen kommer att ligga väster och söder om Kiruna. Det innebär att stora renbetesmarker och orörda fjällmarker mellan Kalixälvens källflödessjöar och Kaitumälvens övre delar kommer att förstöras.
Sjaunja, som inte bara är Sveriges näst största naturreservat (lika stort som Blekinge) utan en av Europas största och viktigaste våtmarker, riskerar också förgiftning. Både Sjaunja och Kebnekaise är en del av världsarvet Laponia och skyddat av UNESCO precis som stora barriärrevet och Grand Canyon.
I Leavas sameby kommer hela Rakkurisjön att tömmas, trots att den är skyddad i Miljöbalken och trots att sjön är livsviktig för laxfisket i Kalixälven. Inom Leavas och Girjas samebyar drabbas minst 300 renskötare.
Det australiensiska gruvbolaget Scandinavians Resources planerar bara att bryta mineraler i de berörda områdena i 15-20 år – sen är det tömt. Men kvar blir flera gigantiska gruvhål. De beräknas vara i samma storlek som Aitikgruvan, d v s ett totalförstört område om 30 kvadratkilometer, lika stort som Stockholms innerstad.
– Det känns hemskt att 20 års gruvbrytning ska kunna ta död på hela min historia och hela min framtid. Gruvorna kommer innebära slutet för renskötseln i både Leaveas och Girjas samebyar, uttryckte renskötaren Niila Inga i DN.
En av Europas mest berömda fiskeanläggningar, Tjounajokk, ligger i området. Allt från fiske, svamp- och bärplockning, turism, jakt och de boendes rekreationsområden riskerar att slås ut av tungmetallspridning och försurningsskador.
Den historiska miljökatastrofen i Finland är en varning. Talvivagruvan spillde miljontals liter tungmetallförgiftat vatten där de höga nivåerna av nickel, kadium och uran dödat sjöar på liv. Detta var inte första utsläppet utan det senaste i en serie större utsläpp. Inte ens när en arbetare dog efter att ha inandats vätesulfid stärkte företaget säkerheten.
Men detta kan väl inte hända i Sverige?, tänker många. Jo det kan det. I Vättern-exemplet, vid Norra Kärr, handlar det även om att kanadensiska Tasmet vill bryta uran. Halterna har uppmätts till samma nivåer som i Talvivaara.
Västerbottenkuriren avslöjade i december hur sex av sju gruvor i Västerbotten släpper ut mer föroreningar än de har tillstånd till utan att straffas. Samma undersökning visade att 14 av 18 nedlagda gruvor och depåer släpper ut väldigt höga halter tungmetaller.
För ett par år sedan gjorde Naturvårdsverket en kartläggning över gamla gruvområden som behöver saneras. Notan uppskattades till mellan två och tre miljarder kronor, varav merparten får betalas av skattebetalarna.
För att dränka återkommande miljölarm satsar gruvkapitalisterna och högerpolitikerna på en lika ödesmättad propaganda om jobb och tillväxt som många minns från den stora vattenkraftsutbyggnaden under 1950- och 60-talen.
Då nästan alla inlandskommuner i Norrland är hårt drabbade av utflyttning och kommunala nedskärningar med en stark känsla av att kusten får alla satsningar finns det mottaglighet för löftet om att gruvorna ska vända utvecklingen. Men förhoppningar kan även grusas snabbt.
När Blaikengruvan invigdes 2006 skulle Storuman och Sorsele äntligen få leva upp lovade kommunpamparna och stora ord som ”räddningen”. Att ursprungsplanen var att gruvan bara skulle vara aktiv i 10 år dämpade inte yran. Men det blev konkurs efter bara något år. I våras gick en ny ägare också i konkurs. Jobben är borta. Kvar är två urgröpta berg som läcker tonvis med farliga giftämnen och utmaningen att rädda sjön Storjuktan. Saneringen efter Blaikengruvan beräknas till minst 200 miljoner kronor som skattebetalarna ska stå för.
