Marknadens diktatur och högerpolitik skapar nya kriser

Av Per Olsson

Det är inte bara fortsatt stagnation och produktionsfall i Europa som drar ner världsekonomin. Även Kina, som har varit den globala kapitalismens tillväxtlokomotiv, bromsar in. Kinas BNP-tillväxt det första kvartalet i år var den lägsta på nästan tre år och efterfrågan sjunker, vilket ­inte minst drabbar de råvaruproducerande länderna som exempelvis Brasilien, vars BNP-tillväxt sjunker i allt snabbare takt.
I en färsk prognos varnar Världsbanken för att Kinas törst på råvaror och energi gradvis håller på att släckas och att det finns oroande tecken på en hastig inbromsning i Kina. Samtidigt har det skett en markant uppgång i antalet protester och vad ­regimen benämner som ­”massincidenter”. Den tilltagande sociala och politiska instabiliteten i Kina är bakgrunden till den historiska topp­strid inom makteliten som nu ut­spelas inför öppen ridå och som bland annat resulterat i att en av ”kronprinsarna”, Bo Xilai, har fått sparken.
Tvärtemot de kinesiska härskarnas löften om en mer ”harmonisk, balanserad utveckling” har Kinas ensidiga beroende av export och investeringar ökat under senare år. Konsumtionens andel av Kinas BNP ligger nu på extremt låga 29 procent, mot 60 procent i andra kapitalistiska länder.

Obalanserna har förstärkts av att den väldiga kinesiska kreditexpansion som genomfördes 2008 för att hålla hjulen igång har skapat en låne- och fastighetsbubbla som har börjat brisera.
”Kina har internt byggt upp stora obalanser, där det mesta av investeringarna har lånefinansierats. Och i och med att avkastningen på dessa investering­ar kan förväntas bli mycket låg, där bostadssektorn redan uppvisar stora svaghetstecken, har den interna kinesiska balansräkningen blivit mycket svajig. Här kan man dra en parallell till eurozonen… där de svaga högbelånade delarna riskerar att dra ner hela bygget” (nyhetssajten E24. se den 26 mars).

I USA är bilden motsägelsefull, ekonomin växer svagt. Men arbetslösheten förblir hög och de nya jobb som skapas är i huvud­sak lågavlönade. Samtidigt lever allt fler hushåll på marginalen och krisen på bomarknaden är långt ifrån över. Detta i sin tur hämmar både konsumtion och tillväxt.
Det finns för närvarande inget land eller kontinent som ensamt kan bära upp resten av världens ekonomier på sina axlar. Det betyder att världskapitalismen har gått in i en ny fas i den krisutveckling som inleddes 2008.
Den globala ekonomin försvagas. Tillväxtländerna växer inte i samma takt som tidigare, USA förlorar momentum och i Europa hopar sig de mörka molnen, sammanfattade ­nyhetsbyrån Reuters den 15 april.

Europa är den globala politiska, sociala och ekonomiska krisens epicentrum. Generalstrejker, som i Spanien den 29 mars, och ­andra massprotester har bidragit till hårdnande klassmotsättningar.
”Europas kris blir bara värre. Och nu väntar ytterligare turbulens. Det är farlig situation”, skrev brittiska Guardian den 10 april.
Världskapitalismen är i en total återvändsgränd. De skuldtyngda länderna – i merparten av de utvecklade kapitalistiska staterna har skuldberget nått samma höjd som under andra världskriget – hålls i järngrepp av finansmarknadens diktatur. Bara en socialistisk politik och kamp kan bryta upp detta grepp och staka ut en ny framtid för mänskligheten.

Med hjälp av Europeiska centralbankens (ECB) gigantiska likviditetsinjektion i form av billiga lån till Europas banker – över 1 000 miljarder euro (9 000 miljar­der kronor) till en 1 procents ränta – under december till mars i år lyckades EU-topparna tillfälligt hålla tillbaka kristendenserna.
ECB-lånen var en vinstgivande subvention till bankerna som kunde använda de billiga krediterna till att fylla på sina kassor, förbättra sina balansräkningar samt köpa exempelvis spanska och italienska statspapper med  5 procents avkastning. ECB-ingripandet bidrog även till att bankerna började låna ut till varandra igen, men samtidigt som kreditåtstramningen på interbankmarknaden mildrades fortsatte bankerna att strama åt övrig kreditutgivning. ”Inom Euroområdet, har kreditförhållandena stadigt försämrats under våren”, notera­de SvD Näringsliv den 13 april.

”Spanska banker rapporterar nu att de billiga ECB-pengarna har tagit slut”, tyska Der Spiegel den 12 april.
Kostnaden för att försäkra spanska statspapper mot risken för betalningsinställelse nådde en ny rekordnivå den 16 april, ­vilket visar såväl att finanshajarna förväntar sig att landet måste söka krislån och att effekten av ECB:s likviditetsinjektioner har klingat av.
I förra veckan hade de spanska och italienska statsobligationsräntorna åter börjat närma sig sex procent, den räntenivå som föregick EU:s och IMF:s ­krisinsatser i Grekland, Irland och Portugal.
Samtidigt som det står klart att den partiella grekiska skuldavskrivningen och det nya nödlånet inte har kunnat vända krisutvecklingen.

