USA-valets vinnare blir Wall Street

Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartet Socialisterna, besökte USA i oktober för att jobba med Socialist Alternative, CWI-anhängare* i USA. Han rapporterar om en politisk kris för kapitalismen, om arbetarkamp och en tilltagande radikalisering bland unga.

*Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av CWI, Committee for a Workers' International, med medlemmar i över 40 länder.
- - - - - - - - - - - - - - - -
Relaterat: SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9 SvD10 SvD11 SvD12 SR SR2 SR3 SR4 SR5 SR6 GP GP2 GP3 DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 AB AB2 AB3 AB4 AB5
- - - - - - - - - - - - - - - -

Det amerikanska presidentvalet ger eko runt om i världen som stora nyheter. Men man måste befinna sig på plats för att uppleva det total ointresset i att stödja de två kandidaterna. Många har genomskådat lögn efter lögn och känner revanschlust mot det politiska tvåpartisystem som försöker tvinga dem att betala den kris bankerna och de rika skapat.
På universiteten sjuder en påtaglig politisk radikalisering och intresse för socialistiska idéer.
På arbetsplatser finns en en stark explosiv vilja att inte retirerera mer och för att gå ut i strid för löner, villkor och fackliga rättigheter.
Välkommen till USA; Landet där statsskulden ökar med 70 miljoner kronor per minut, där strejkerna ökar och ett stort skikt unga söker efter vänsterpolitiska alternativ att organisera sig i efter Occupy-rörelsen.

Den 6 november går USA till val. I opinionsundersökningarna är det jämt mellan Demokraternas kandidat president Barack Obama, och Republikanernas Mitt Romney. Men oavsett valutgången står Wall Street och storföretagen som segrare.
Totalt 42 miljarder dollar är det rekordbelopp som storföretagen spenderat på valet. Bakom Mitt Romney står företag som Goldman Sachs och Bank of America. Bakom Barack Obama står företag som Microsoft och Google.


Mattias Bernhardsson talar
om socialism på John Jay High
School, Cross River.

Av Obamas tal om ”hopp” och ”förändring”  från 2008 blev det ingenting. De fina orden om att reglera Wall Street var bara ord; Dodd-Frank-lagen förblir ett spel för galleriorna som varken reglerar den besinningslösa profitjakten eller förhindrar en ny finanskris.
Presidenten har låtit rädda Wall Street och skickat räkningen för krisen till arbetarna. Bankerna räddades medan vanliga familjer vräks från hem och hus. Sedan 2007 har banker tagit över fem miljoner hus och sålt dem på auktion. Man talar om ”vräkningskrisen”, en eskalerande mardröm för många.
I Minneapolis har Occupy Homes lyckats stoppa sju vräkningar. Åtalandet av aktivister, varav flera medlemmar i Socialist Alternative, har inte avskräckt fler från att göra motstånd när banken skickar ut polis för vräkning.

Förra årets federala budget innebar den största slakten av offentliga utgifter någonsin. Men mycket vill ha mer. Ett 80-tal storbolagsdirektörer manar i Wall Street Journal Kongressen att ta tag i budgetproblemen med både nedskärningar och skattehöjningar. Artikeln illustrerar marknadens diktatur.
Sedan 2007 har medianinkomsten i USA fallit med 9 procent, samtidigt som 10 miljoner fler blivit fattiga. En femtedel av alla amerikanska barn lever i fattigdom. Om man mäter barnfattigdom som i Sverige är det kanske dubbelt så många. 60 miljoner amerikaner är beroende av matkuponger.
Enligt US Census Bureau (motsvarande svenska SCB) lever nästan hälften av alla amerikaner under eller strax över fattigdomsgränsen.
Samtidigt roffar de rika åt sig än mer. Enligt ekonomitidskriften Forbes äger de 400 rikaste i USA nästan lika mycket som de 150 miljoner invånare som äger minst (50 procent avbefolkningen).

