'Färdplan 2050' utan färdriktningar

Av Per Olsson

Att ta fram en färdplan för hur klimatutsläppen i Sverige helt ska upphöra fram till år 2050 är en oerhört viktig uppgift. Därför är det desto mer allvarligt att det dokument som Naturvårdsverket presenterade i mitten av december är så oerhört defensivt och så genomgående blundar för att regeringens politik på punkt efter punkt går i en riktning som försvårar en minskning av utsläppen.
Underlag till en färdplan för ett Sverige utan klimatutsläpp 2050 är namnet på den nya rapporten.
Det är Naturvårdsverket som tillsammans med en rad andra myndigheter har sammanställt den och faktaunderlaget är omfattande, men själva färdplanen är desto svagare.

Rapporten överger redan från början målet att minska utsläppen till noll eller näst intill noll. Istället talar man om ”ett Sverige utan netto­utsläpp av växthusgaser”. Skillnaden är att man ska räkna in ett ökat skogsbestånd som binder koldioxid och att Sverige ska köpa upp utsläppsrätter på internationella marknader.
Visst är det bra att ta fram underlag som visar att skogen, skött på rätt sätt, kan bidra till att minska koldioxiden i atmosfären. Träden behöver koldioxid för att kunna växa och så länge skogen inte eldas upp förblir koldioxiden bunden i träet. Det handlar om ganska stora effekter, t ex visar rapporten att skogsplantering på 400 000 ha nedlagd jordbruksmark skulle binda 4 miljoner ton koldiox­id 2050, vilket motsvarar utsläppen från den svenska stålindustrin.
Problemet är att de ”negativa” utsläppen från skogen kommer att behövas för att kompensera dagens koldioxidutsläpp, som ligger långt över vad som krävs för att hålla uppvärm­ningen av jordens klimat på hanterliga nivåer.

Greenpeace kritiserade med rätta rapporten för att den också utgår från att kärnkraften ska fortsätta att vara en del av den svenska energiförsörjningen fram till 2050. Greenpeaces rapport Energy (R)evolution – a sustainable energy outlook for Sweden visade också att en kombination av omställning och en målmedveten satsning på effektiv ­energihushållning, gör det möjligt att minska koldioxid­utsläppen från energiproduktionen med 95 procent fram till 2050, även utan kärnkraft.
Enligt rapporten behöver en del ”marknadsmisslyckanden” rättas till. Det man då inte ser är att det är när marknaden ”lyckas” som det går riktigt illa. Saken är den att oljebolagen vill sälja mer fossila bränslen, stålindustrin vill sälja mer stålprodukter och detsamma gäller för köttproducenterna, för att ta tre av de stora svenska och globala utsläppskällorna. Att göra något annat skulle vara helt i strid mot hela logiken för kapitalis­men. Det innebär att det bara är genom att ingripa mot den fria marknaden som verkligt genomgripande utsläppsminskningar går att uppnå.

Att snabbt minska utsläppen från landsvägstransporterna kräver både en ändrad prioritering av forskning och utveckling inom fordonsindustrin och en medveten planering i rikt­ning mot att minimera transporterna och att styra dem mot transportsätt som orsakar mindre utsläpp. Men detta är något som marknaden är fullständigt oförmögen att göra. Ett enskilt åkeri kan naturligtvis inte jobba för att minska sina lastbilstransporter och än mindre bidra till en samhällsplanering som minskar tran­sportbehovet. Detta kräver också en övergripande demokratisk planering av ekonomin, vilket inte går att förena med fortsatt makt för ­marknaden.
Naturvårdsverket litar istället till att det är just marknadsmekanismer som ska lösa en stor del av utsläppsproblemen. Bland annat vill man se en fortsättning på EU:s system för handel med utsläppsrätter. Tanken är att ett begränsat antal rätter att släppa ut koldioxid finns tillgängliga. De företag som släpper ut mer än beräknat måste köpa utsläppsrätter på en marknad, medan de som släpper ut mindre kan tjäna extra ­pengar genom att sälja sina överblivna utsläppsrätter.

Hittills har systemet visat sig vara komplett värdelöst. Företagen har, med sina statliga myndigheters benägna hjälp, lyckats kapa åt sig tilldel­ningar som i många fall ligger långt över de verkliga utsläppen. Det innebär att ett jättelikt överskott av utsläppsrätter har byggts upp. Det i sin tur  har inneburit att ”priset” på utsläpp har varit väldigt nära noll de senaste åren och därmed inte haft någon effekt när det gäller att sätta press på företagen att minska utsläppen.
Inget tyder idag på att den bilden kommer att förändras på något dramatiskt sätt under perioden fram till år 2020.
Den stora förtjänsten med Naturvårdsverkets rapport är att den, i likhet med flera andra rapporter som tagit upp minskningen av klimatutsläppen i Sverige, visar att de ­tekniska förutsättningarna för stora utsläpps­minskningar är stora.

Tekniken för att i stort sett helt ersätta bensin och diesel som fordonsbränsle finns till stora delar och behöver bara vidareutvecklas. Förutsättningarna att minska energiåtgången för uppvärmningen av bostäder drastiskt finns också, liksom kunskapen om hur samhällsplaneringen kan bidra till minskade utsläpp.
Men så länge det är de enskilda stora företagens intresse av vinst och växande marknader som styr kommer utsläppstrenden inte att kunna vändas på allvar.

Läs också:
> Kan klimatatet chocka världen till aktion? (Arne Johansson i Offensiv, 29 nov 2012)
> RS synar kapitalismens falska klimatlösningar (Mattias Bernhardsson i Socialism Today, 2009)