Hur kan hedersvåldet bekämpas?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Läs också:
> RS kräver åtgärder mot hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor (från kommunfullmäktige)
> "Alla grannar visste"
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Fadime Sahindals begravning har liknats vid en statsmannabegravning. Ärkebiskopen och alla politiker var där. Hennes öde var en sådan paradox. Att bli dödad av den som fött upp en. Att hon bara två månader innan hade stått i riksdagen och ­talat för riksdagsmännen och förklarat att den stat de företräder inte kunde ge henne skydd.
Pappan skrek ”hora” åt sin dotter sekunderna innan han tog hennes liv. Hon hade i hans och släktens ögon dragit skam över familjen då hon skaffat sig fel pojkvän – en svensk kille, ej vald av familjen och före äktenskapet.

Fadime var en exceptionellt stark person som offentliggjorde sin kamp för frihet redan 1998 i hopp om att kunna hjälpa andra. Hon valde att gå till media och berätta om sin situ­ation, också för att på detta sätt få ök­at skydd, men detta ökade skammen och agget i familjen.
Efter mordet exploderade en hätsk debatt där bland annat ­invandrarmän pekades ut som grupp, där tjejer med invandrad bakgrund sågs som svaga som skulle räddas in i ”svenskheten”. Även åsikter om att problemet med hedersförtryck egentligen inte exis­terade florerade – bland andra från Mona Sahlins rådgivare Masoud Kamali. Gudrun Schyman höll sitt omtalade ”talibantal”. Detta har förvrängts av omvärlden. Hon sa t ex aldrig att svenska män är som taliba­nerna som många tror, utan hon ­ville påpeka att kvinnoförtryck även finns i det svenska samhället. Däremot generaliserade hon rejält, vilket gjorde att den feminism hon företrädde hamnade över huvudet på många som är berörda av hedersförtryck.
Debatten löstes upp i ett ingenting, men något mycket viktigare består. Många unga tog intryck av Fadimes mod och öde och bestämde sig för att organisera sig. Rättvisepartiet Socialisterna kopplade ihop frågan med den levande ungdomsrö­relse mot sexuella trakasserier – V­ägra Kallas Hora (som RS och Elevkampanjen var med och byggde upp) – som redan växte på skolorna. Även annan organisering skedde. Idag finns en uppsjö med stödgrupper och nätverk såsom systerjouren Somaya, Shanazi hjältar, Elektra, ”Tänk om i Malmö” och Glöm aldrig Fadime och Pela-föreningen.
Flera av dessa nätverk har nu vid tioårsdagen för mordet pekat på hur lite som har hänt. Visst har det skett en stor ökning av utbildning av skolpersonal, poliser och socialtjänst, men resurserna räcker inte till och samordnas inte.

Ett av de mest tragiska fallen nyligen var knivmordet på 19-åriga Maria Barin Aydin i Landskrona i april i år. Hennes 16-åriga bror är misstänkt gärningsman. Föreningen Tänk om i Malmö hade haft kontakt med Maria i ett års tid och de hade larmat kommunen om att behovet av skyddsboende i annan kommun var akut, men deras varningar ignorerades.
I dagarna har landets kvinnojourer påtalat den akuta situationen som uppstått för misshandlade kvinnor genom bostadskrisen. Ofta är kvinnorna psykiskt nedbrutna och lever på försörjningsstöd. Den f d länspolismästaren Carin Götblad arbetar nu som regeringens samordnare mot våld i nära relationer och kommenterade nyheten med att beklaga att så mycket av allmännyttan har sålts ut.

Vad är hedersförtryck?
Det är bara i de extremaste fallen som förtrycket leder till mord. Tusen­tals fler begränsas i sin frihet på olika sätt. Homosexuella drabbas hårt och söner dras även in i rollen som bevakare av systrar m m.
Ungdomsstyrelsen gjorde en kartläggning 2008 och kom fram till att 70 000 unga i Sverige upplever att de inte har möjlighet att fritt välja vem de ska gifta sig med. Av dem oroar sig 8 500 ofta över sin livssituation. 19,4 procent av flickorna och 13,5 ­procent av pojkarna i Husby, Araby, Rosengård och Hjällbo är oroliga för att de inte får välja själva. En tredjedel av alla flickor som omhändertogs av LVU levde med denna problematik. En rapport från Stockholms Stad 2009 – baserad på enkätundersökningar av elever i årskurs 9 och socialtjänstens akter – kom fram till att 23 procent av flickorna har krav på sig att vara oskuld när de gifter sig, 16 procent får inte välja vem de ska gifta sig med och 11 procent av flickorna har restriktioner för skolvistelsen och fritiden. 7 procent av pojkarna fick inte umgås med jämnåriga flickor.