En Gallupundersökning visade nyligen att endast en tredjedel av väljarna under 29 år har registrerat sig för att rösta.
Medan valkampen hårdnar mellan president Barack Obama och guvernör Mitt Romney inser allt fler att valet mellan de två, såväl som mellan Demokraterna och Republikanerna, är ett val mellan pest och kolera; Två kandidater för Wall Street och storfinansen som trots den smutsiga valkampanjen i stort är rörande överens i de viktigaste frågorna.
 – När det gäller vår skattelagstiftning är både guvernör Romney och  jag överens om att vår bolagsskatt är för hög, så jag vill sänka den, särskilt för tillverkningsindustrin, sa Obama under valdebatten i Denver.
Han vill alltså sänka företagsskatten med 10 procent, trots att de flesta företag idag inte ens betalar den nivå de ska och många nolltaxerar.

En annan stor debattfråga är hur sjukförsäkringssystemet ska se ut.
Men faktum är att bådas alternativ, Obama-care och Romney-care, bygger på den privata sjukförsäkringsindustrin och att råna vanliga löntagare på pengar.
 – Men faktum är att vi använde samma rådgivare, och de säger att det är samma plan, erkände Obama under valdebatten i Denver.
Efter Obamas sjukvårdsreform har försäkringsbolagen ännu större makt än tidigare.
Oavsett vilket sjukvårdssystem som finns kommer försäkringsbolagen, de privata sjukvårdsgivarna och läkemedelsindustrin se till att sjukvårdskostnaderna fortsätter skjuta i höjden för deras vinster samtidigt som minst 20 miljoner fattiga amerikaner kommer stå helt utan sjukförsäkring.
Demokraternas utbildningsreform, ”Race to the top” är i själva verket en fortsättning på George Bush reform ”No child left behind” fast på steroider och syftar till att lägga skulden för dåliga skolresultat på lärarna istället för deras egen politik med nedskärningar på utbildning.
Utbildningesreformen har inneburit massiva privatiseringar, en explosion av friskolor och nedlagda offentliga skolor.
Ett mått är att Mitt Romney öppet berömt Obamas utbildningsminister Arne Duncan för genomförandet av utbildningsreformen.


PCAPS-möte i Philadelphia

När jag deltog på ett stormöte med PCAPS, en stor kampanj för att stoppa nedläggningen av 64 skolor i arbetarområden i Philadelphia, diskuterades inte bara demonstrationer, strejker och ockupationer utan också också var pengarna ska tas ifrån; Att delstaten Pennsylvanias beslut att ge oljeföretaget Shell 66 miljoner dollar per år i 25 år i ett skattevatal för att de ska få borra olja, måste rivas upp; Att ”pipelinen” offentlig utbildning till fängelsesystemet måste pluggas igen; Att de rikas skatteparadis i vid Delawarefloden måste stängas och alla offentliga medel de rika stulit måste återbetalas.
Hotet om att 120 skolor skulle stängas i Chicago var också en viktig faktor bakom den massiva lärarstrejken i september då 24 000 lärare tog strid mot den demokratiske borgmästaren Emanuels attacker.

Diskussioner om 'Walk-outs'
och 'Sit-ins'

Lärarstrejken var den största arbetarkampen sedan ”Slaget i Wisconsin” i början av 2011 och var en strid mot innehållet i hela demokraternas utbildningsreform: mot friskolorna, mot nedlagda skolor men också för mindre klasser.
Lärarfacket CTU vann flera viktiga segrar: borgmästaren backade från sitt förslag att förlänga skoldagen (vilket ursprungligen skulle ha inneburit att lärarna hade fått en 20 procent längre arbetsdag utan löneökning), uppsagda lärare kommer att återanställas för att täcka upp eventuell extra undervisningstid, lönesättning baserad på anställningstid och utbildningsnivå blir kvar och man försvarade de anställdas sjuk- och hälsovårdsförsäkring.

