Efter Pride: Vilket ansvar har facket?

Sanna Tefke

Av Sanna Tefke

Det är inte bara näringslivet som huserar på Prideområdet; LO, TCO, Saco och enskilda förbund finns på plats både som sponsorer, med tält på området och seminarier. De senaste åren har fackförbunden tagit tag i hbt-frågorna, men fortfarande finns mycket arbete kvar att göra.
Det gångna året har en flertal kända svenskar ”kommit ut ur garderoben” som homo- eller bisexuella. Något som hamnat på löpsedlarna i nästan samtliga fall, trots att kvällstidningarna hävdar att det inte ligger något nyhetsvärde i en persons sexuella läggning. När vanliga människor kommer ut och är öppna med sin läggning blir det inte löpsedlar, i bästa fall händer ingenting, i de lite värre fallen blir det utfrysning och mobbning och i de allra värsta  blir det såpass mycket psykisk och fysisk misshandel att det leder till döden.

Undersökningar visar att de som definierar sig som hbt i mycket högre utsträckning upplever att diskriminering förekommer på arbetsplatsen än vad de som definierar sig som heterosexuella gör.
Och trots juridiska framgångar och en påbörjad förändrad mentalitet vad gäller normer visar den senaste undersökningen som LO gjorde i slutet av 2011, Öppenhet i arbetslivet, att det fortfarande är nästan hälften av alla hbt-personer som inte vågar vara öppna på sin arbetsplats. Även om siffran sjunkit från 50 till 40 procent sedan början på 2000-talet är det en skrämmande hög siffra.
En studie vid Linnéuniversitet 2011 visar även att homosexuella fortfarande diskrimineras vid rekrytering till arbetslivet. Diskrimineringen gä̈ller inte alla yrken utan skedde framfö̈rallt inom enkö̈nade branscher. Inom kvinnodominerade branscher valdes homosexuella kvinnor bort i rekryteringsprocessen och inom mansdominerade branscher skedde detsamma fö̈r homosexuella mä̈n.
Det existerar även skillnader när det gäller lön. Homosexuella män tjänar i snitt lägre än sina heterosexuella kollegor, homosexuella kvinnor tjänar dock generellt mer än sina heterosexuella kollegor. Kvinnorna i båda kategorier tjänar dock fortfarande generellt mindre än båda kategorierna män.
I LO:s undersökning kunde man även se att anställda i privata företag upplevde högre grad av diskriminering än i kommunala, andelen var även högre bland visstidsanställda jämfört med tillsvidareanställda.

Att bli utsatt för homofobi eller transfobi är en kränkning av ens person, när detta dessutom sker på ens arbetsplats är det ännu värre. Arbetsplatsen är det ställe där man spenderar merparten av sin tid, och det kan vara svårt att fly undan. Särskilt om problemet inte tas på allvar av chefer, kollegor och fackliga företrädare.
Att kunna vara öppen med vem man är är en förutsättning för att man ska kunna trivas på jobbet och ett aktivt arbete för att förändra attityder på arbetsplatsen är i allra högsta grad en viktig arbetsmiljöfråga.

Sedan 1999 har vi en lag som skyddar mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning; denna har förstärkts och kompletteras i olika omgångar, senast med att även inkludera transpersoner. Allt för få har dock vetskap om hur man går till väga när diskriminering på grund av sexuell läggning och/eller könsidentitet förekommer på arbetsplatserna. Tidigare vände sig många direkt till dåvarande HomO, numera DO. Är man medlem i facket har dock fackförbundet förstahandsrätten och därmed förstahandsskyldigheten att företräda sina medlemmar, något som facken har varit dåliga på att nå ut med.

Nästa problem är kunskaperna hos arbetsplatsombud och andra fackliga företrädare; det är viktigt att känna förtroende för att man behandlas på ett schysst och riktigt sätt om man ska våga anmäla diskriminering. Det förekommer till och med att det är de fackliga ombuden som står för de flesta homofoba skämten i fikarummen.
De flesta fackförbunden har idag väldigt bra utbildningar och information vad gäller diskriminering av hbt-personer. Problemet är att de inte kommer ut där de behövs och på gräsrotsnivå. Det som ingår i de obligatoriska grundutbildningarna är ofta insprängt på max en timme i generella diskrimineringsutbildningar, det går inte att förändra samhällets mest rotade norm på så kort tid. De längre utbildningarna är oftast frivilliga och framförallt riktade till dem som jobbar med jämställdhetsfrågor, kunskapen kommer alltså oftast inte dit den behövs. Lika lite som en sexist frivilligt går en utbildning i jämställdhet gäller samma sak för homo- och transfoba människor.

Kommunal Stockholms län har tagit beslutet att majoriteten av alla förtroendevalda ska utbildas i hbt-kompetens innan 2013, något som alla avdelningar förbund snarast borde följa efter. Facken måste också på allvar ta kampen för trygga anställningar på bra villkor innan de öppna arbetsplatser som visionerna talar om kan bli realitet.