EU-etablissemangets eufori ­efter den grekiska skuldnedskrivningen blev kortvarig.
Under de senaste veckorna har nya krishärdar hamnat i fokus parallellt som EU-ländernas ekonomier stagnerar och arbetslösheten når nya rekordnivåer. Sedan mars i fjol har antalet arbetslösa inom EU ökat med 200 000 personer varje månad. I dag går en av tio utan jobb, bland ungdomarna är det nästan en av fyra som är arbetslös. Totalt står drygt 24,3 miljoner människor utan jobb inom EU, vilket är nästan lika många som antalet invånare i de nordiska länderna, Färöarna, Grönland och Åland.

Det finns ingen stark regering i Europa utan alla är svaga och splittrade. Under det senaste året har det nästan blivit en naturlag att vid varje val röstas den sittan­de regeringen bort. Nästa i raden att röstas bort blir sannolikt Frankrikes president Sarkozy och hans regering. Men regeringsskiften till trots, attackerna mot arbetare, arbetslösa, ungdomar och äldre fortsätter och trappas upp.
De återkommande krispaketen och åtstramningarna medförde att den globala ekonomiska återhämtning som följde efter den djupa krisen 2008-2009 gick många europeiska länder helt förbi. Och nu stagnerar Europa som helhet och i eurozonen sjunker den samlade produktionen (BNP) i absoluta tal. Euroländernas BNP krympte under fjolårets sista kvartal med 0,3 procent jämfört med kvartalet före, enligt reviderade siffror från EU:s statistikbyrå Eurostat i mars.

Spanien, som är eurozonens fjärde största ekonomi och nästan fem gånger större än Greklands, är på väg att bli nästa land  att ansöka om krislån från EU och IMF. ”Spanien kommer troligen, enligt vår uppfattning, att tvingas in ett trojkaprogram (EU, IMF, ECB) av något slag under 2012”, skrev storbanken Citicorps nyligen och tillade att Spaniens kris är allvarligare än någonsin tidigare.
 De spanska bankerna står vid avgrundens rand; skuldberget – det handlar främst om privata skulder i spåren på ohejdad kreditexpansion och spekulation under 2000-talets första – är enormt och ingenstans i Europa är arbetslösheten så hög.
Sedan början av 2008 har mer än tre miljoner jobb gått förlorade i Spanien. Det rör sig om en chockartad vändning nedåt. År 2000 – 2005 stod Spanien för hälften av alla nya jobb inom EU och under de åren fanns det kapitalistiska kommentatorer som menade att landet snart skulle erövra positionen som Europas starkaste ekonomi. Idag går 5,3 miljoner spanjorer – nästan en av fyra – utan jobb och även regeringen erkänner att landets ekonomi krymper med närmare 2 procent i år. Spaniens industriproduktion är i fritt fall och den spanska regeringens ­förhoppning om en exportledd återhämtning har grusats.

I ett desperat försök att blidka den s k marknaden och EU/IMF lade den spanska regeringen nyligen fram ytterligare ett drakoniskt krispaket på 10 miljarder euro, som främst riktas mot utbildning, sjuk- och hälsovård i Spaniens 17 autonoma regioner.
Den spanska ­högerregeringen har hittills aviserat ­nedskärningar och skattehöjningar på totalt 27 miljarder euro (240 miljarder kronor) i år.
Krisåtgärderna har mötts av enorma protester, inkluderat en jättelik generalstrejk den 29 mars. Förutom nedskärningar, sänkt arbetslöshetsstöd, frysta löner, försämrade pensioner har regeringen gjort det både lättare och billigare att avskeda. Regeringens krisåtgärder betyder att ytterligare minst 1 miljon jobb försvinner i år. I ett Spanien där det redan finns 1,8 miljoner hushåll där ingen vuxen har ett jobb.
Spanien och Italien har ­ansetts vara för stora för att få falla. Men det är långtifrån säkert att den förstärkta krisfond på 800 miljarder euro (7 100 miljarder kronor) som EU-regeringarna har kommit överens om kan rädda Spanien, vars totala skuld är ungefär dubbelt så stor som Greklands, Irlands och Portugals sammanlag­da skuld.
En räddningsaktion för Spanien skulle bli världens hittills dyraste. Ställda mot väggen har dock EU-topparna och IMF inget annat val än att försöka hejda krisen i Spanien och andra länder med hjälp av astronomiska stödåtgärder, men till priset av ytterligare splittring av EU/eurozonen samt att den globala kapitalismen får tära rejält på sina ekonomiska reserver.