Gruvor som inte går i konkurs ger tillväxt – inte för lokalsamhället utan riskkapitalisterna. En beräkning på den planerade uranbrytningen i Oviksbygden i Örnsköldsvik visar att markägaren får 1,5 promille av värdet på mineralerna som utvinns, staten tar 0,5 promille medan det gruvbolag som nappar tar 998 promille.
Frågan är om det är försvarbart att låta kortsiktiga och miljöfarliga jobb äventyra långsiktiga och hållbara jobb inom t ex rennäringen, fisket, turismen och jordbruket. Regeringen har inte ens tittat på ekvationen.
Under de senaste tio åren har antalet jobb inom Jokkmokks besöknäring fördubblats.
Nu befaras denna trend brytas när Jokkmokk Iron Mines AB (ägd äv brittiska Beowulf) planerar 'Projekt Kallak' väster om Jokkmokk.
‒ Inledningsvis lovade gruvbolaget med minst 500 arbetstillfällen. Nu pratar man om 250 jobb plus ett hundratal tjänster i olika kringverksamheter. Frågan är sedan hur många det blir i slutändan, och inte minst hur många av dessa jobb som hamnar i Jokkmokk. Redan idag långpendlar tusentals svenskar och européer till gruvorna här i norr. Personer som betalar kommunalskatt någon annanstans och arbetar för internationella gruvbolag där vinsterna hamnar utomlands, berättar hundspannförararen Matti Holmgren i ett pressmeddelande från Ekoturismföreningen.
Samtidigt som gruvbolagen alltså tar vinsterna är det skattebetalarna som står för infrastrukturen. Högerregeringen satsade rekordbeloppet 3,5 miljarder för att tillhandahålla gruvnäringen infrastruktur fram till 2017. Siffran hade kunnat bli betydligt lägre om de privata betalat sin del. I samma budget skar man bort 235 miljoner kronor från havsmiljöarbetet (en tredjedel av anslagen) och 50 miljoner kronor från sanering av förorenade områden.
Medan gruvbolagen alltså får det mesta serverat får de drabbade kämpa för ersättning. Flera samebyar som tvingas flytta, riva hus och förlorar transportleder och därmed sökt skälig ersättning utsätts för förtal av både politiker och gruvbolag. I oktober brännmärkte Jokkmokk Iron Mines VD samerna som ”bidragssökare” som ”bara är ute efter pengar”. Uttalandet – av ett bolag som enbart handlar om vinst och bidrag av staten – sker också mot bakgrund av att det finns en existerande rasism mot samer som kan späs på än mer.
Jokkmokk Iron Mines har också stämplat lokala näringsidkare inom turism som 'bidragstagare' när de protesterat mot att deras försörjning hotas. Men faktum är att turismnäringen i berörda inlandskommuner till stor del består av småföretagare, vilket innebär att mycket av pengarna stannar kvar i lokalsamhället, till skillnad från gruvbolagens vinster som inte stannar kvar alls.
Turismnäringen i Sverige, som endast får bråkdelar av det statliga stöd gruvnäringen får, omsätter mer än järn-, stål- och bilexporten tillsammans.
Det är inte bara samebyarna som kämpar emot gruvbolagens framfart. Aktionsgrupper har bildats i flera samhällen och facken protesterar.
Motståndet mot Kiruna Irons gruvplaner inom Girjas och Laevas samebyar startade i våras, på ett stormöte med 200 deltagare och ett upprop som facket gruvtolvan ställde sig bakom efter ett medlemsmöte. Även gruvfyran och IF metall ställde sig bakom uppropet.
‒ Vi anser att det handlar om alldeles för grova ingrepp i ett viktigt rekreationsområde för att man ska starta en gruva med så kort livslängd, säger gruvtolvans ordförande Jan Thelin i tidningen Miljöaktuellt.