Diskussioner om ockupationer

Borgmästaren trodde de kunde köra över lärarfacket genom en lag som kräver att 75 procent av alla medlemmar (inte bara de röstande) måste rösta för strejk. Men det var 90 procent som röstade för att gå ut i konflikt. Uppslutningen var ett resultat av att  den fackliga oppositionen, CORE två år tidigare hade tagit över från en ledning som inte var intresserad av att ta strid. Under hela strejken så mobiliserades lärarna till dagliga demonstrationer och imponerande strejkvakter på över 600 platser.
Jämför med de svenska lärarfackens lamhet när de sålde ut lärarnas krav och inte gick ut i strejk. Man kan inte vinna om man inte tar strid.

Fackliga kämpar i Philadelphia

Över hela USA står löntagare under attack av arbetsgivarna som tillsammans med Obama-administrationen försöker skjuta notan för kapitalismens kris på vanligt folk.
Walmart-strejken är symtomatisk för stämningarna över hela landet. Striden handlar om att sätta stopp för chefernas vedergällning mot anställda som protesterar mot usla villkor och är den första strejken i den kanske mest kända antifackliga jättens historia.
Uppgifter från statistikmyndigheten BLS (Bureau of Labor Statistics) talar sitt tydliga språk: 2009 var 13 000 i strejk. Det var 5 större strejker som omfattade 1 000 eller fler anställda. 2010 var det 45 000 i strejk och 11 större strejker. Förra året var 113 000 ute i strejk och det var 19 större strejker.
New York har den högsta fackanslutningen på 24,1 procent, medan North Carolina har den lägsta, bara 2,9 procent.
Obama lovade i förra valet att genomföra en ”Employee Free Choice Act” för att underlätta att bilda fackföreningar. Istället förnyade han Bushs reprissiva lag Patriot Act till att tillåta fängslandet av amerikanska medborgare utan rättegång eller tidsbegränsning.

En facklig företrädare på telekommunikationsföretaget Verizon berättade för mig att hotet om att fängslas under antiterroristlagen är en verklig faktor de måste ta med i bedömningen när de ska rösta om strejk i slutet av månaden.
Obama skickade t o m nationalgardet till Longview i Washington för att bryta upp hamnarbetarstrejken i februari.
En vägarbetare i Philidelphia, tillika en av de flertalet nya medlemmarna i Socialist Alternative, berättade hur utmaningen att bygga en fackförening ser ut: man åker runt i delstaten på sin lilla fritid för att få namnunderskrifter under ständigt hot att bli av med jobbet.

Situationen påminner om arbetarrörelsens barndom i Europa där rätten att bilda fack och krav på grundläggande villkor står i förgrunden.
Framför allt den amerikanska södern, där arbetsvillkoren ibland liknar latinamerikanska, är en krutdunk som väntar på att explodera.

Anti-fascistiskt stormöte i Queens,
New York

Det pågår en post-Occupy radikalisering i USA och många har genomskådat såväl Obama som det nuvarande tvåpartisystemet. Ett skikt unga är inte bara kritiska till kapitalismen utan vill avskaffa systemet – och de söker nya politiska alternativ.
I en undersökning som Washington Post gjorde i början av året var det två tredjedelar som sa sig vara beredd att stödja en oberoende kandidat och nästan hälften stödde idén om ett tredje större parti.

Kampanj för 'Tear up your student
dedt day' på Rutgers university,
New Jersy

Socialist Alternative ställer upp med Kshama Sawant i valet till representathuset i delstaten Washingtons 43:e distrikt, Seattle. Hon kom på sensationell andra plats i två av distriktets valkretsar i primärvalet och är nu huvudmotståndaren till Demokraternas Frank Chopp i valets andra omgång som hålls samtidigt med presidentvalet.
Det visar att socialister kan utmana. Socialist Alternative uppmanar Occupy-grupperna och facken att också ställa upp mot de rikas kandidater i hela USA. Vi pekar i den nödvändiga riktingen: ett större och kämpande arbetarparti i USA.
Socialist Alternative får ständigt nya medlemmar och förbereder inför den historiska uppgiften att ta kampen mot imperialismen i dess högborg.

Mattias Bernhardsson

Fler internationella artiklar av Mattias Bernhardsson:
> Massrörelse skakar om Israel
> Egypten - mellan revolution och kontrarevolution