I Grekland går krisen in på sitt femte år.
– I år kommer Greklands BNP att minska med så mycket som 6,5 eller till och med 7 procent, sa Panagiotis Petrakis, professor i ekonomi vid Atens universitet, till Wall Street Journal den 12 april.
Fram till årsskiftet hade den grekiska ekonomin (BNP) minskat med 17 procent. En minskning med ytterligare 7 procent skulle betyda att den grekiska ekonomin sedan 2008 har krympt lika mycket som den amerikanska under 1930-talets depression. Det grekiska samhället har ruinerats och kastats årtionden tillbaka. Trojkans diktat och politik som de inhemska regeringarna slaviskt har ställt upp bakom har skapat en social kris vars omfattning inte kan beskrivas i ord.
Enligt FN:s barnfond Unicef lever fler än var fjärde grekisk invånare i fattigdom, grekiska hjälporganisationer hävdar att det sannolikt rör sig om nära en tredjedel av alla invånare.
Arbetslösheten i Grekland har fördubblats sedan 2010 och nådde i januari i år 21,2 procent. Bland ungdomarna är det nu en minoritet som har jobb (i januari låg ungdomsarbetslösheten på 50,8 procent).
Den grekiska befolkningen har besvarat krispolitiken och ­trojkan med en serie generalstrejker, ­ockupationer av arbetsplatser, ­vägra betala-kampanjer o s v. Men efter en serie av kraftmätning­ar som inte har resulterat i att de kämpande har kunnat stoppa krispolitikens attacker och utan ett socialistiskt massparti som har kunnat visa vägen framåt är det knappast förvånade att masskampen tagit en tillfällig paus efter den senaste 48-timmars generalstrejken i februari.

Kampens utbredning och förankring, ilskan och hatet mot makteliten – vid demonstrationerna hörs numera ofta slagord som ”Politikerna är tjuvar ” och talkörer från kampen mot diktaturen 1974 – kommer även att sätta sina avtryck på parlaments­valet i maj.
De två stora partierna – socialdemokratiska Pasok och högerpartiet Ny Demokrati – som tidigare kunde räkna med stöd från 80 procent av väljarna fick i en opinionsundersökning som offentliggjordes den 13 april stöd av endast 26,9 procent, 16,5 procent för Ny Demokrati och katastrofala 10,4 procent för Pasok.
Det är dessa två partier som enligt trojkan ska bilda ny regering efter valet och som sin första åtgärd ska besluta om ytterligare nedskärningar på 12 miljarder euro (107 miljarder kronor). Men Pasok och Ny Demokrati behöver 40 procent eller mer för att kunna bilda regering. Valet kan resultera i en snabbt fördjupad kris och ”även om Pasok och Ny Demokrati kan bilda regering kan dess tid vid makten bli kort. Den nya regeringen kommer att bli svagare än föregångaren” (Finan­cial Times den 10 april).

Den skuldavskrivning som Grekland har gjort gav bara en kort tidsfrist. Skulduppgörelsen med de privata långivare, som kom till stånd efter att bankirerna och spekulanterna fruktat total betalningsinställelse, flyttade över skulden till offentliga långivare och ytterst skattebetalarna.
”I själva verket fick de privata långivarna ett mycket förmånligt erbjudande, medan större delen av nuvarande och framtida förluster har flyttats över till offentliga långivare. Merparten av skuldbördan har ’socialiserats’ och överförs till Europas skattebetalare”, menade den välkände ekonomen Nouriel Roubini i ­Financial Times i mars.
Skulduppgörelsen lugnade inte heller den parasitära ”marknaden”, som kalkylerar med nya  kriser, skuldnedskrivningar och till och med att Grekland lämnar eller tvingas ut ur eurozonen.

Oavsett allt tal om ”tillväxtfrämjande åtgärder” har EU-regeringarna, och andra kapitalistiska regeringar, bara ett svar på krisen och det är åtstramning och ännu mer åtstramning för att om möjligt öka konkurrenskraften. Inom EU har åtstramningspolitiken upphöjts till lag och det betyder fortsatt stagnation och kris.
Det finns ingen kapitalistisk väg ut ur krisen. Ett nytt Europa formas i den kamp som idag förs och nu behöver ställa in siktet på en alleuropeisk generalstrejk mot kapitalism, EU-politik och marknadens diktatur – låt rika, storbolag och banker betala den kris man har skapat.
> Bryt marknadens diktatur. Stoppa åtstramningspolitiken – massiva offentliga satsningar för jobb, bostäder och utbildning istället för nedskärningar.
> Vägra att betala de skulder som kapitalismen och dess regeringar har samlat ihop. Ett omedelbart förstatligande av banker och finansinstitutioner.

RS och CWI säger:
> För en alleuropeisk endags generalstrejk.
> Bara masskamp och internationalism kan stoppa trojkan och dess utpressning.
> Försvara demokratiska fri- och rättigheter. Stoppa attackerna mot facken och kollektivavtalen. Ned med EU-diktaten och ”teknokrat”-regeringarna.
> Kämpande och demokratiska fackföreningar. För bygget av revolutionära socialistiska masspartier. Förena masskampen genom uppbygget av demokratiska aktionskommittéer och församlingar lokalt, regionalt och på riksplanet.
> För ett demokratiskt och socialistiskt Europa.