Kvinnor mördas i Sverige och runt om i världen av äkta män, sambor och expartner absurt nog i kärlekens namn, som en extrem följd av män som vill kontrollera ”sin” kvinna. Det som är utmärkande för så kallat hedersförtryck gentemot ­dessa partnermord är att gärningsmännen kan bestå av en grupp, en familj eller släkt, där brottet ibland planeras gemensamt. Man ser det som att kvinnan har dragit skam över hela gruppen. Förövaren kan få höjd status in­om sin grupp för det brott han begår mot kvinnan. Emre Güngörs och Nima Dervish har i boken Varför dödar man sin dotter? intervjuat flera av ­förövarna. Genomgående upplever förövarna att de gjorde det för hela gruppens skull, för att återupprätta hedern. Hedersförtryck har blivit en etablerad term, men är egentligen ett dåligt uttryck då det insinuerar att det faktiskt finns en heder att upprätta.
FN beräknar att 5 000 kvinnor mördas varje år i hederns namn, i 52 länder. Det är inte kopplat till en viss religion, även om olika religioner hjälper till med att upprätthålla mäns överordnade roll. Den brittiska polisen kom 2005 fram till att mord och övergrepp för en familjs ”heder” skulle bli vanligare över hela Europa.
I Turkiet beräknas 1 000 hedersmord ske på fem år. Sedan den palestinska myndigheten införde jordansk lag ges strafflindring för mord som sker i hederns namn. Samma förändring har skett i norra Irak. ­Fyra släktingar ställdes inför rätta i Kurdi­stan för det uppmärksammade mordet på svenska Pela 1999, där ibland hennes far. Ingen fick fängelsestraff, då domstolen hänvisade till att obduktionen visat att Pela inte var oskuld då hon mördades.

Det växer också ett motstånd och en kvinnorörelse. Till exempel demonstrerade 5 000 kvinnor i Kurdistan i protest när nyheten om mordet på Fadime nådde dem. Roonak Faraj är chefredaktör på kvinnokampstidningen Rewan i den irakiska delen av Kurdistan. Hon menar att antalet hedersmord i området har gått ner kraftigt de senaste åren, ju mer samhället har utvecklats.
Förtryck i hederns namn har ­både likheter med kvinnoförtrycket i stort och i speciella drag. Det är helt klart en grundbult i den uråldriga könshie­rarki som utvecklingen i olika delar av världen har hunnit olika långt med att förändra.
När klassamhället uppstod för ett antal tusen år sedan (olika i olika världsdelar) skedde det parallellt med upprättandet av ett patriarkalt system där kontroll av kvinnors sexualitet var centralt. Hela samhället organise­rades kring detta. Männen med makt kontrollerade via kvinnans kropp barnafödandet och säkrade på det sättet att arvet gick vidare i hans släkt.
Roonak Faraj menar att hedersbe­greppet i Kurdistan uppstod för 2 000 år sedan. Jordbruket gjorde människan bofast och männen började äga jord. På samma sätt upptäckte männen att de kunde äga och ­kontrollera kvinnors kroppar.

Hur kan våldet bekämpas?
Vägra Kallas Hora-rörelsen ­reagerade på mordet på Fadime Sahindal och startade en namninsamling. 3 000 namn lämnades över till Mona Sah­lin, dåvarande integrationsminister, med krav på mer resurser till skola, fritid, socialtjänst, psykvård, utbildning i frågorna, fler jobb och bostäder och också t ex stopp för utvisning av flyktingar som drabbas av heders­relaterat våld.
Dessa materiella krav är inte att förringa. Möjlighet till egen försörj­ning och bostad är grunden för att kunna bryta sig loss också för männen, familjen och släkten.
Fadime underströk ofta, när hon ännu kunde, att hennes pappa själv var ett offer som stod helt utanför samhället. Utan jobb var föräldrarna fattiga och hade bara kontakt med familjen. Enligt antropologen Unni Wikman ökar ofta de konservativa värderingarna när man har utvandrat, speciellt om man stängs ute genom diskriminering. Familjefadern kämpar för att åtminstone ha kontroll över något i sitt liv – döttrarna.

När Haninge kommunfullmäktige den 8 mars i år skulle debattera frågan ”Hur mår vi i Haninge?” slog socialnämndens moderata ordföran­de fast att de allra flesta mår bra. Punkt slut.
Mattias Bernhardsson från RS gick upp med ett viktigt inlägg om vilka insatser som krävs mot heders­relaterat förtryck. Emre Güngör hjälpte till med att förlänga Bernhardssons talartid genom att begära replik, men i övrigt ville ingen annan diskutera frågan i fullmäktige.
Detta är ett uttryck för att de ­flesta politiker och makthavare ser proble­met som något som inte berör dem.
– Efter skoltid upphör skolans ansvar för barnen vilka utelämnas i familjens våld. Däremot kan lärare, skolsköterskor eller annan elevstödjande personal märka när en elev plötsligt mår sämre, slutar äta eller visar tecken på att allt inte är bra ställt hemma. Men den insynen kräver kompetens, sa Mattias Bernhardsson bland annat och efterlyste mer resurser till ökad personaltäthet i skolan och mer utbildning i frågorna.

Många som jobbar mot hedersvåldet ropar på lagändringar, t ex att det ska bli ett eget brott. Detta ­kanske skulle hjälpa lite grann, men ­mycket mer än så krävs.
För varje enskilt fall finns en egen problematik, men gemensamt för dem alla är att det är mycket lättare att ta kampen som enskild om det finns en rörelse runt omkring att få stöd ifrån.
Frågan är så djupgående att samhället måste förändras i grunden för att mäns och familjers våld mot kvinnor helt ska försvinna.
Det som det framförallt behövs mer av nu är organisering och en kvinnorörelse.

Elin Gauffin