I Ammarnäs slåss en aktionsgrupp mot kanadensiska gruvbolaget Blackstone samt för att Vindelfjällens naturreservat ska bli nationalpark.
Marie Persson från Tärnaby valdes till årets Västerbottning av tidningen VK:s läsare efter sin och aktionsgruppens strid mot planerna att bryta nickel i Rönnbäcken.
Den 17 november protesterade 500-talet människor i nätverket ”Stoppa gruvan i Rönnbäcken” i Stockholm.
Det mest lysande exemplet som visat att man kan vinna mot gruvbolagen är kampen mot Nordkalks hot att avverka Ojnareskogen på Gotland – en planerad nationalpark som huserar över 265 hotade växtarter. Skogen ockuperades av över 200 aktivister, bönder och barnfamiljer som ställde sig i vägen för gruvbolagets maskiner uppbackade av en massiv polisinsats. Över 1000 gotlänningar demonstrerade i Visby. Högsta domstolens beslut att stoppa avverkningen var mer politiskt än juridiskt och resultatet av kampen och opinionen.
Trots att motståndet idag oftast är isolerat och lokalt finns alla möjligheter för framväxten av en riksomfattande miljörörelse. Ett steg i den riktningen är nätverket Budkaveln som samlar aktionsgrupper från bl a Ojnareskogen på Gotland, mot skiffergasutvining i Skåne, mot fossilgasutvissning på Öland, mot de tidigare nämnda gruvplanerna vid Vättern och samebyar som strider mot gruvbolagen i norr.
Det är hög tid för fackföreningar och miljöorganisationer att gå samman med dessa förkämpar och ta strid mot hela högerregeringens miljöfarliga politik samt för förstatligande av både naturresurser och supervinster för att möjliggöra en historisk satsning på gröna och hållbara jobb.
En gruvindustri som är gemensamt ägd och står under demokratisk kontroll skulle innebära starkare säkerhet, både nya och långsiktiga jobb där just de jobben passar och samtidigt innebära skydd av viktig natur där andra jobb kan skapas istället. Även om råvarupriserna faller kan gruvjobb omvandlas till andra jobb, t ex inom återvinning av sällsynta jordartsmetaller, vilka idag knappt återvinns alls. I avfallet från LKAB:s gruvor finns mängder av sällsynta metaller som om de togs hand om skulle kunna skapa nya jobb.
Men detta kräver demokratisk planering och andra intressen än vinst. Idag drivs gruvexpansionen inte enbart på av ett naturligt behov av mer malm och metaller utan även av att regimer som Kina försöker upprätthålla tillväxt genom investeringar, t ex i bygget av områden där ingen bor och köpcentrum där ingen handlar. Gruvboomen i Sverige är en fas av den globala krisen för kapitalismen och riskerar landa lika förödande som tidigare bubblor. Efter finanskrisen 2008 lämnade många riskkapitalister de sjunkande skeppen och sökte sig mot råvarumarknader istället – som en gräshoppssvärm efter att ha ödelagt ett område begav de sig mot nästa.
De imperialistiska makterna kapplöper om territorier och naturgas i Antarktis och på samma sätt som multinationella företag intensifierar sin rovdrift och plundringar av Afrikas jordbruksmarker har de minaralrika bergen i Skandinavien blivit fokus för vinstrik exploatering av malm, koppar, nickel, guld och uran. Återkommande miljökatastrofer ger en bild av till vilket enormt pris de rika drar fram över våra gemensamma naturresurser.
RS kräver:
> Förstatliga naturtillgångarna med en demokratisk förvaltning med fack- och miljöorganisationer
> Inför kommunal vetorätt mot miljöfarliga exploateringar
> Skydda de sista orörda fjällen och skogarna
> En massiv offentlig satsning på 100 000 nya gröna jobb
Relaterat:
> Gruvbolagen ska ägas gemensamt
> Stoppa skogsbolagens skövlingar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.